Kör ba kör, eller?

Eller inte, vad vet jag? Vad är bäst för dig?

Jag har hamnat i samtal med massa olika personer på sistone med frågesättningen kring varför man tränar? Det här med målsättningar, driv, livsstil, balans och hela tjottafräsen. Det enda jag vet är att vi alla är människor, i och med det typ ganska lika men i samma mening är vi extremt olika.

Vi behöver träning, rörelse men blir det för mycket mår vi inte bra av det heller. Nivåerna och behoven är olika, unika, unikum ni vet… ja inte ska det vara enkelt…

Jag är ju en sån där person som gärna intalar mig om att jag inte alls är en tävlingsmänniska utan det är bara mysigt och najs att träna lite och må gott. Men när jag rannsakar mig (och efter några år av erfarenhet av mig själv…) så fattar jag ju att det där är blåljug för mig själv till 99% Visst har jag en 1% som är softisch, det är yogan, där bryr jag mig faktiskt inte om vad någon annan eller jag gör lika, olika, bättre(?) eller sämre (?) och allt det där. Men i övrigt så måste jag erkänna att jag drivs av tydliga målsättningar. Sån är jag. Ibland siktar jag högt och ibland lågt. Jag kan ta att jag inte är bäst (jag är realistisk) men jag vill gärna vara mitt bästa jag när det faktiskt gäller.

Ok, sån är jag.

Men man behöver ju inte vara sån. Det är tokbra att strunta i varvtider, watt, hur många kg man pressar, trösklar och allt det där. Jag tycker det är tokbra att man är olika. Och man kan vara med och köra lopp utan att bry sig om tiden, man kan ju göra sådant, man kan ju träna för att det är socialt och trevligt.

Så här när cykelsäsongen börjar varva ner ser jag tillbaka på sommaren med ett smygflin. En del saker blev inte alls som jag tänkt mig, en del blev asbra, andra saker är bara början på något mer och vissa saker asgarvar jag åt fortfarande. Måste nog ändå säga att sommarens favorit är den HÄR. När jag och fru Amirski trampade den galnaste säsongspremiären på Skandisloppet, lekte med elitherrarna och cyklade bland kolonilotter och åker-öknar. Ha ha ha, vilken premiär…

Idag återhämtningstrampade jag i höstmagin och är glad över att jag älskar det så mycket. Sån är jag.

Kram Elin

 

Annonser

Drar av ett asgarv stirrandes i taket.

Musiken dundrar på i högtalarna, enligt många andra troligtvis aningens för högt, enligt oss ganska perfekt eller något i underkant. Trycket, drivet, basen, de monotona men kraftfulla tonerna får andetagen att ligga perfekt i halsen och benen att orka hålla kvar. Jag kikar upp och ser den där galningen till kvinnan framför mig le med hela kroppen och jag känner att jag gör det samma. ”Vi är fasiken störda”, skriker jag, ”fasen vad jag älskar det här”, fortsätter jag med mascara i hela fejjan och jag skulle inte vara förvånad om jag nästan har en salivsträng slängandes under hakan, en adrenlinstirrig övertaggad blick, thats me. Gensvaret är så klart klockrent, ett glädjetjut efterföljt av ett flåsigt asgarv.

Älska träning.

Älska cykel.

Älska att göra det tillsammans.

Det här är ju vägen till målet och det här är verkligen beviset på att vägen till målet är själva grejen. Resan. Preppet. Peppet. Gemenskapen. Hoppen och drömmarna. Glädjen.

Utvärderingen av mitt periodiserade träningsupplägg pågår för fullt, en sak är klart och det är i alla fall att det gett mig en sjujäkla skjuts i motivation. Just nu, precis just nu, känns det roligare än någonsin att träna. Självklart är helheten, resten av livet också en faktor. Jag mår bra. Riktigt tossigt bra. Då blir det bra.

Så efter dagens pass, en hög intervaller senare, landar vi på golvet, stirrar upp i taket och drar av ett asgarv till. Så jäkla gött. Tack Amira för idag, rock on, untz untz så barret durrar i takt. ❤

Kram Elin


  

Nu ska vi leva loppan.

Fasen vad det ligger i tiden att delta i lopp, i helgen har ju till exempel Tjejgirot, Tough Viking och the Color Run varit och Facebook spritter av glada sköningar som varit med och stolt visar upp sig. Me like ❤

Ja, jag är ju en av de där tokarna som anmäler sig mer eller mindre utmanande lopp för att fästa träningsfokuset på något faktiskt så att motivationen håller i sig, och för varje lopp jag genomför så ökar liksom suget efter mer. Att göra det igen. Kanske inte alltid göra något ”värre”, något längre eller farligare. Utan helst göra samma sak en gång till för att se hur det är en andra gång. Har erfarenheten och förbättrad träningsrutin gjort något?

Ärligt… så är det klart att jag bryr mig om vad jag gör för tider, det är klart jag vill förbättra, men jag har faktiskt också under den här sommaren på riktigt lärt mig vad olika förutsättningar gör för resultaten. Att det på riktigt inte ger något att jämföra sig med andra. Och att även om loppen i sig är sjukt roliga att genomföra med allt som också är runt om kring, så ÄR det faktiskt resan mot loppen som är själva guldgruvan.

Jag ser fram mot bla Lidingöloppet MTB, Vätternrundan och Cykelvasan 2016. Men framförallt ser jag fram mot det som börjar NU, uppladdning, planering, träning, gemenskap, asgarv, pannben, motgångar, framgångar och ALLT det där som är på vägen mot loppen.

Allt är inte för alla. Och gillar man inte att ”loppa sig” så tycker jag absolut inte att man ska göra det bara för att alla andra gör det. För MIG är det en glädjetrigger och helt klart 100% gött mos. Så då rullar vi då…

IMG_8613