Stark varannan vecka.

Säsongen för ute-tramp med bara ben och armar närmar sig dag för dag, idag var det lite varmare vindar och dubbdäcken mötte bara grus och asfalt, is och snö har försvunnit, men lär väl komma tillbaka innan vi kan ropa tjooohoooo fullt ut. Jag veeeet, men en nypa positivt tänkande är ju aldrig fel.

Som det ser ut nu har jag tänkt att hålla fokuset på träningen den här våren och sommaren, att de lopp jag ska köra får vara mer en avstämning på om träningsupplägget ger resultat. Sen vet jag ju att det bor en vinnarskalle i mig så jag kommer säkert trycka de där pedalerna med allt jag har för att få de tider jag önskar, kan inte hjälpa det, sån är jag.

Just nu lägger jag mycket fokus på tröskelträning, styrkeuthållighet och hålla igång utetrampandet till dess att det blir lovely och jag kan rulla ut på racern med ren och skär glädje i hjärtat utan att huttra och vara rädd för isfläckar. Än så länge funkar det bra, tycker det ger mig något och framförallt har jag kul och känner mig driven. Kör en enkel varannan-vecka-periodisering som får hålla ett tag till innan den finslipas. Varannan vecka lägger jag extra tid på hojen och kan förvänta mig trötta ben i slutet av veckan, och varannan vecka är jag stark, när kroppen fått mer återhämtning.

Det fina är att jag de veckorna med mycket kvantitet, när jag känner mig sliten kan jag luta mig tillbaka lite i att det är ok, ok att det tar emot att inte alltid kunna leverera, att förstå varför och att det finns en tanke med det också. Sen kan jag ju även längta till den starka veckan, att få ta ”revansch” att då få känna att kapaciteten finns. Jo, jag gillart.

Hur gör du för att hålla glädjen och motivationen i din träning just nu?

Kram Elin

img_3114

 

Annonser

Vila ger längtan.

EN fin sak med vila och återhämtning är att det ger längtan efter att få träna.

Idag var jag mer sugen på att åka hem och hänga med lillkillen efter avklarade PT-klienter än att träna. Jag har återhämtningsvecka så jag struntade i de där knäböjen och styrde kosan hem. Kroppen tyckte det var helt ok, hjärnan älskade beslutet. Och jag uppskattar verkligen att känna sug, att få längta lite efter nästa träningspass.

Förut var jag faktiskt väldigt dålig på att ge mig själv den återhämtning jag behövde. Min träning saknade dynamik, jag ”levererade” i stort sett ”same same” varje vecka, månad för månad, år för år… Nu kan jag känna det där trycket i benen när det är dags att dra igång, istället för det där konstant lite trötta. Och även om jag aldrig tröttnade på att träna kände jag heller inte samma sug som jag kan göra numera. När jag faktiskt erbjuder kroppen mer pauser.

Ser fram mot morgondagens pass, planen är ett ”tröskeltest”. Se hur jag ligger till, Benen är på G och hjärnan redo så håll i hatten.

Ha en fin tisdagskväll ❤

Kram Elin

 

 

Drar av ett asgarv stirrandes i taket.

Musiken dundrar på i högtalarna, enligt många andra troligtvis aningens för högt, enligt oss ganska perfekt eller något i underkant. Trycket, drivet, basen, de monotona men kraftfulla tonerna får andetagen att ligga perfekt i halsen och benen att orka hålla kvar. Jag kikar upp och ser den där galningen till kvinnan framför mig le med hela kroppen och jag känner att jag gör det samma. ”Vi är fasiken störda”, skriker jag, ”fasen vad jag älskar det här”, fortsätter jag med mascara i hela fejjan och jag skulle inte vara förvånad om jag nästan har en salivsträng slängandes under hakan, en adrenlinstirrig övertaggad blick, thats me. Gensvaret är så klart klockrent, ett glädjetjut efterföljt av ett flåsigt asgarv.

Älska träning.

Älska cykel.

Älska att göra det tillsammans.

Det här är ju vägen till målet och det här är verkligen beviset på att vägen till målet är själva grejen. Resan. Preppet. Peppet. Gemenskapen. Hoppen och drömmarna. Glädjen.

Utvärderingen av mitt periodiserade träningsupplägg pågår för fullt, en sak är klart och det är i alla fall att det gett mig en sjujäkla skjuts i motivation. Just nu, precis just nu, känns det roligare än någonsin att träna. Självklart är helheten, resten av livet också en faktor. Jag mår bra. Riktigt tossigt bra. Då blir det bra.

Så efter dagens pass, en hög intervaller senare, landar vi på golvet, stirrar upp i taket och drar av ett asgarv till. Så jäkla gött. Tack Amira för idag, rock on, untz untz så barret durrar i takt. ❤

Kram Elin


  

Tillfälligt avbrott, please no more.

Jag hade kommit igång så där sjukt bra med min egen träning, mitt upplägg jag fixat för att ge mig själv så bra förutsättningar jag kan inför den kommande Vätternrundan. Nöjd och tokglad för att jag kunde planera in, prioritera och och få min egen träning att bli av. I was on fiiiiiire.

Sen kom livet. VAB, egen sjukdom och diverse ”hinder på vägen”. Det innebär att det nu var tre veckor sedan jag kunde köra min härliga ”fredagsstark”, och jag saknar det både i kropp och knopp. Trampandet har varit lite lättare att få till men inte alls på det sättet jag planerat och velat.

Tur är väl att jag inte satsar högst utan kan vara lugn med att det blir så här. Och jag vet att det kommer hända fler gånger. Jag vet, men försöker ignorera det.

Nu hoppas jag att avbrottet är slut för ett tag, att det verkligen var tillfälligt och att jag får ihop allt den här veckan och kan köra en nystart. Jag är taggad till tandköttet. Kroppen är på G, hjärtat längtar efter mer och hjärnan har tagit sikte på att hålla fokus.

Ny vecka nya tag. Håll tummarna så rullar vi vidare. ❤

tillf_lligt_avbrott