Världsarolig premiär på Skandisloppet

Jag är kvar, jag är här, det har bara varit mycket att göra med resten av livet så jag har fått pausa skrivandet här några dagar…ni vet…livet.

Så i fredags när jag liksom gjorde en ”fredagsutandning” och tänkte att helgen blir sooooft så rullade det in ett meddelande om att det fanns två gratis startplatser till korta banan på Skandisloppet. Om jag sa ja? Ja, men så klart! När skjuts inte var något problem och bästaste trampkompisen Amira är på är det ju som att ödet puffar ut en på banan, så det blev en väldigt spontan lopp-premiär igår. Och en galet kul lopp-premiär.

Solen sken, luften val lugn, korta ben och med goooooda marginaler till start. Vi fnissade och rullade iväg. Trampade på, hamnade i en klunga som öste, vi öste och tänkte ja men vi får se hur länge det håller, klungan splittrades, vi återförenades över en banan och en kopp kaffe i depån, hookade upp en ny klunga, drog iväg, garvade, och rätt som det var vart vi ensamma…

Vi skulle ju köra korta banan och inte de andra… hm… vi garvade oss igenom resten av banan med bra tryck i pedalerna, några frågetecken, lite vilsekörning och skratt så magen krampade. Jag verkligen tokälskar att cykla med den kvinnan, hon är stark, galen och alltid på strålande humör.

Vi spurtade uppför kräkbacken och in i mål med en tid som höll för 7:e och 8:e plats bland damer på korta etappen. Amira fick rättvist 7:e platsen för extremt bra drag och cool slutspurt. Hon imponerar varje gång vi hojar ihop och hade jag inte bett om liiiite lägre fart i uppförsbackarna hade hon definitivt brakat i mål på ännu snabbare tid. Men sån är hon… världsabäst och snällast i universum.

Loppet i sig kommer jag minnas så länge jag lever, småfnissa och asgarva åt läääänge. Och jag undrar vad de krattande pensionärerna vid kolonilotterna tänkte när de såg två förvirrade ”djungelklädda” snyggingar cykla runt som frågetecken och letade efter pilar att följa. Gott så.

Älsk på gårdagen och älsk på premiären som gett mersmak på alla som kommer framöver.

Kram Elin

Foto: Happyride

Annonser

Kosläpp på smala däck

Det är nu det börjar…

Lite så kändes det i lördags när jag för första gången den här säsongen plockade ut min racer Staffan. Han är pimpad med nya hjul och vi var som bästisar med min bikefit. Det var blött, lite kallt och helt ljuvligt. Första timmen trampade jag som en galning och det gick undan, jag var stursk och tacksam för varenda timme jag harvat både på trainern och som sporadisk cykelpendlare under vintern. Så värt.

Andra timmen bjöd på mer lugn, typ som på ett kosläpp på smala däck när det värsta springet i benen har lagt sig, och det var liksom helt ok att det regnade, att jag snorade, att det blåste motvind och farten sänktes. Det var ändå på något sätt magiskt. Tiden med mig själv, luften, andetagen, den lite tryckande känslan i låren och ja faktiskt så jag till och med log när en sån där grinig bilförare både tutade och drog en stråle spolarvätska på mig.

Jag längtar ut igen. Jag är glad att jag längtar. Att jag känner mig nyfiken, sporrad och inspirerad. Tacksam för det där vibrerande pirret av driv.

Ny vecka väntar, jag ska ge kroppen lite extra styrkefokus den här veckan och yoga, och just det kaffe, mer kaffe ska den få… ha ha ha. Det ska bli en bra vecka. Gott så.

Kram Elin

Superhero

Jag tillhör den kategorin som i stort sätt aldrig vinner utlottningar eller tävlingar där man kan vinna prylar. Men se där, något hände och jag hade turen att vinna ett par helt underbara strumpor från Craft i deras kollektion ”I am my own superhero”. Texten är ju bara helt awsome och känslan/kvaliten precis lika bra. Har sedan förut både bibs och armvärmare från Craft och sköna Sofie Lanttos cykelkurbits. Älska på allt, tycker att Crafts kvalité och passform är toppklass så om jag inte handlar cykelkit via She Rides är det Craft jag kikar på först.

Nåja, inspirerad av fröken Claren hade jag bestämt mig för en date med trainern idag och att köra tröskelintervaller 2×20 min. På med hjältestrumporna, upp på Staffan (hojen), i med musik i lurarna och sen var det bara att kriga. And kriga i did…

Kroppen var inte med mig idag, eller benen var inte med mig idag så jag fick tagga ner. Acceptera läget, lägga mig lägre i puls där det var hållbart och kämpa på. Dagens hjälteinsats var att inte ge upp, att inte bli grinig på mina ben för att de inte ville det jag ville, plocka lite krav från mig själv och sen vara nöjd för att de där 2×20 ändå genomfördes och att ”the only way is up…baby”. Så summan blev ändå I am my own superhero.

Hoppas du haft en fin helg. Imorgon rockar vi måndagen ❤

Kram Elin

 

Ååååh Umeååååå vi har saknat er!

Dagen D var här. Velothon var alltså på G. Jag har inte kört distans sedan Cykelvasan, skulle starta med en grupp (Plantronics)som jag visste var för snabba för mig, men tänkte att det är kul med sällis i starten och det får hålla så länge det håller. Det höll väl i ca 30minuter… men det kändes bra, tänkte att jag kör solo ett tag till någon klunga i mitt tempo dyker upp.

Ett tag hade jag en svans av herrar bakom mig, men de låg inte kvar efter en backe. Ett bra tag senare blev jag omkörd av en klunga, med en svans av eftersvansare som liksom sög in mig i klungan, Helt plötsligt var jag en del av en klunga som låg i perfekt tempo, jag kikade om och om igen på min fina Polar V650 och såg att puls, snitt-tempo, tid och hela kittet var el perfecto. Lugnt uppför, tryck utför och på platten. Det visade sig att det var Cykelintresse som låg där framme och drog oss andra så där tryggt och starkt som man kan tänka sig att ett gäng Norrlänningar ska göra. Käääärlek till er. I svansen lärde jag känna den cyklande polisen Joacim, vi var toksynkade i tempo och valde att smyga i förväg efter ett stopp i depån i Nynäshamn. Det var ren och skär glädje när gruppen kom ikapp oss en stund senare (när vi provat att hänga med två andra klungor utan att hitta det där magiska trygga tempot), och jag kunde inte låta bli att hojta ”Jaaaaaa Umeåååååå vi har saaaaknat eeeeer”. In i svansen igen och jag var nu rätt säker på att vi skulle hålla ända in i mål, eller som jag muntrade för mig själv ”det finns ingen anledning att släppa”. Så tack Cykelintresse för er fantastiska klungkörning som hjälpte mig till en fin tid, en ny cykelkompis, glädje och power ända in över mållinjen. Fi faaaasen vad ni är bra!

Jag gillar verkligen Velothon, kommer absolut gör vad jag kan för att köra det nästa år igen. Det var ”rockstar-känsla” att köra på bilfria vägar, skön bana och en awsome avslutning på cykelloppssäsongen. Bra stämning längs vägen, jag snickelisnackade med en hel del ”göbbar”, hann donera en av mina vattenflaskor till en stackare som tappat bägge sina, dela ut lite GT-tabletter till några med krampkänningar, skoja lite med några och tjoa tillbaka till påhejare längs vägen.

Dock hann jag se en hel del otäcka olyckor, jag hoppas verkligen att det gick bra för alla drabbade. Minns framförallt en riktigt otäck vurpa med en livlös cyklist intill ett betongblock. Det är verkligen cykelsportens baksida. Tänker på er som behöver det som mest.

Dagen innan, ja igår fick även lilleman prova att cykla Velothon, de körde Velothon Kidz Race. Alltså så bra arrangerat. Ledarmotorcykel, speaker och en hög överlyckliga minicyklister. Sött, tokhäftigt och inspirerande.

Tack å bock (eller ska jag säga ren) för en häftig dag.

Kram Elin

Glad, stark och trött.

Så känns det precis just nu.

Jag kom hem i natt vid 02.30 från Cykelvasan 2016, ville vakna upp med mina killar här hemma och valde sen hemfärd efter diverse fix och trix som är när man väl kommit i mål. Såååå skönt att vakna här hemma, sjukt nöjd med upplevelsen och funderar redan på nästa år…

Jag var nervös innan start. Glad, sprallig, förväntansfull, lite ”rädd” och nervös. Rädd för att det skulle bli buffligt och att jag skulle känna att jag inte hade kontroll. Men oavsett hur mycket eller lite nervös man är innan ett lopp så är det som att det försvinner så fort man tar första tramptaget, så även denna gång.

Planen var att disponera krafterna så jämt som möjligt över hela loppet, men ändå inte ”fjösköra” utan våga ta i och chansa en aning. Och den där första backen tvingar faktiskt en till att hålla tillbaka lite i början, fick en superskön start då Polar-kollegan Thomas trampa upp jämsides och vi kunde snickelisnacka ett tag innan han tryckte iväg;)

Jag hade kul. Jättekul. Det bästa av allt var nog att jag kände mig säker och vågade släppa på utför, så härligt. Måste ge cred till arrangörerna för Cykelvasan då loppet kändes mycket ”lugnare” och tryggare i år. det var ett ganska jämnt flyt i spåret och inget rufft buffel. Det var lätt att passera de man ville passera och lätt att glida in till höger när någon med mer tryck i benen behövde komma förbi. Glada miner längs spåret och bra stämning. Bra skyltat där det var olycksdrabbade stråk, funktionärer som flaggade och visade att sänka farten, bra preppad bana så en hel hög tummar upp.

Det var en go känsla att ha orken att pressa på, pannbenet att hålla kvar när det sved, för fasen vad det sved när det var 2mil kvar, då var det enda jag tänkte på att när det är en mil kvar blir det ”lätt”. Det var där någonstans jag insåg att jag ev skulle hinna runt under 4 timmar vilket skulle ge mig 15min bättre tid sedan året innan trots att de dragit banan mer i skog och mindre asfalt vilket ger en ”långsammare bana”. Hoppet liksom kom och gick de där två sista milen, sista 5 kilometrarna kände jag mig stark och gasade, jag tänkte ”nu jäääääklar…” Jag gled i mål på 3:59 vilket för mig är sweeet, så whooop whooop för det.

Även om jag tvekade och fick mentalträna mig själv där med de sista 2milen så kände jag mig stark, som att jag kände mig själv, litade på mig själv. Och som sagt jag hade kul, galet kul och självklart är jag nöjd.

Jag är hel, oskadd och peppad för att köra mer. Mina tankar går till lagkamraten från She Rides som kraschade, det påminner en om hur lätt det ändå är hänt, att olyckan är framme. Nu gick allt under omständigheterna så bra det kan gå, men otäckt är det och jag skickar tusen kryakramar till Falu-lasarett. ❤

Det kommer absolut bli fler MTB-turer innan vintern kommer och jag är glad och tacksam för den här helgen. Sammanfattat: Glad, stark och trött.

Kram Elin

 



Preppning pågår.

Cykeldatorn ska uppdateras och laddas, brillorna poleras, kedjan och bakdrevet ska rengöras, kedja smörjas, kläder packas, gels, bars och lyckoamuletten ska med… jag gillart. Att förbereda, planera, visualisera, längta och försöka få kropp, knopp och gadgets i så bra form som möjligt. För mig, efter mina förutsättningar.

Vi är en hel drös från She Rides som ska trampa Cykelvasan, vissa väljer halvan, andra öppet spår och en del som jag, lördagens lopp. Ett gäng brudar och åtminstone en snubbe som kör i She Rides namn och kläder. Det ger mys i magen av att tänka på teamet, gemenskapen, ”vi-faktorn” även om vi inte trampar sida vid sida. Men vetskapen om att de finns där är fin, och har jag tur får jag tjoa på några och bli tjoad på av några andra.

Chips ska inhandlas, för det har jag lovat mina stugkompisar, sen ska jag maniskt kolla YR ett antal tusen gånger och hoppas att regnet håller sig undan. Läste i Öijers blogg att han gillar att cykla lopp i regn, jag gillar motsatsen, och när det gäller Cykelvasan så blir det där partiet med sand blir så tungt när det är blött ute…

Resan upp norröver tar vid imorn runt lunch, åker med två sköna snubbar, man skulle kunna säga att vi tre tillsammans bildar en en spännande trio och jag förväntar mig ett helt gäng asvarv, några rumpskak och nån ”spanisch” innan vi anländer Sälen.

Om vi inte hörs innan så håll tummarna för oss på lördag.

Kram Elin

Älskar mina smala däck…

Mindre än en vecka kvar till Cykelvasan. Wiiiiiii och wooohooooo. Det känns kul, riktigt kul. Jag försöker fortfarande hålla kvar det där kravlösa i min skogscykling, lekfullt när det gäller MTB, försöööööker så gott det bara går.

Cykelvasan ska bli glädje, svett, mjölksyra, några tantskrik men mest bara kul. Klart som korvspad att jag gärna vill ha en ok tid men jag vill mest av allt lova mig själv att jag inte ska bli besviken om jag inte får det.

Förkylningen har typ släppt, så idag ville jag testa och se hur kroppen ligger till. Jag avböjde två erbjudanden om MTB-turer idag, känner mig själv alltför väl, jag skulle inte kunna hålla tillbaka om de andra gasade på och då blir kroppen säkert ledsen igen… Och visst man kan ju tycka att jag skulle ta med Stig (min fiiina MTB) på en skogtur själv istället…men… NOT jag valde istället att dra ut med racern. Ha ha ha, i lööööööv mina smala däck.

Hmmm, det blir vad det blir på lördag. Ni får hålla tummarna för mig 😉

På min Ingarö-runda som jag har härjat runt nu i ett par år så finns det en plats där jag varje gång jag hojar förbi tänker att ”jag borde stanna och ta en bild”, men jag har aldrig gjort det. Så idag, när jag ändå hade som plan att ta det lugnt tog jag mig tiden att stanna till, plocka fram mobilen för att kunna visa upp min ”favvo-spot” på rundan. Här glittrar alltid vattnet när man rullar förbi, fridfullt, vackert och sjukt idylliskt.

Hoppas ni haft en fin helg. Nu ska jag snyta ut det sista snoret och mysa en stund med mannen framför någon Netflix-serie innan det är dags att nanna.

Kram Elin

Med svetten rann frustrationen ur mig.

Nej, idag har det väl inte varit någon extremt harmonisk dag, inuti mig, kanske utanpå men inte inuti.

Jag vaknade och kände mig pigg i kroppen, så där som det känns när en förkylning äntligen släpper taget, och samma andetag började en frustration att gro. Varför? Jo, för att inte inte allt går precis enligt planen alltid och för att jag saknat att få svettas och använda kroppen även  till annat än att bara avnjuta mjuk och harmonisk yinyoga.

Jag har liksom en hel massa dagars untz untz i kroppen som vaknade till liv i morse och började gapa om att få komma ut. Alltså dagen har varit grymt bra ändå, men med det där lilla irriterande fladdret i näsvingen…

Så när lilleman somnat och allt annat som skulle fixas var fixat så klättrade jag upp på min käraste racer som jag monterat på trainern, stoppade hörlurar i öronen och trampade igenom ett lite mjukare tröskelpass. Och det var som att med svetten rann frustrationen ur mig. Ett riktigt skönt Ego-Onsdags-nu- är-jag-tillbaka-pass.

Hoppas ni haft en fin dag.

Kram Elin

Fokus vo2max, efter MINA förutsättningar

Inför Vätternrundan 2015 la jag massa tid på tröskelträning, jag ville träna mig för att kunna hålla en högre snitthastighet utan att bli stum i benen. Jag lärde mig att älska de där jobbiga men kärleksfulla intervallerna och framför allt lärde jag känna kroppen.

Min kropp. Efter mina förutsättningar. Dels så klart hur olika prestationsförmågan rent fysiskt är från gång till gång utifrån hur jag preppat mig med bland annat mat och återhämtning. Vilken otrolig skillnad det gör för träningspassen om jag verkligen förbereder och planerar inför dem.

Men det där mentala motståndet har jag också mött rejält, tänjt på gränser, vågat mig på det obekväma, testat, vunnit och ibland även förlorat. Lärt mig att jag lär mig något av allt, och det jag lär mig har jag nytta av.

Jag har påbörjat att skapa mig en bra bas i ett komplext register som ”kräver” många moment, träning på olika intensiteter, olika distanser, olika utföranden för att bli så optimal som möjligt, så bra träningsstatus som möjligt, efter MINA förutsättningar.

Nu är min plan att även börja nosa mer fokuserat på VO2max-intervaller, ta nästa steg in i det ännu mer obekväma, höja min högsta nivå, lära mig kroppens och hjärnans signaler. Tänja på de här gränserna också. Förstå hur jag reagerar, agerar för att reflektera, återkoppla och utvecklas. Lära mig ännu mer om mig själv.

Jag har ställt upp trainern där hemma, mest som komplement då jag inte tycker att det är det mest underhållande sättet att träna. Jag kör vissa pass med pulsband, andra utan, reflekterar ALLTID hur den upplevda ansträngningen är. Ibland är jag nitisk och ibland mer lekfull. Det absolut viktigaste för mig är att det träningen ”kul” och aldrig blir ett tvång då jag trots väldigt specifik målsättning med min träning vill bibehålla det kravlösa och lustfyllda. Och viktigaste av allt komma ihåg att jag tränar efter (åter igen) MINA förutsättningar. ❤

Skakigt och suddigt som sig bör efter en hög tuffa intervaller.

Äntligen lite pang pang i benen.

Idag tog jag ut Staffan på en tur. Vi har inte umgåtts på en hel vecka, inte sedan vi tog oss runt Vättern.

Jag var revanschsugen, ville känna drivet i en pigg och laddad kropp. Och med bra återhämtning, påfylla energidepåer och en jäkla massa cykelsnack undergårdagen i Dalarna, med solen skinandes så var det bara helt klockrent att dra iväg på standardturen runt Ingarö.

Det var gött mos.

Tror nog att pannbenet har blivit ännu tjockare under de där 30 milen, att vetskapen om att orken finns, bättre koll på hur mycket jag faktiskt kan pressa mig och ändå ha krafter kvar. Jag och Staffan har liksom blivit ännu bättre vänner och fått ännu större förståelse för varandra.

Även om mitt knä viskade lite till mig och gjorde sig påmint den första timmen så har jag nog aldrig känt mig så stark under Ingarö-rundan. Och även om jag saknade mina She Rides-kompisar något otroligt så var jag glad att orka trycka lite pedaler själv. Men nu vill jag nog ha sällskap igen…

Så himla härligt. Både för kropp och knopp. Lite pang pang i benen, gosse vad jag längtat efter det.

I morgon får benen vila och Staffan ska få sig en ”spa-behandling”, han är lite smutsig efter våra senaste äventyr.

Hoppas ni alla haft en fin midsommarhelg.

Take Care ❤