Kör ba kör, eller?

Eller inte, vad vet jag? Vad är bäst för dig?

Jag har hamnat i samtal med massa olika personer på sistone med frågesättningen kring varför man tränar? Det här med målsättningar, driv, livsstil, balans och hela tjottafräsen. Det enda jag vet är att vi alla är människor, i och med det typ ganska lika men i samma mening är vi extremt olika.

Vi behöver träning, rörelse men blir det för mycket mår vi inte bra av det heller. Nivåerna och behoven är olika, unika, unikum ni vet… ja inte ska det vara enkelt…

Jag är ju en sån där person som gärna intalar mig om att jag inte alls är en tävlingsmänniska utan det är bara mysigt och najs att träna lite och må gott. Men när jag rannsakar mig (och efter några år av erfarenhet av mig själv…) så fattar jag ju att det där är blåljug för mig själv till 99% Visst har jag en 1% som är softisch, det är yogan, där bryr jag mig faktiskt inte om vad någon annan eller jag gör lika, olika, bättre(?) eller sämre (?) och allt det där. Men i övrigt så måste jag erkänna att jag drivs av tydliga målsättningar. Sån är jag. Ibland siktar jag högt och ibland lågt. Jag kan ta att jag inte är bäst (jag är realistisk) men jag vill gärna vara mitt bästa jag när det faktiskt gäller.

Ok, sån är jag.

Men man behöver ju inte vara sån. Det är tokbra att strunta i varvtider, watt, hur många kg man pressar, trösklar och allt det där. Jag tycker det är tokbra att man är olika. Och man kan vara med och köra lopp utan att bry sig om tiden, man kan ju göra sådant, man kan ju träna för att det är socialt och trevligt.

Så här när cykelsäsongen börjar varva ner ser jag tillbaka på sommaren med ett smygflin. En del saker blev inte alls som jag tänkt mig, en del blev asbra, andra saker är bara början på något mer och vissa saker asgarvar jag åt fortfarande. Måste nog ändå säga att sommarens favorit är den HÄR. När jag och fru Amirski trampade den galnaste säsongspremiären på Skandisloppet, lekte med elitherrarna och cyklade bland kolonilotter och åker-öknar. Ha ha ha, vilken premiär…

Idag återhämtningstrampade jag i höstmagin och är glad över att jag älskar det så mycket. Sån är jag.

Kram Elin

 

Annonser

Träning ska få dig att må bra. Punkt.

Jag jobbar med träning, på ett sätt kan man säga att jag lever träning då det även så klart (?) är min hobby och min passion, så jag funderar massa kring det här med vad som driver oss till att träna, börja träna och fortsätta träna… Jag har min träningsfilosofi, den förändras, eller förädlas, både i takt med att jag själv utvecklas, i takt med att branschen utvecklas, i takt med att mina ”intressen” förändras. Men på nåt sätt finns ändå ev viss kärna kvar, som jag tror kommer kvarstå for ever and ever.

Träning ska få oss att må bra.

Punkt.

Jag jobbar inte med träning på elitnivå, jag tränar inte på elitnivå. Att träna på elitnivå är inte alltid att må bra, är inte alltid hälsosamt. Det är fakta.

Även om träning inte varje gång är sjukt kul, tokinspirerande och ger dig ett halleluja moments så ska den få dig att må bra. Kanske bli starkare, rörligare, snabbare, mindre, större, mer energisk, lugnare eller vad det nu må vara, men det ska få dig att må bra.

Ibland behöver vi puscha oss för att vi hamnat i en motivationssvacka, ibland behöver vi bromsa oss för att vi slutat känna efter. Ibland behöver vi gå all out och tänja våra gränser och andra gånger behöver vi lyssna extra mycket på oss själva och hålla tillbaka.

Det finns liksom inget facit, ingen handbok i hur det fungerar, i hur vi fungerar eftersom vi alla fungerar olika, eftersom vi alla är unika. All good.

Jag försöker hålla min utveckling och motivation uppe genom nyfikenhet, genom målsättningar efter förutsättningar, genom utmaningar och genom trygghet i kombination med planering. Jag försöker att inte begränsa mig på grund av negativa tankar men är också realistisk att veta hur jag, min kropp och mitt liv funkar.

Kanske låter det självklart, men det är det inte. Det finns massa underbart unika personer som tränar för att något annat driver dem. Tvång, ångest och andra orsaker som sätter kroppen och tankarna på hårda krav, dödar lust, motivation och med all sannolikhet inte direkt får dem att må bra.

Jag är inte du, och du är inte jag. Säkerligen tränar vi olika, kanske tänker vi olika. Men jag står fast vid min åsikt om att träning ska får dig att må bra.

Kram Elin

img_0250.jpeg

Jag ska inte lägga mig i det dära… eller jo det ska jag visst.

Ibland tänker jag att ”nej, jag ska inte lägga mig i det dära…” men sen gör jag det ändå. Jag lägger mig i för att jag bryr mig. För att det engagerar mig och för att jag tror att engagemang kan göra skillnad.

Så är det i det här fallet.

En gammal bekant till mig hörde av sig till mig och bad mig läsa dotterns blogg. Läsa om hennes kamp mot anorexin som slukat upp hennes liv. Jag har läst och tagit del. Berörs för att jag förstår vad hon skriver om. Jag berörs för att jag vet att det finns så ofantligt många andra som förstår, för att de är eller har varit i samma situation. Och vill så väldans gärna stryka alla längs kinden och säga att det blir bra, för jag vet att det kan bli bra.

Det mest absurda i dagens upplevelse, en sak jag reagerade massor på när jag scrollade ner i inlägget och den slumpmässiga reklamen nedanför hennes ärligt nakna inlägg om ”demoner” är en reklam för hur man kan få ”gigantiska muskler på 14 dagar”. Det är obekvämt. Det är känsligt. Men jag kan inte rå för att jag reagerar. Jag reagerar nog för att jag kommer därifrån jag kommer och är där jag är. Jobbar med det jag gör. Upplever hur ofta människor i överlag är absurt hårda mot sig själva. Och hur jag ibland är det mot mig själv… Hur svårt det kan vara att sammanfläta träning, mat och det som ska vara hälsa.

Jag tänker på det ganska ofta. Det handlar inte om att jag inte respekterar andras val och jag vill verkligen inte trampa på ömma eller för den delen oömma tår (det är inte riktigt min grej…), det handlar om att jag varit på den ”mörka sidan”, att jag vet att det är så många andra som är där och att jag tror att vi i våra extrema och ”hårda” ideal/mål har svårt att se mänskligt på oss själva och därmed lätt halkar in i ångestträsket där spiralen sällan går uppåt. Det är tyvärr inte ovanligt att idrottare/atleter inom olika grenar skapar ett sjukligt beteende till sin kropp, mat och träning i sin strävan efter resultat, medaljer och pallplatser, eller ”bara” i sin strävan efter att prestera ytterligare lite bättre.

Kanske är det värt det? För dem, där och då? Här och nu?

Nu vet inte jag Lexies bakgrund, varför hon hamnat i sjukdomen som djävulsk slår klorna i så många. Och egentligen är det inte det viktigaste. Det viktigaste för mig är att vi börjar tänka och ta egna beslut utefter vad vi vill och står för. Vad vi utstrålar till andra. Vad vi ser och reflekterar över. Verkligheten, det den är för många, utan glamorösa filter.

Förstår ni vad jag menar? Hur jag tänker? Och hur tänker ni kring det här? Det är komplext och innehåller tusen sidor, tusen upplevelser, tusen reflektioner? Det är jävligt värt att reflektera över, eller hur?

Till Lexie. Jag stryker dig över kinden, minns dig som prinsessan i trappuppgången. Det kan blir bra. Jag lovar. Jag vet. Tack för att du vill och vågar dela dina tankar, dina dagar, dina upplevelser. Kram. ❤

Elin

 

 

 

Hej träning, här är jag igen.

Jag drog ju typ direkt från mina 30mil runt Vättern till flygplanet mot New York. Vila kändes helt optimalt och pausen från träning var extremt passande, kanske allra mest mentalt.

Men till slut börjar energin pirra i kroppen även om man känner sig lite ”trött-slö” och segstartad.

Förutom två yogapass ”over there” var gårdagens cykelpass min första träning efter turen runt pölen. Det var lite av en ”oh My god-känsla”, kroppen nästan fnittrade under tröskelintervallerna trots jetlag. Woooohoooo.

Idag försökte jag väcka ben och bröstrygg lite lagom hårt och kärleksfullt i gymmet. Svettigt, något trevande och väldans gemütlisch.

Jag är fantastiskt glad och tacksam att jag faktiskt har en passionerad inställning till träning. Att jag saknar det vid frånvaro och att jag älskar det när jag utövar det.

Gött att vara tillbaka, hej träning, här är jag igen.

Kram Elin 

Tankar om kroppen, energi och träning.

Jag satt och pratade med en klok granne idag, om träning, om livet, vad vi bär med oss för erfarenheter av livet och hur vi ser på träning, hälsa, kroppar etc idag. Massa gammalt som bubblade upp och massa glädje som bultade i bröstkorgen kring det jag har precis just nu.

Ni som känner mig, eller ni som läser en del inlägg här på bloggen vet att jag haft ett knepigt förhållande till mat, eller om vi ska snacka klarspråk var jag i tjugoårsåldern sjuk i anorexia. Nu börjar jag ju närma mig snarare 40 år och även om minnen, känslor och upplevelser finns kvar (tack för erfarenheterna) så är jag oerhört tacksam att leva ett liv fri från ångest kring mat (och träning).

Jag har väl egentligen varit ”frisk” väldigt länge, men hade ändå under många år även efter mitt tillfrisknande ett elakt sätt att se på min kropp. Var inte nöjd och gav den inte den kärlek den var värd efter allt vi ändå varit igenom tillsammans. Såg bara mina komplex hade svårt att ta till mig det andra. Det andra som var det härliga, det andra såg.

Efter att jag fick barn (mitt hjärta, mitt allt) vände det en hel del, jag började förstå hur magisk kroppen är och kände enorm tacksamhet för att den tagit mig igenom en graviditet, stark, glad och frisk. Men ändå, det fanns funderingar kvar ett bra tag, var jag tillräcklig, som kvinna, som mamma, som fru,  i mitt yrke… var jag tillräckligt stark, vältränad, ”fit” för att arbeta heltid med träning? För att vara jag. Tillräcklig? Fasen att vi ska vara så hårda mot oss själva…

Sen blev jag kär i cyklingen. Jag började träna på ett annat sätt. Med ett annat syfte. Jag tränade inte längre för att ”göra av med energi”. Jag tränade för att bli starkare, uthålligare, mer ekonomisk i min träning, jag tränade för att leverera mer effekt utan ”gå tom”, utan att ta slut, utan att göra av med all energi. Jag tränade av lust. För mig själv. Ibland för mig själv i avseendet att jag körde mycket solo, men mest för att den enda jag tränade för var för min egen skull. För min egen skull.

För mig var det frihet. Som en förälskelse och nyhittad kärlek i mina tankar kring energi. En kärlek till träningen på ett nytt sätt. Livet är inte lätt, det är komplext och under konstant förändring. Jag är tacksam för varje steg jag tagit och allt jag lärt mig. Ser fram mot allt jag har kvar att lära.

Idag tycker jag att jag är tillräcklig. Jag vill mera. Sån är jag. Men jag är tillräcklig precis som jag är nu. ❤

Hur tänker du kring dig själv? Din kropp? Din träning?

Kram Elin

12278208_10153162215406366_1986320884_n

Saker som känns en torsdag.

Det känns på något sätt att det är torsdag, att det i morgon är fredag och att en hel vecka snart har gått.

Kroppen är lite ”schleten” efter tuffa intervaller på cykeln i måndags, nya rörelser på AMP:en i tisdags, massa motvind i cyklingen från jobbet och för att få till en prick över i:et hittade jag tillbaka ner i gymmet idag. Efter ett antal veckors uppehåll från den tunga styrketräningen tog ja mig an att lirka kroppen några steg närmare det djup och den belastning jag tidigare tagit i mina knäböj. Så visst finns det en anledning till att det kännas.

Kroppen får vila nu. Fylla på med ny energi. Hungern liksom exploderar de veckor jag lägger in nya växlar i träningsschemat och här blir det ingen tillfredsställelse på några ägg, kvarg eller blad. Nej hungern känns och då är det rejält med mat som behövs, och kanske en och annan liten glass… Mina nya favoriter är mini-Corenetto, oooooooh mumma i magen.

Till saken hör att jag gillar när det känns, när det är dynamiskt, ibland känns det mycket ibland lite, gillart minsann.

Men i morn är det fredag, yoga-fredag, happy friday, soft and later sweaty friday. Som vanligt, som det ska vara.

Undrar om det inte finns en plats för en till liten glass-rackare? Jo, jag tror nog det… glassigt värre…ha ha ha.

Ta hand om er ❤

Kram Elin


  

Jag kommer njuta av påsken.

Men oj vilket väder, solen kompenserar mina nuvarande uppgifter att gå igenom deklarationen. Ja, det här med att vara vuxen är väl inte alltid happy happy och siffror är verkligen inte min kärlek (om det inte gäller statistik, för det älskar jag), men som sagt, sol, påskmust och kokoschips förgyller tiden när jag sitter i telefonkö till Skatteverket.

Nu är det påsk. Jag ska tillbringa den mestadels hemma med mina killar. Har tagit på mig ett par extra klasser (Hot Vinyasa Flow i kväll 16.45 på Hötorget, Yinyoga imorn 11.30 på Sveavägen och AMP 10.15 på måndag på Odenplan) för att förena nytta med nöje. Vore kul om vi ses på någon av klasserna. Hade nog tänkt mig en cykeltur runt Ingarö under helgen också, håller tummarna för att solskenet stannar kvar. Det blir så mycket mysigare då.

Kommer njuta av att mumsa påskgodis, struntar i ”nyttigare alternativ” och fyller påskägget med allt jag tycker är gott oavsett om det är nyttigt eller onyttigt. Nånstans är det faktiskt nyttigt att bara låta det vara och inte tänka så mycket på ”hälsa och nyttigheter”.

Jag tänker mig att testa att göra grönkålspaj, är lite kär i grönkål och älskar matpaj. Har ni något läckert recept att dela med er av?

Kanske klär jag mig i något gult, smyger fram bakom en bukett tulpaner och tar en selfie…

Dystra tankar i en blandning med pingvindans.

Egentligen snurrar tankarna i skallen kring vad som händer i världen, allt våld får mig att må illa, fysiskt må illa och jag kan bara inte förstå.

Det jag ansåg vara ”problem” för mig i morse när jag vaknade blev bortblåsta när jag såg på TV:n på gymmet om vad som hänt i Bryssel. Distans till livet, till vad som är värt och samtidigt som vardagen flyter på så som den måste göra. Men jag insåg också värdet av att ha en vardag som ”flyter på” extra mycket. Mmmmm, uppskattar mina dagar massor.

Idag var en kort arbetsdag, många PT-klienter har åkt på influensan eller rest bort inför påsken, och jag hade lite extra tid för min egen träning samt kunde hämta lillkillen tidigt från dagis. Allt gott.

En dag som denna, lystes dystra tankar kring allt som händer ute i världen upp rejält av ett benpass med min fantastiska vän Amira som inte gör annat än sprider ren glädje och värme runt sig. Vi blandade tunga pressar med pingvindans och asgarv. Precis vad jag behövde. ❤

Nu innan jag sover ska jag landa en stund på min yogamatta, blunda, känna och tänka. Vara med mig själv och mina tankar kring det som är.

Hur har din tisdag varit?

Ta hand om dig.

Kram Elin


 

Fantastiska förutsättningar.

Jag måste erkänna att jag har det rätt bra, en jäkla fördel, massa plus i kanten och fantastiska förutsättningar. Jag älskar träning och jobbar på ett gym.

Jag förståååår hur svårt det är att få tiden att räcka till, förstår fullt ut. För trots att jag spenderar hela mina arbetsdagar på gymmet kan jag ha svårt att få till tiden (och så klart ibland engagemanget) för att den egna träningen ska bli av.

Hade ett par månader där min egna träning hade riktigt bra flyt, dynamiken, energin var på topp och jag följde min plan, mitt upplägg, min periodisering fläckfritt, on top of the world liksom. Sen kom livet med mer jobb, tightare schema, sjukdomar och den där planen brast. Det fick bli vad det blev, av det som vart över i tid och energi, och då hjälpte det inte att alla möjligheter och all inspiration fanns sekunder ifrån mig.

Men jag har det bra, en jäkla fördel, massa plus i kanten och fantastiska förutsättningar. Jag älskar träning och jag har lyckats komma tillbaka till att anamma varje fördel, plus i kanten och fantastiska förutsättningar. Planen och utförandet har börjat landa i min vardag igen. Tack.

Igår fick jag massa energi och lööööööv av fantastiska deltagare på min klass. Idag tog jag mig i kragen och använde tiden av en håltimme till att förbättra min kapacitet i styrkeintervaller och kadens (tack för inspo Jessica) och lugnet genom kvällens yinyoga.

Mmmmm, fantastiska förutsättningar.

Hoppas du haft en fin tisdag.

Kram Elin

Därför…

…älskar jag träning.

Det gör mig stark. Massor på utsidan men mest på insidan.

Det gör mig glad. Både av adrenalinet och endorfinerna, men kanske mest av det sociala träningen ger. Många gånger genom att träna tillsammans, andra gånger genom att mest träna bredvid. Det är nog därför jag har så svårt att motivera mig till att träna hemma (om det inte är yoga eller den där skräniga trainern), för det är inte alls lika kul att träna ensam. Not at all.

Jag lär mig saker om mig själv. Mycket genom framgångar, att jag tar mig mot målsättningar bit för bit. Men mest lär jag mig saker om mig själv genom motgångarna. De dagar jag inte orkar, jag inte vill eller när det helt enkelt inte blir som jag önskat och planerat även fast jag både orkar och vill.

För att det är en del av mig.

Därför.

Kram Elin