Världsarolig premiär på Skandisloppet

Jag är kvar, jag är här, det har bara varit mycket att göra med resten av livet så jag har fått pausa skrivandet här några dagar…ni vet…livet.

Så i fredags när jag liksom gjorde en ”fredagsutandning” och tänkte att helgen blir sooooft så rullade det in ett meddelande om att det fanns två gratis startplatser till korta banan på Skandisloppet. Om jag sa ja? Ja, men så klart! När skjuts inte var något problem och bästaste trampkompisen Amira är på är det ju som att ödet puffar ut en på banan, så det blev en väldigt spontan lopp-premiär igår. Och en galet kul lopp-premiär.

Solen sken, luften val lugn, korta ben och med goooooda marginaler till start. Vi fnissade och rullade iväg. Trampade på, hamnade i en klunga som öste, vi öste och tänkte ja men vi får se hur länge det håller, klungan splittrades, vi återförenades över en banan och en kopp kaffe i depån, hookade upp en ny klunga, drog iväg, garvade, och rätt som det var vart vi ensamma…

Vi skulle ju köra korta banan och inte de andra… hm… vi garvade oss igenom resten av banan med bra tryck i pedalerna, några frågetecken, lite vilsekörning och skratt så magen krampade. Jag verkligen tokälskar att cykla med den kvinnan, hon är stark, galen och alltid på strålande humör.

Vi spurtade uppför kräkbacken och in i mål med en tid som höll för 7:e och 8:e plats bland damer på korta etappen. Amira fick rättvist 7:e platsen för extremt bra drag och cool slutspurt. Hon imponerar varje gång vi hojar ihop och hade jag inte bett om liiiite lägre fart i uppförsbackarna hade hon definitivt brakat i mål på ännu snabbare tid. Men sån är hon… världsabäst och snällast i universum.

Loppet i sig kommer jag minnas så länge jag lever, småfnissa och asgarva åt läääänge. Och jag undrar vad de krattande pensionärerna vid kolonilotterna tänkte när de såg två förvirrade ”djungelklädda” snyggingar cykla runt som frågetecken och letade efter pilar att följa. Gott så.

Älsk på gårdagen och älsk på premiären som gett mersmak på alla som kommer framöver.

Kram Elin

Foto: Happyride

I morgon ska jag få möta ännu en av mina drömmar. Längtar.

Det är tyst här hemma, mörkt där ute och alldeles behagligt stilla inuti mig.

Jag sitter och förbereder det sista inför min YinYoga-debut (the real deal) i morgon. Jag längtar intensivt efter att få ta mig an mattan helt på mitt sätt. Fokus kommer ligga på det unika som vi alla är och har, börja med att låta deltagarna hitta yogaformen på det tillåtande sätt den är.

Istället för att fundera över min prestation i morgon, istället för att vara orolig för att jag inte ska leverera så känner jag mig nyfiken. Nyfiken på hur det blir. Hur deltagarna kommer uppleva mig, klassen och sig själva.

En första gång är alltid en första gång, den här första gången kommer jag möta med glädje och mer avslappnat än jag någonsin har tagit mig an något nytt innan. Kontrollfreaket i mig bryr sig inte ett dugg om detta, spattar inte ens en millimeter om att det borde vara mer nervöst eller vara på något annat sätt.

I morgon ska jag få möta ännu en av mina drömmar. Det får min mage att le och mitt hjärta att kännas.

Längtar.

IMG_6401

Självpratande galenskap på premiär med Gun.

Efter fyra timmar framför datorn kände jag mig värd en timme med Gun i solen.

Magen har bråkat lite med mig idag så jobbet fick ske hemifrån vilket gav mig lyxen att ha möjlighet till en cykelpaus (finns inget ont som inte har något gott med sig…)

Skulle jag montera en kamera på styret som filmar mig när jag cyklar har jag en känsla av att det skulle få mig att verka lite ”störd”. Ha ha ha, jag pratar för mig själv, väldigt mycket, svär och varvar det med själv-pepp när det går tungt, tar nedförsbackarna med en lätt rädsla i magen när jag kommer upp i fart och går in på mentala pepp-ord om att jag vågar och att det är ok, det kommer gå bra, det kommer gå braaaaaa. Och när de där sköna raksträckorna med vyer kommer och man bara kan mata på låter det typ ”Ååååååh det är ju såååååå härligt, oj oj oj….”. Jo, det är faktiskt sant, prat prat prat.

Det var inget super pass jag drog av. Jag menar rent fysiskt.

Det var en mjuk premiär för att återuppta vänskapen med Gun. Bli så där sammansvetsade och trygga med varandra. Hitta bra flöde i pedalerna och växlingarna, känna hur benen och hjärtat tog emot motvind och uppförsbackar.

Det blev en fin premiär som gav galet mycket mersmak och längtan efter ännu mer.

Allt gott.

Nu back to business:)

20140404-134816.jpgMys i solen efter skön tur:)