Varför smygstarta…

Varför ta det soft när man kan hoppa rakt in…? Ha ha ha, delade ett minne idag på Facebook från när jag mer eller mindre blev ”inkastad” att köra Lidingöloppet MTB, fick mys i magen och satt småflinandes på väg till Arlanda. Det verkar vara min grej ibland, att ”bara gört”, säga JA och låta utmaningen utveckla mig.

Idag jobbar jag min första ”riktiga” dag på nya jobbet, är i Piteå på Polars och Les Mills turné runt om i landet där vi låter Polar Club ”gifta sig” med Les Mills cykelkoncept RPM och Sprint som Emma var här och presenterade med högsta dosen energi. Roooooligt Robbert som Björne skulle sagt. Skitkul och superhärligt, utmanande och utvecklande, ja precis så som jag tänkt mig. Love it. Varför smygstarta när man kan gå all in?

Jag har hookat upp med den sköna bönan Anna från Les Mills och imorgon checkar vi ut och drar mot Gävle istället. Pulsbanden hänger på tork i duschen efter rengöring, och drömräven Roy som lillkillen skickade med mig väntar nu tålmodigt på att jag ska sova en stund och ladda om för morgondagen, kanske är bäst att göra honom till viljes…

Må bäst.

Kram Elin

 

 

Annonser

Det är mycket cykel nu…

Pratade med en vän igår som frågade om vad som händer i livet nu, jag svarade ”det är mycket cykel nu…”. Och det är ju det. Mycket cykel i mina tankar, i mitt hjärta och i min vardag.

Jag är långt ifrån någon elitsatsande person, beskrivningen: en galet passionerad, motiverad, engagerad och überseriös motionär är närmast sanningen.

Det är kul. Fruktansvärt kul. Utmanande och kul. Annars hade jag inte hållit på att trampa som en galning med ett fånleende på läpparna. Extra kul efter återhämtning. Efter uppladdning. Efter längtan.

I morgon kör flera av mina vänner säsongens första tävling, Lidingöloppet MTB. Whooop whooop för er. Ni är starka ni är grymma och jag tror på er, är imponerad och inspirerad av er hur det än kommer gå i tävlingen. Lycka till, rock on och kör så det ryker ❤

Mmmmm, imorn är det lördag och på olika håll i landet kommer magi spridas på olika sätt. Jag gör det på mitt sätt. Ha en fantastisk helg.

Kram Elin

Det var då…

…egentligen var det ju igår. 2015. Men på ett sätt så var det verkligen ”då”.

2015. Ett år som innehöll en hel massa. Massa möten med fantastiska människor, framgång, motgång, mer förändring än vad jag hade förväntat mig, sjukt många beslut som skulle tas och väldigt mycket känslor. Skratt, ilska, tårar, värme och kärlek.

She Rides blev en stor del av mitt 2015. Körde Lidingöloppet MTB, Vätternrundan och Cykelvasan tillsammans med dessa underbara människor. Såååå många möten med personer som gett mig så mycket. Så mycket frustration, rädsla, tårar, adrenalin, asgarv, kramar, förtroende och glädje i skogen på min MTB där jag är långt ifrån stursk och bekväm, men love it. Racern Staffan, 30 mil runt ”pölen” med järngänget som svetsades samman och lyfte varandra över mållinjen. 2016, lets do it again. Men också så klart alla timmar innan, mellan och efter loppen, ni vet vägen mot målen det som egentligen räknas. ❤

Yinyogan. 2015 var verkligen yinyogans år för mig, den tog mig med storm och jag älskar det den ger. Vill dela vidare genom mina klasser och genom den insikt och det lugn den ger mig. Är tacksam för varje klass jag fått köra, varje event, varje möte och varje känsla jag själv mött genom yinyogan.

Floating Mind, min variant av SUP-yogan, Vevve, Kona, den regniga svenska sommaren 2015 och passionerade deltagare som ändå ville köra. Workout Åre i maj, ute, i kylan, i naturen, ärligt, vackert, kargt och magiskt. Ja, verkligen magiskt.

Besluten. Ibland lätta, ibland svåra, ibland självklara men ändå smärtsamma. Jag har lärt mig så otroligt mycket, om andra men främst om mig själv. Att stå stark, att lita på mig själv, att våga, att satsa, att se framtiden och ta för mig av den. Universum hintar och jag hajar. Besluten och förändringarna som skedde under 2015 är som startsträckan till 2016.

Familjen, det viktigaste jag har. När jag vet att de mår bra känner jag mig hel, är jag som lyckligast inuti och jag pusslar livets pussel för att få alla bitar all falla på plats så mjukt och omtänksamt det bara går.

Vännerna. Love you all.

2016.

Mindset. Mantra. Motto.

Stand tall and be proud. Live with your heart. Trust in you.

Kram Elin



img_9021.jpeg   IMG_9601.JPG sportograf-63080783_lowres

img_8883

img_0313.jpeg

img_7912

12067866_10153088468691366_1282840333_n

Planerar cykelåret 2016.

Det är fredag. Jag har hunnit med en mysfika med grannarna (slängde ihop en plommonpaj då jag hade en hel skål med plommon som höll på att bli dåliga, gött mos på den vill jag säga) och nu har jag nattat lillkillen.

Sitter och klurar på hur cykelåret 2016 ska ha för plan. Vilka lopp ska jag köra? Det finns ju mängder att välja på och i år hann jag inte med i närheten av det jag egentligen skulle ha velat genomföra, men då hade jag heller ingen direkt plan 2015.

Lidingöloppet MTB, Vätternrundan och Cykelvasan känns liksom självklara, även om Lidingöloppet MTB ”skrämmer” mig lite då jag tyckte det var kräkjobbigt med alla miljoners backar. Å andra sidan är det ju såna saker som triggar mig, när det tar emot lite.

Sedan har vi ju Siljan Runt, Engelbrektsturen, Tjejgirot, Ride of Hope, Velothon Stockholm (tänker att det kommer en 2016 också) och en herrans massa mer lopp. Huuuur ska tiden räcka till egentligen?

Har du några favoriter? Vad tycker du att jag inte får missa? Och har vi någon utmaning på G?

Hmmmm, sjunker ner lite djupare i soffan, tar en bit paj till och klurar vidare.

IMG_8883

sportograf-63080783_lowres

sportograf-63080785_lowres

IMG_7611

 

Nu ska vi leva loppan.

Fasen vad det ligger i tiden att delta i lopp, i helgen har ju till exempel Tjejgirot, Tough Viking och the Color Run varit och Facebook spritter av glada sköningar som varit med och stolt visar upp sig. Me like ❤

Ja, jag är ju en av de där tokarna som anmäler sig mer eller mindre utmanande lopp för att fästa träningsfokuset på något faktiskt så att motivationen håller i sig, och för varje lopp jag genomför så ökar liksom suget efter mer. Att göra det igen. Kanske inte alltid göra något ”värre”, något längre eller farligare. Utan helst göra samma sak en gång till för att se hur det är en andra gång. Har erfarenheten och förbättrad träningsrutin gjort något?

Ärligt… så är det klart att jag bryr mig om vad jag gör för tider, det är klart jag vill förbättra, men jag har faktiskt också under den här sommaren på riktigt lärt mig vad olika förutsättningar gör för resultaten. Att det på riktigt inte ger något att jämföra sig med andra. Och att även om loppen i sig är sjukt roliga att genomföra med allt som också är runt om kring, så ÄR det faktiskt resan mot loppen som är själva guldgruvan.

Jag ser fram mot bla Lidingöloppet MTB, Vätternrundan och Cykelvasan 2016. Men framförallt ser jag fram mot det som börjar NU, uppladdning, planering, träning, gemenskap, asgarv, pannben, motgångar, framgångar och ALLT det där som är på vägen mot loppen.

Allt är inte för alla. Och gillar man inte att ”loppa sig” så tycker jag absolut inte att man ska göra det bara för att alla andra gör det. För MIG är det en glädjetrigger och helt klart 100% gött mos. Så då rullar vi då…

IMG_8613

 

 

Vart är brudarna?

Jag ska erkänna att jag även idag har susat i minnena av gårdagen.

De där timmarna med mjölksyrestinna lår i skogen och hornen utfällda under hjälmen har upptagit mina tankar under dagen. Solen har skinit och jag har putsat upp cyklarna, inte bara den som fick leka i skogen igår utan även de andra älsklingarna här hemma. I putsandet har jag tänkt på She Rides:arna som varit ute och susat på både landsväg och i skog idag. Varit både avis på dem och samtidigt njutit av det min dag gav mig. Tänkt på dem och vilken sjujäkla tur jag har som har dem.

Jag har surfat på nätet kikat på resultat, funderat över min egen insats, reflekterar över upplevelsen, imponerats av andra men framförallt förvånats över hur få tjejer det var med i skogen igår.

Vart var brudarna?

Där och då tänkte jag inte såååå mycket på det, registrerade mest mängden ben som trampade i hyperspeed uppför stigar och grusvägar. Men idag kan jag fundera varför?

För jag tror att massa fler babes skulle tokälska det här om de bara testade.

Tänk om fler kunde ha såna som jag har runt mig. Såna som tror på mig, peppar mig, lyfter mig och får mig att våga. Ja, tänk om fler girls skulle våga. Ta för sig, göra sin grej, rocka skogen (och landsvägarna) och få tillfälle att känna adrenalinet pumpa, hur omöjligt det är att få ner mungiporna, hur häftigt det är att ha gjort det. Ha vågat.

Jag är säker på att She Rides:are och andra ”lets-do-it-team” helt klart sprider nyfikenhet och prova på vilja, att trampande babes kommer öka i antal. Det tycker jag är helt fantastiskt. Och det bästa är att våren har ju precis bara börjat så det är ju helt klart läge att ”do it”, att hoppa på tåget av trampande. Nu:)

Jag har inte ångrat en enda sekund, inte ett enda tramptag, inte en enda svettdroppe, flåsigt andetag eller hjärtslag. Love it all.

Det kommer du också att göra ❤

 

 

 

 

 

En galen dag, Lidingöloppet MTB med bästa She Rides.

Hur ska jag börja? Its done, Lidingöloppet MTB, och det känns i hela kroppen. Ja, satan i gatan vad det känns.

She Rides brudarna (de flesta av oss som medverkade idag) och Philippe (oh yeah, HE rides) möttes upp vid Specialized tält innan start. Ett glatt, kramvänligt och laddad gäng.

Några tusen vändor till bajamajorna senare, några sista-minuten-justeringar av cyklarna, energiuppladdning och pepp-tjoande när Jessica drog iväg, så var det dags för startfållan. Mindset=lets dooooo it.

Sen bar det av, med en jäääääääääkla fart.

Amira, my daaaarling hade lovat att dra mig runt banan om det så skulle behövas. ”Det ska nog gå bra” tänkte jag glatt och kände samtidigt att pulsen steg upp i hjälmen ganska så direkt. OMG vilket sjujäkla tempo, kööör ba kööör.

Ok, låt mig återge några guldkorn från timmarna som jag både älskade och ”hatade” med Lidingöloppet MTB.

Framför mig har jag alltså denna urstarka amazon som liksom tjuter av glädje så fort det går uppför. Hon fullkomligt flyger iväg och jag… Hmmm mer ”gristrampar” en bra bit bakom (not so much love to my legs…). I en av grisbackarna när mjölksyratröskel pumpar i mina lår ser jag henne en bit fram, släppa styret, och typ göra vågen, tjoandes varma, glada och peppande ord till alla hon passerat. A lot of lööööv.

Hon är galet stark, galet glad och har det största hjärta jag upplevt.

Hon väntar på mig. Om och om igen.  När jag vurpar. När jag svär. När jag garvar. När bullen jag tryckt i mig fastnar i gom och kinder och jag tuggar frenetiskt i uppförsbacken för att bli av med den, bullen alltså. När han i orangea tröjan passerar för femtielfte gången, vi körde lite stafett-feeling han och jag. Hon väntar. Alltid.

Vilken hjältinna.

I samma andetag som jag blir arg på tröttheten i benen så älskar jag utmaningen. Typ varenda benmuskel krampar, men jag kööör ba köööör. Hate it and love it.

Om jag är nöjd?

På samma sätt som jag blir frustrerad över att min kropp inte är så stark som jag önskar så är jag så jäkla stolt över att jag gjorde det. Andra gången på en MTB, med mod och teknik som växte fram under loppets gång. Stolt och oerhört glad.

Tycker tiden vart helt ok och tänker mest att upplevelsen var helt amazing.

Hur jag känner nu?

Skönt med mysbrallorna, kaffe och stretch. Lite öm och nya blåmärken letar sig fram. Men jag känner mig stark som gjorde det och så tacksam. Tacksam för She Rides, allt pepp, alla möjligheter och ödmjukheten alla strålar.

Taggad för att ge kroppen nya utmaningar för att bli ännu bättre, för så klart var det här inte andra och sista gången på MTB. There Will be more❤️

Så imponerad alla. Så tagen. Så himlans jäkla glad. Kärlek och smärta på samma gång. Ha ha ha. Tack alla ni som gjorde det här möjligt.

IMG_7610  IMG_7595

IMG_7593

IMG_7611 IMG_7602

 

 

Trolltyg i tomteskogen…

…en dag fylld av ”Halleluja moments”.

Så mycket skratt, så mycket adrenalin, skräck, glädje, stenar, granar, ja en jäkla massa träd! (Det säga att det är så i skogen, ha ha ha)

Jag smakade på gruset att par gånger, valde att kliva av cykeln ett par gånger och gjorde saker jag inte trodde jag skulle våga eller klara massor av gånger.

Tacksam av hela mitt hjärta för dagen. Är både mer redo och samtidigt mer nervös inför Lidingöloppet MTB nästa lördag. Men mest bara så lycklig. ❤

Tack She Rides, Lidingöloppet MTB, Rönneberga och alla, alla, alla för en fantastisk lägerdag.

IMG_7540 IMG_7520 IMG_7527IMG_7534 IMG_7525 IMG_7530  IMG_7522

Allt från magar till MTB.

Idag är det en efterlängtad fredag. Jag är så där mosigt fredagstrött, men ändå känns det rätt gött att jag har en helg fylld med magar, MTB och familjen att se fram mot. Me like. Me like a lot.

*I morgon lördag hoppas jag vi ses i Rålis mellan 10.00-14.00. Det är ju Mamatummy Day och jag kommer finnas där, mingla och visa mitt stöd i att uppmärksamma problemet att info och kunskap kring mammamagar efter förlossning är så galet liten. Vi kan göra skillnad. Tack Katarina har skapat detta och för gör skillnad.

Håll utkik på Instagram och Facebook efter bilder på alla mammamagar, och om du vill lägg upp en bild du också. Glöm inte hashtagarna: #mamatummy #mammamage

* Ska försöka mig på någon bakning, något med fin energi i, typ kokoskakor? Bjucka gärna på era bästa recept, kanske något som även innehåller hasselnötter. Me love hasselnötter.

* Söndagen är vigd åt att lära känna den där fina MTB:n jag fått låna till nästa helg och Lidingöloppet MTB. Jag blir fnissig bara jag tänker på det. Förtränger hur fysiskt jobbigt det kommer vara och litar på att glädjen ska puffa bort tröttheten. Så min söndag blir alltså inte vilodag, det blir tränardag med ett gäng sköna babes ❤

*Färga utväxten. Snyggt rödhårig au naturel är inte min grej (även om jag var det som kid), bara att erkänna, ha ha ha. Dags att styra upp den där utväxten, börjar se lite spräcklig ut. Ja, livet är hårt mot de hårda.

Jag hoppas att solen kommer vara framme i helgen. Ge mig lite fräknar och massa, massa extra energi.

Tills dess, have a happy friday.

IMG_3581

När mannen är bortrest dansar frugan på bordet… Lidingöloppet MTB dansade liksom med.

Mannen åkte på jobbresa. Han visste att frugan (det vill säga jag) skulle ha två inspirerande dagar framför sig med utbildning till MammaMage-tränare.

And so I did. Galet bra utbildning. Den får full pott och nu är jag ivrig att få ge mig ut och hjälpa andra med sina mammamagar. Tack Katarina, du är grym. Ja, riktigt jäkla grym.

So far, so good. So very good.

Det mannen inte visste var att han skulle komma hem till ett hem med ännu en tvåhjuling mysandes i hallen, med en överexalterad och spattig fru som anmält sig till Lidingöloppet MTB! Hur gick det här till? Jag har ju försjuttsingen inte trampat MTB, ever, och loppet är om…hmm…sisådär 11dagar…

Vi spolar tillbaka bandet.

I vintras väcktes tanken på att cykla MTB när Jessica lottade ut platser till Cykelwasan i sin julkalender. Jag vann ingen plats men ett frö såddes. Åh, alla dessa frön i min skalle. När den dära mannen var på en annan resa passade jag således på att köpa mig en CycloCross (lite halvvägs…) för vinterkörning och pendelcykling så jag skulle kunna trampa ännu bättre på min racer när säsongen startade. Jodå mannen var ytterst glad för ännu en cykel i vår lägenhet…

För några veckor sedan ”lurade” (jag är ju så oooootroligt svår…not) Jessica ut mig i skogen med crossen och jag bara tokälskade det. Och nu när vi var ut i skogen helgen igen gick kärleken till de där läskigt steniga backarna inte att förneka, även om jag studsade runt på crossen som en färgglad jojjo med bockstyre. Det där fröet hade liksom börjat grodda.

Igår kväll kom hon på idén att fru Wennman borde cykla Lidingöloppet MTB. Det där fröet blev på en sekund mer som en mångårig ek, och även om hjärnan tvekade en halv sekund sa hjärtat ”ja men jaaaaaa direkt”. Sen vart jag så nervös att de där djupa magmusklerna jag aktiverat under hela mammamage-utbildningen började slå volter.

Tack och lov har jag min vapendragare och superkvinnan Amira vid min sida den 2maj, plus en hel hög andra brudar från She Rides. Och tack och lov har jag peppande, fina vänner som bästaste Lena som styr upp en MTB som jag får låna och rocka skogen med.

Tack Jessica för fröet och allt pepp, tack snälla Lena för att du ser till att jag kan köra bockstyreslöst på loppet, och Amirski tack i förväg för att du står ut med mina tantskrik, svordomar och öser så där bananacrazy med mig. You girls rock ❤

IMG_7467

Och just ja, darling, MTB:n här hemma är bara på besök tillfälligt. So far…