Under ytan.

Där under, under det vi ser, det vi visar.

Under ytan, under det skyddande lagret av vald identitet vilar sanningen om oss alla.

Det som bubblar oroligt när tystnaden utan respekt för vad vi vill ska finnas långsamt skalar av och driver fram.

Under ytan är vi alla vackra, vackra i vår ärlighet för tankar och känslor vi annars värjer oss ifrån då vi uppfattar dem som fula.

Allt.

Under ytan existerar allt. Du behöver inte gömma dig, du behöver inte stanna för nere…under ytan för att stundtals smyga upp och kippa efter andan.

Du kan fylla dina lungor, öppna dina ögon inåt och tillåta dig att flyta, att leva.


Mina ord.

Kram Elin

Annonser

Orden.

Orden från dagens yinyoga. Tillägnat Stockholm.

Vi

Vägen ut sker tillsammans.

Sida vid sida med en rustning av kärlek. Värmen från våra hjärtan bryter kylan från det okända och skapar ånga som stiger i luften.

Imma omvärlden med kärleken från din utandning, låt den omsluta, omfamna den som saknar den mest.

Våra gemensamma hjärtslag bultar starkt, tryggt som en dov trumma i evighet. Rytmen, monoton och kallande i dimman av ilska.

En hand som sträcker ut, berör, når, fångar och håller dig även om omvärlden ibland skrämmer med oförstånd och grymhet.

Tillsammans. Hand i hand med breddade bröstkorgar, modiga, stolta, öppna och inkluderande. Luften i lungorna och vibrationerna från våra hjärtslag.

Tillsammans är vi enade.

Tillsammans är vi starka.

Tillsammans går vi vidare.

 

Mina ord.

Kram Elin

Var inte rädd när det blåser, du är stark, du är fri.

Var inte rädd när det blåser, du är stark, du är fri.

När det blåser som mest, när stormen kastar dig fram och tillbaka så dagarna skakas om, det är då dina rötter kramar hårdare om jorden, rotar sig och fäster dig trygg. Det är då du måste våga öppna din mun, andas in djupt, tydligt och inhalera livets virvelvindar.

När orkanen närmar sig får du inte vika av för att undvika. Släpp ditt hår fritt, sträck på dig, vänd ansiktet uppåt och låt luften svalka din nacke. Låt håret locka sig, trassla sig i vinden för du vet att det kommer landa igen när det slutar att blåsa.

Utan motvind finns ingen medvind. Du behöver inte ha vinden i ryggen för att vara trygg, för att våga ta nästa steg. Bredda din bröstkorg och möt tornadon med ditt hjärta. Öppna din mun och slut dina läppar runt den kyliga luften, håll den för att sedan andas ut mjuk värme.

Låt luften vara fri, låt den virvla, existera som den är, utmana för att utveckla, kännas för att leva.

Var inte rädd när det blåser, du är stark, du är fri.

 

Mina ord.

Kram Elin

                (Bild: Pinterest, Flickr.com)

Hej livet, jag lär mig.

Jag är fasiken stolt över mig själv, över att jag den här veckan inte försöker överprestera och göra mer än jag behöver.

Logistiken är minutiöst planerad för att veckan ska hålla och för att hjärnan inte ska börja ryka av överhettning har jag skalat, skalat och skalat av.

Lät hojen stå parkerad hemma för att få 15minuters extra sömn igår (det behövs), återanvände ett magiskt yogaupplägg idag (The essence of me), kör på hämtmat imorn, hoppar över tid på nätet, bloggen har fått vila nån dag, jag tackar ja till hjälp istället för att envist klara mig själv… sen alla små detaljer som gör veckan lite lättare att andas igenom så jag kan vara mer i det som händer istället för att frånvarande planera nästa steg.

Det är ok. Jag lär mig. Whooop whooop för det. Ja, faktiskt på ett sätt ett uns Ego-Onsdag på det. Det är ok att inte alltid vara på topp men nog längtar jag efter den där fredagskvällen ändå…❤

Kram Elin

Tacksam för två kloka bumerangyogisar.

Förra veckan efter min yinyoga på morgonen så tog jag en frukost med en ”snubbe” som jag gillar skarpt. Han är för mig en av de mest autentiska personer jag vet. Jag har känt honom sedan… jaaa vad blir det? Typ 2006/2007 och han har aldrig försökt vara på något visst sätt, vara någon till lags och enligt mig inspirerat genom att göra sin grej fullt ut på det dynamiska sätt livet bjuder.

Han var den första jag någonsin yogat för. Han är en av dem jag önskar jag kunde avsätta mer tid för för att kunna yoga för. Hans utbildning är en av de utbildningar jag har börjar snegla på…

Det bästa av allt är att han aldrig dömer, när vi sågs snackade vi kids, lite minnen från förr men mest yoga. Jag la fram mina frustrationer som triggar mig och han nickade, hummade lite och berättade sedan sitt sätt att se på samma saker. Så skön. Jag blev efter vår frukost nyfiken och inspirerad att läsa mera om mera saker, klickade hem lite böcker från Adlibris, ringde min andra yoga-tankeutbytare som även hon inspirerar genom att alltid vara sig själv typ all in och berättade om min ”nyvunna klokhet”. Vi tjatade sen vidare om både hög och lågt, ibland väldigt lågt, hejdlöst roligt, skamlöst och härligt. Det är också denna sköna böna som introducerade tacksamhetstisdag för mig.

Jag är idag, denna tisdag, extra tacksam för dessa två Fredrik och Vevve som fångar upp mina tankegångar och skickar tillbaka en bumerang av inspiration att fortsätta gräva, vara, utvecklas och ta yogan och även livet för vad det är och som det kommer. I min värld borde ni ha fasta klasser på varenda jäkla yoga-event världen över och sprida era sköna personligheter via yogan till ännu fler. Tack till er.

Kram Elin

In å ut ur yogadimman…

Hur ska jag skriva det här då…

…så det blir så bra det bara går?

Ni som följt min väg med yogan, mina relation till den har liksom både fått ta del av kärleksförklaringar och frustrerat fnysande som anti-yoga och agg-yoga… Jag tänker att det är väl som med alla relationer, det svänger och har flödande toppar och dalar. Och som med alla (många?) relationer lär man sig saker på vägens gång, och lyckas man bemästra motgångar så blir kärleken så mycket starkare och nästa motgång inte alls lika dramatisk.

Så mitt senaste ”storbråk” med yoga har varit: Yoga varje dag… Om jag ska vara ärlig så börjar faktiskt näsvingarna fladdra lite fortfarande bara jag skriver det. Det bor fortfarande ett motstånd i det mest tror jag för att det hyllas så mycket. Att yoga-varje-dagandet i mitt huvud bland andra är något slags bevis på att man tar tillräckligt många yogapoäng för att få kalla sig en ”true yogi”. Och så blir jag obstinat som i en konstig väldigt försenad tonårsrevolt och vill inte hitta denna varje-dag-magin bara för att…

Ok, nu kommer det stora ”MEN:et”

MEN.

Jag hittade musik för nån månad sedan som liksom får mig att andas. Den får mig att andas friare, djupare, bredare, modigare och lugnare. Den får mig att vilja sluta mina ögon och först stanna stilla, för att sedan börja känna rörelserna växa i kroppen. Kanske rörelser som skulle kunna kallas för ”asanas” för någon som yogar eller bara för rörelser för någon som inte bryr sig om yoga.

De här rörelserna har börjat öppna upp min ganska stela bakre rörelsekedja. Låsningar i bröstrygg och ländrygg har börjat släppa. Hamstrings och vader är gladare och framförallt ger musiken, sensationerna i kroppen, andningen och tiden med mig själv ett lugn som på nåt konstigt sätt gör mig ödmjuk inför livet.

Och jag längtar. Efter. Att. Få. Andas. Vara. Röra mig. Till. Musiken. På. Mitt. Sätt. Typ. Varje. Dag.

Det händer inte varje dag. Jag yogar inte varje dag. MEN. Jag gör det här, min grej, som jag bara vill kalla ”min grej” ganska ofta och inser att jag kanske på nåt sätt börjar slinka förbi den där obstinata oförstående tonårsrevolten mot ”yoga varje dag”…

Jag skiter fortfarande i om jag tar yoga-poäng eller inte, jag är den jag är och gör det jag gör oavsett vad någon annan vill benämna mig som. Men det är ändå skönt att den där bitska känslan börjar släppa taget, ni vet, så att kärleken kan bli djupare…

Kram Elin

IMG_6975

Jag bråkar med yogan.

Eller ja, joooo, jag bråkar med att få ihop mina tankar, känslor, intryck om yogan med det som finns omkring mig. Jag bråkar med min egen yogapraktik, kan inte förmå mig att i förväg preppa ett flöde utan får panik om det inte bara får komma ur hjärtat, spontant och bara med omtanke och inre magi.

Mina klasser jag leder känns fantastiska, där bråkar jag inte mer än att jag utmanar deltagare i extra tystnad, stillhet, med mina tankar och ord genom texterna som jag baserar klasserna på.

Men jag har inte tålamod, vilja eller mod (?) att för tillfället ta in andras upplevelser, tankar, tycken eller sätt att motivera och inspirera i yogan. Jag känner ett konstigt motstånd i att gå på klasser för att få inspiration, vill liksom inte bli färgad, vill hitta in i MIN yoga, det JAG tror på, det JAG vill lyfta fram och bjuda ut till mig själv. Jag känner mig egoistisk i att bara vilja uppleva det på mitt sätt, själv, lugn och trygg, men så är det. Min egen praktik vill jag ha för mig själv.

På Instagram är jag selekterad och söker inspiration via konton med genuina bilder eller texter som förmedlar för MIG, det som landar i MITT hjärta. Gärna med vackert ljus, färger, bilder som talar lite till mitt romantiska jag, kanske med texter och intuitioner. Konton jag blir glad och varm i hjärtat av.

Jag har flera fina yogaböcker som ligger i en hög vid min säng, som jag säkert skulle lära mig massor av, som jag kommer dyka ner i sen, nån gång, men nu ligger de där och blir bortselekterade av kudden som ropar mitt namn när mörkret faller.

Jag bråkar också med tankar på vad som ”gör” en bra yogalärare? Är det bara en hög respekterade utbildningar som ger yogapoäng? Eller är det personlighet? Erfarenhet av egen praktik? Livserfarenhet? Övrig kunskap om kroppen och ledarskap? Vad är ”creddigt”? Hur utvecklas yogan? Hur anpassar vi gamla traditioner till de förutsättningar vi har idag i kropp, tid, samhälle, tanke…?

Ja, ni förstår… Jag har lite att bråka med. Jag älskar att yogan får mig att tänka och känna. Den utvecklar mig och jag tänker jag nog alltid kommer bråka lite med både yogan och andra tankar. Hmmm, jag ska landa i det, jag har börjat landa i det, sen ska jag ge mig ut och ta emot det yogavärlden runt mig har att erbjuda.

Kram Elin

 

Spellista till dagens yinyoga: Unikum

Efter dagens yinyoga fick jag flera frågor om spellistan. Jag önskar jag kunde hänvisa er till en färdig Spotifylista men så är inte läget… däremot får ni den här istället ❤

The Black Sheep (Hans Zimmer mfl)

Om (Yoga)

Monument (Robyn & Röyksopp)

Near Light (Olafur Arnalds)

Your Soul (RHODES)

Let me keep this Memory (U137)

Sister (Ghost and tape)

Old Life New Life (Thomas Newman)

Happiness (Jonsi & Alex)

Peace (Stanton Lanier)

Your Favourite Color Is Green (James Newton Howard)

Aurora (Abby Gundersen)

Into Dust (Mazzy Star)

Bye Bye Macadam (Rone)

*När vi alla ville kramas efter klassen spelade jag ”Ready or not” (Fugees)

 

Kram Elin

 

Tacksam för att andra släpper in, mig, mina ord, mitt hjärta.

En aning, eller en hel hög för lite sömn mellan igår och idag, men med massa härliga erfarenheter, bekantskaper och allt det där rikare är jag nöjdare än nöjdast. Dagens motto har varit lite (eller mycket) ”tack och lov för kaffe och smink”. Ha ha ha, ser fram mot en god natts sömn och kommer gå och lägga mig så där löjligt tidigt.

Bakom trötta ögonlock vilar en mjukt glad blick. Tacksamma tankar och lite sådär ”men det är ju jag som ska tacka”. Det var lite mer än ett år sedan jag började hålla Yinyoga-klasser på SATS och valde från första klassen att följa mig hjärta och låta deltagarna ta mig som jag är, med allt det jag är. Försökte trots mer eller mindre planerade klasser låta just hjärtat vara det som är ledande i mitt ledarskap. Känna in rummet och tillåta det att påverka mig.

Det har känts rätt.

Yinyogan har liksom omfamnat mig och mitt jag från första stund.

Dagen har i den där lummiga tröttheten gett mig hjärta tillbaka. En fin julpresent med ett fantastiskt fint brev som väntade på mig i receptionen från en anonym klassdeltagare. En chans att få dela mina tankar om yinyoga på yogobe.

Det är jag som ska vara tacksam. För att andra tar sig tiden, är, kommer, lyssnar, läser, tar in eller ibland bara låter det passera. Tacksam för att andra släpper in, mig, mina ord, mitt hjärta.

Hmmm, mat väntar, sen blir det nog en kopp kaffe till även om sminket nu har gjort sitt och letat sig i gravitationens riktning.

Tack ❤

Kram Elin

elin pale

Mina ord.

Du behöver landa, hitta fast mark för att sedan kunna göra avstamp, trycka ifrån, lätta av och flyga.

Du behöver jorden som din bas för att känna, för att vara, för att ta reda på vem du är.

Låt dina fotsulor, din kropp, ditt hjärta och dina tankar hitta en stadig grund. En plats där du kan vara, vara inuti och utanpå. En plats där du kan vara trygg i allt det du är för att sedan ta språnget, sväva av och bli allt du vill bli.

Kram Elin