Snabbt, läskigt och lockande. Le Peloton-newbie

Japp, idag är det väjkäj for real, och huuuur mycket jag än avgudar mitt jobb så är det fasiken gött att få pausa hjärnaktiviteten lite, sova några fler timmar, göra det som faller en in och götta sig åt det götta.

Klassfritt i fyra veckor. Kommer sakna endorfinerna och den goa stämningen klasserna ger men kommer njuta av egenträningen, så klart massa asfaltsnötande, lite yoga och vad nu känns lockande om det känns lockande, vilket det brukar göra, annars blir jag typ ”elaka Elin”. Rörelse håller mig lugn och fiiin;)

Vet ni vad jag gjorde i fredags? Något jag varit galet skrajsen men väldans sugen på ett bra tag. Jag premiärade på Le Peloton. Såg till att power pinglan Ulrika drog med mig och lovade att hålla mig sällskap när jag blev avhängd (ja, jag vet inte om utan när, ha ha ha).

Så här vart det. Taggad till tusen, uppe med tuppen och fånigt glad, tacksam över att jag har dessa power-brudar runt mig som ser till att jag utmanar mig och utvecklar (älsk på er för det), trampade vi iväg i ottan. Mötte upp ett gäng hårda cyklister vid Urban Deli i Sickla. Japp, alla såg skithårda ut, snabba, starka, lite läskiga för de visste något inte jag visste. Hur det skulle bli…

Jag fick lite härligt räcka upp handen inför gruppen att det var min första gång och var glad att jag hade brillorna på mig så min flackande blick inte syntes. Det bar iväg, en ”lugn” uppvärmning fram till svängen vid forum utlovades. Joråsåatte, det bar väl av i 34km/h och jag log ett torrt leende (fartvinden vet ni) och höll fast vid bakhjulet på snubben framför mig, tills…

Siiiiiist!!! WTF! Se där vi roterar så klart, med mungiporna krampaktigt vid örsnibbarna (nu hade de fastnat där) trampade jag för glatta livet och funderade men näääääär ska vi svänga, jag veeeeet inte när vi ska svänga, jag kaaaaaan inte vara först när vi ska svänga. Jag hann vara med i rotationen två varv innan vi svängde. Å faaaasen vad vi svängde. Eller de svängde i vad som kändes som typ 100km/h och mina hjul kändes plötsligt vääääääldig ostabila. I någon slags panik försökte jag fäkta med armen att de bakom skulle köra om mig för jag tänkte att om jag kraschar vill jag inte dra med mig resten av ligan.

Efter sväng nr 2 var de typ borta. Jag var den enda som bromsat och de hade ju gasat.

Newbie.

Thats me.

Ulrika rullade bak till mig. ❤ Om jag var ok? Jaaaa, vill du försöka och trycka ikapp undrade jag? Nej nu tar vi det i vår takt som vi bestämt sa hon. Jag hade lite skämskudde kring hjälmen, fatta att tappa i andra kurvan, i panik, med torrt tandkött och laddade ben. Hmmmmm, ingen direkt storslagen premiär tänkte jag.

Vi körde på, bra, härligt och den där skämskudden började försiktigt tunnas ur. Det är faktiskt ok att inte vara bäst på en gång, eller ok att inte vara bra på en gång, och jag blev under turen allt mer nöjd med att jag faktiskt tagit mig dit, vågat det där läskiga som velat våga men aldrig gjort.

Cafe Le Mond var vi så klart sist på plats. De där hårda snubbarna log och frågade hur det hade gått, var snälla, fixade stolar så vi kunde sitta med och dricka vårt finkaffe. De kanske mindes hur det var att vara newbie, eller så ville de vara extra snälla så jag skulle våga mig tillbaka igen.

Klart jag ska tillbaka igen, det var ju suuuupert. Nu har jag liksom väckt tandköttet och de där hornen under pannhuden liksom vill fram. Ja, vad ska man säga? Då rullar vi då…

Kram Elin


Vi rockade Halvättern, ooooh yes we did.

Oj, det var så länge sedan jag skrev så mitt lösenord till och med slutat fungera… så kan det gå.

Och apropå att gå, igår rullade vi (långsökt koppling?). She Rides rockade Halvvättern ihop, och yes vi Rockade. Så här var det.

Fokus nr ett var att ha kul, det hade vi heeeelt klart, innan, under och efter loppet. Jag var lite lätt hög på upplevelsen ända från att vi rullade mot Motala på lördagen.

Fokus nr två var säkerhet. Snygga led, kommunicera, håll ut, inga galna omkörningar, respekt efter vägen mot varandra och medcyklister.

Fokus nr tre var att sätta tiden vi tänkt, vi ville helst köra på 5-5.15 då flera i gruppen inte tränat ihop så var vi lite flexibla i hastighets-/tidsmål och som alltid med She Rides:ianerna går säkerheten före, så ibland slog vi av på tempot för att se till att alla kom i mål hela. Vi körde över mållinjen på 5.13. Glada med energi och lite pang pang kvar i benen som ett gäng som verkligen jobbat som ett team.

Love it.

Alltså känslan när det flyter på, när vi liksom som ett lok tuffar fram, i vår assnygga kläder som förresten fick massa komplimanger både i målområdet och under loppet (snygga klääääääder hördes titt som tätt… we know tänkte vi;)), kommunicera med alla och allt och en svans byggs på bakom sista roterande She Rides:ian. Tack-ropen för draghjälp när vi susade in i depån, eller det glada gänget som hängde på och stannade där vi stannade för de gillade att trampa bakom oss.

Åååååh, love it.

Att jag som individ fick känna mig stark hela vägen, få va med och dra hela vägen, garva hela vägen, att känna kraften och energin på ett annat sätt än tidigare. Coooolt. Det ger mersmak. Skulle vilja köra mera, snaaaart.

Tjejer och Nicklas, fasen vad bra vi var, Nicklas och Ann-Sofie bästa kaptenparet, det här var väl bara första gången? Det är ju tillsammans vi rockar, hela gruppen, teamet, Halvvättern-She Rides:ianerna.

Kääääärlek till er. Gött mos och gräjhöjt på hela tjottalongen liksom. Rock on till oss.

Kram Elin

 

 

Uppslukad av WÅ 2017

Jag har tillåtit mig att vara totalt uppslukad av dagarna som varit, av Workout Åre, ni vet eventet utöver det vanliga. Så är det. År efter år levererar Åre magi. Naturen, luften omgivningen liksom sveper in hjärtat i lätthet, luften känns kristallklar och fyller en med ett lugn. Minnen man skapat på plats förut omfamnar en och vetskapen om att nya minnen kommer skapas ger en go känsla i magen. Människorna. Dedikerade arrangörer och volontärer (som dessutom är grymma på detektivarbete), asgrymma kollegor från hela Sverige som delar med sig av fantastiska klasser och föreläsningar, deltagarna… så härliga, glada och all in. Självklart uppstår magi, år efter år.

Mitt deltagande i år har varit något annorlunda än de tre tidigare åren, jag har agerat ”mamma-Polar” och tillsammans med det ÜBERGRYMMA Polarteamet levererat Polar-love. Vi har asgarvat, svettats, pratat, minglat, hjälpt och visat vad vi står för. Bra kvalité, hög nivå, ödmjukhet, kunskap, inspiration, puls-proffs, massa leenden och go energi. Massa jäklans hjärta och miljoner tack till mina Polarkollegor som är bästas bäst, älskar att jobba med er.

Glad för allt och får lite extra mys i magen när jag tänker på klasserna som sidekick med Mattias Reck till Jessicas fantastiska klasser. Tack för att jag fick sno till mig lite scentramp Jessan. Det var askul att få busa lite med er, och fördelen med att inte ha ett headset framför grynet är ju att man kan flåsa hur mycket man vill;)

Ni som varit där, på WÅ, i år eller någon annan gång vet ju att det är människorna som gör det. På klasserna, på minglet, spontankaffen i entrén med den där sköningen man inte hunnit träffa på ett år fast man bor i samma stad. Eller kramarna från den där härliga filuren man faktiskt bara träffar en gång om året, just där och då. Det det naturliga och lättsamma, svettigt mascarfläckigt som sedan plötsligt blir en härlig fest där man knappt känner igen någon i ”riktiga kläder”. Ni som varit där… ni vet.

Ni som inte varit där, ni måste få veta, åk dit, nästa år. Jag kommer åka till WÅ 2018 oavsett, på ett eller annat sätt för det här är något man inte vill missa, det här är något man vill bli totalt uppslukad av ❤

Kram Elin



Jag cyklar, trampar, svär och njuter.

Jag cyklar, trampar, härjar, svär och njuter.

Jag jobbar, nytt jobb. Lär mig. Delar med mig av det jag kan. Använder åååååår av erfarenhet och omvandlar till nytt behov. Så häftigt, roligt och allt det där. Jag vet att man inte kan kunna allt från början, det hade varit fint, men så funkar inte livet. Jag frågar, får svar, utvecklas…

Kroppen pirrar. Det händer saker. Jag känner mig stark. Jag ska berätta mer sen, men idag är det för sent, jag är tröttis.

Tiden springer iväg och jag skalar av för att hinna leva. Bloggen lever men uppdateras inte lika frekvent. Det får vara ok. Det får vara så ett tag. Är du mer nyfiken så häng med mig på Instagram också.

Snart är det sommarlov för lillkillen, kan minnas känslan av sommarlov. Det känns fint inuti. Han är mitt hjärta, det bästa jag har <3.

I sommar vill jag skapa magi.

Nästa vecka är det Workout Åre. Det brukar också vara magiskt. Ser fram mot att komma dit igen, på torsdag bär det av.

Imorgon är det friyay. Men nu ska jag sova. Mummma för det.

Kramar Elin

Så där ”fett nice”

Jag pratade med cykelkompisarna om det här med uttryck. Vi kände oss lite ”fräsiga” i våra kit i klungan, kom fram till att fräsigt och häftigt kanske inte direkt är kidsens uttryck men att vi inte är bekväma i att säga ”fett nice”. Det kanske också är helt ute nu förresten…

Nåja, en hööög med She Rides:ianer och andra sköna anhängare möttes upp vid café Le Mond igår och rullade ut på en solig Vaxholmsrunda.
Jag har aldrig kört den förut men tar den gärna igen, för det var ”fett najs”. Varmt och gott, fint sällskap och lugnt tempo gav en skön feeling. Det är en jäkla skillnad på att hoja i kortställ och sol jämfört i långbent och snålblåst. Jag cyklade in mitt otrooooligt snygga She Rides-kit som jag köpte av Jonas. Kände mig snabb, härlig och fräsig, och pricken över i:et var kattstrumporna som syster gav i julklapp. Min vän Vevve skulle åberopat ”pussy-power” ha ha ha.

Veckan som kommer bjuder på massa jobb och färre tramp-tillfällen så jag längtar redan till kommande helg. Vem hänger med på en tur runt Ingarö?

Kram Elin

Världsarolig premiär på Skandisloppet

Jag är kvar, jag är här, det har bara varit mycket att göra med resten av livet så jag har fått pausa skrivandet här några dagar…ni vet…livet.

Så i fredags när jag liksom gjorde en ”fredagsutandning” och tänkte att helgen blir sooooft så rullade det in ett meddelande om att det fanns två gratis startplatser till korta banan på Skandisloppet. Om jag sa ja? Ja, men så klart! När skjuts inte var något problem och bästaste trampkompisen Amira är på är det ju som att ödet puffar ut en på banan, så det blev en väldigt spontan lopp-premiär igår. Och en galet kul lopp-premiär.

Solen sken, luften val lugn, korta ben och med goooooda marginaler till start. Vi fnissade och rullade iväg. Trampade på, hamnade i en klunga som öste, vi öste och tänkte ja men vi får se hur länge det håller, klungan splittrades, vi återförenades över en banan och en kopp kaffe i depån, hookade upp en ny klunga, drog iväg, garvade, och rätt som det var vart vi ensamma…

Vi skulle ju köra korta banan och inte de andra… hm… vi garvade oss igenom resten av banan med bra tryck i pedalerna, några frågetecken, lite vilsekörning och skratt så magen krampade. Jag verkligen tokälskar att cykla med den kvinnan, hon är stark, galen och alltid på strålande humör.

Vi spurtade uppför kräkbacken och in i mål med en tid som höll för 7:e och 8:e plats bland damer på korta etappen. Amira fick rättvist 7:e platsen för extremt bra drag och cool slutspurt. Hon imponerar varje gång vi hojar ihop och hade jag inte bett om liiiite lägre fart i uppförsbackarna hade hon definitivt brakat i mål på ännu snabbare tid. Men sån är hon… världsabäst och snällast i universum.

Loppet i sig kommer jag minnas så länge jag lever, småfnissa och asgarva åt läääänge. Och jag undrar vad de krattande pensionärerna vid kolonilotterna tänkte när de såg två förvirrade ”djungelklädda” snyggingar cykla runt som frågetecken och letade efter pilar att följa. Gott så.

Älsk på gårdagen och älsk på premiären som gett mersmak på alla som kommer framöver.

Kram Elin

Foto: Happyride

Cykelmode ala She Rides:ianer

Yeeeeeeeyyy, sol, värme och grönskan som smyger sig på.

Bara ben på hojen och lite lätt pollensnörvlande. Man liksom fylls av obeskrivlig glädje när luften är mer ljummen och kinderna suger åt sig fräknar. Jag har klickat hem lite nya cykelkläder och härnäst vill jag uppdatera min ”normalklädda” garderob, gillart.

Har ni sett att jag och min inspirerande vän Jessica är med i senaste numret av Hälsa & Fitness? Vi snackar lite cykling och visar träningsmode med mycket just cykelfokus. Jag gillar det jättemycket och tycker att grymma fotografen Linda fångade oss två spretiga, flortabelttsbleka, skrattande modell-rookies bra på bild:) Jag älskar Jessicas leende och att She Rides får så stor plats i både text och bild, mer girls ut på hojarna, whooop whooop.

Kolla in tidningen för att se allt ❤

Kram Elin

Safe with signs…

Jag satt precis och uppdaterade lite inspo och info i gruppen jag trampar Halvvättern med i sommar. Inlägget handlade om kommunikation på hojen, när man kör klunga och mycket fokus på tecken/handsignaler.

Vi var ute ett stort She Rides-gäng i helgen och trampade i storm, sol och hagel… just den distansturen får ett ”gött mos” av mig, men det jag skulle komma till är just vikten av att kunna signalera/kommunicera när man hojar många ihop och tight.

När jag pendelhojar så tecknar jag av rutin, men brukar tänka på att det vore ju fantastiskt om alla andra också kunde bjuda på lite tecken i trafiken. Jag menar det kan vara rätt trångt och brötigt där på cykelbanorna och mångar trampar som om att de är ensamma på banan, dvs svänger hit och dit utan att kolla eller varna, undviker hål och hinder i sista sekund så detr är svårt för dem som kommer efter att hinna reagera etc. Så varför inte posta lite handsignaler för cyklister oavsett om man kör klunga eller ej.

Den här bilden hittade jag på Roadbike.io. Dock tror jag de flesta ”här i trakten” signalerar ”stop” genom att sätta upp handen i luften. Sen kan man ju vara verbal och jobba med ringklocka också…

Har på känn att pendelcyklisterna kommer öka rätt rejält i antal nu när sol och vår börjar titta fram. Och till alla She Rides:ianer jag trampade med i helgen, tuuuusen tack för en händelserik tur 😉

Ha en fin söndag så rockar vi igång ny vecka imorgon.

Kram Elin

Steg ett mot tjejklungan.

Spenderade några timmar idag på Sweden Bike expo, jaaa jag vet solen sken för fullt där ute, jag fick några solstrålar på kinden efter mässan, mums för själen med ljuset och när solen värmer lite.

Idag har människor över hela Sverige faktiskt spenderat en hel del timmar inomhus, det har varit Spin of Hope och Barncancerfonden har förhoppningsvis fått in en hel del donationer. Det är ett väldans härligt event, jag har varit med och arrangerat det förut, (tror det är tre gånger) när jag var ansvarig för gruppträningen på en annan träningskedja. Brukar vara en jäkla go stämning i cykelsalen och det blir liksom dubbelt gott, bra träning och insamling av pengar till ett viktigt ändamål. Gott så.

I år ledde jag en klass på mässan i Ride of Hopes monter (kommer skriva massa mer om Ride of Hope framöver, håll i hatten för det). Det var en hel del skratt, sjukt mycket svett, puls, watt och passionerat engagemang på hojarna. Blir ju alltid lite speciellt att köra klass så där öppet, men jag gillar att härja och har absolut inget emot att folk stannar och tittar. Jag hade bästa supporten på plats idag, mannen och lillkillen kikade när jag trampade, några extra hjärtslag på den;)

Väl på mässan passade jag på att kika förbi i Velothons monter, en bunt trevliga tjejer jobbade där och så klart anmälde jag mig till Velothon 160km och tjejklungan. Jättebra initiativ då jag tyckte framförallt starten var väldigt brötig förra året. Många ivriga cyklister som skulle ut på vägarna samtidigt och tyvärr inte så mycket respekt för varandra eller sk cykelvett. Men det är ju så här saker utvecklas, man får feedback och testar nytt. Så whooop whooop för Velothon som lyssnat. Tjejklungan kommer i sig vara uppdelad i start efter planerad fart och hela tjejklungan startar efter tävlingsklassen och innan motionärerna.

Man kan i tjejklungan ställa upp både som ensam cyklande, eller så drar man ihop ett helt tjejgäng och kör ihop. Det satsar jag på, ska försöka få med mig bla så många She Rides:ianer jag bara kan.

Så en go cykeldag även om på ett annat sätt än att lapa sol efter vägen.

Kram Elin

 

Jag cyklar inte för att bränna fett!

Jag cyklar för att det är kul, för att jag älskar känslan av vind i ansiktet, mjölksyran i benen, det monotona meditativta, jag cyklar för gemenskapen cyklingen skapar. Jag cyklar för att bli stark, uthållig och glad. För att det utmanar mig och får mig att känna mig levande och för att jag gör det bara för mig själv. Min egen skull.

Kanske är det självklart, för mig, för många andra, men kanske inte för alla.

Min träning handlar inte om hur det får mig att se ut, det har gjort det förut men inte nu längre, om bieffekten är att det skapar ett hälsosamt utseende med starka ben, stolt hållning, fräknar på näsan och en schysst cykelbränna 😉 så är det ett plus i kanten som jag glatt tackar och tar emot. Jag är glad för att jag har hittat den inställningen till min kropp, min träning och mitt liv och jag önskar fler kunde hitta den på sitt sätt, på sin väg.

Senast i dag fick jag kommentaren: Aha, du cyklar? Jaaaaaa det är så kuuuuuul, sa jag och sken upp. Det bränner ju fett, sa personen. Jag blev lite ställd och sa: Jo, men man blir också blir stark och uthållig.

Förra säsongen när jag var ute och hojade med mina cycling-sisters i She Rides stannade vi till på samma plats som en annan klunga cyklister. Jag och en annan tjej möttes då av kommentaren: Cyklar ni för att gå ner i vikt eller?

Alltså helt hemskt faktiskt, jag fattar verkligen inte den kommentaren, varken vad han tänkte, vad han ville ha för svar eller vad han ville ha för reaktion? Fattar inte vad det hade med saken att göra.

Är det något man inser när man börjar trampa lite längre, mer regelbundet och vill bli bättre på att trampa så är det att man behöver energi. Man fyller på. Man vill verkligen inte vägga. Man vill trampa snabbt, starkt och säkert. Eller man och man, så var det i alla fall för mig. Jag började på riktigt omvärdera det här med mat, träning, målbilder etc när rundorna på hojen blev fler och längre. Träningen har på riktigt helt ärligt blivit så mycket roligare och lustfylld sedan dess.

Jag menar verkligen inte att det är fel att träna för att forma kroppen, men jag menar att det är rätt fint att lägga träningen, målen, livet på något annat än att tappa kilon och bränna kalorier, mest för att kanske plocka lite krav från sig själv och sin för många ganska misshandlade självbild. Jag menar att livet är för kort för att vi ska tycka illa om oss själva och jaga kalorier när vi istället kan jaga riktigt goa upplevelser, träningsupplevelser.

Nu är jag ju helt klart extremt partisk. Dels för att jag har en ätstörning och skit i mitt förflutna men mest för att jag har upptäckt den där riktiga passionen i min träning. Jag är på riktigt nyfiken på hur ni tänker? Er bakgrund? Era planer?

Kram Elin