Fortfarande hög på happiness.

Det är lite crazy, jag struttar fortfarande kring på endorfinfluffiga moln efter cykelvasan i lördags. Visst är benen påverkade men humöret är på topp, jag har svårt att sova pga sprittande spatt i kroppen och är så där oförskämt kvittrande positiv utan att ens anstränga mig.

Detta trots att klockan ringde 04.30 imorse, trots opålitliga stormvindar på väg till jobbet så jag nästa flög av cykelvägen och kinderna blåstes upp som ballonger när det vände från sidovind till motvind. Och när regnet föll på vägen hem kändes det friskt och härligt, fötterna klafsade mysigt i cykelskorna och gruset mellan skinkorna gav onsdagen en ny twist. Ha ha ha, ja ni förstår.

Jag tänker njuta av mitt superhumör och mitt äppelkäcka jag hela denna Ego-Onsdag och hoppas att det håller sig kvar lääääänge till.

Kram Elin 

CV 2016-4786

Fotocred: Hans Schönning, happyride.se

Annonser

Glad, stark och trött.

Så känns det precis just nu.

Jag kom hem i natt vid 02.30 från Cykelvasan 2016, ville vakna upp med mina killar här hemma och valde sen hemfärd efter diverse fix och trix som är när man väl kommit i mål. Såååå skönt att vakna här hemma, sjukt nöjd med upplevelsen och funderar redan på nästa år…

Jag var nervös innan start. Glad, sprallig, förväntansfull, lite ”rädd” och nervös. Rädd för att det skulle bli buffligt och att jag skulle känna att jag inte hade kontroll. Men oavsett hur mycket eller lite nervös man är innan ett lopp så är det som att det försvinner så fort man tar första tramptaget, så även denna gång.

Planen var att disponera krafterna så jämt som möjligt över hela loppet, men ändå inte ”fjösköra” utan våga ta i och chansa en aning. Och den där första backen tvingar faktiskt en till att hålla tillbaka lite i början, fick en superskön start då Polar-kollegan Thomas trampa upp jämsides och vi kunde snickelisnacka ett tag innan han tryckte iväg;)

Jag hade kul. Jättekul. Det bästa av allt var nog att jag kände mig säker och vågade släppa på utför, så härligt. Måste ge cred till arrangörerna för Cykelvasan då loppet kändes mycket ”lugnare” och tryggare i år. det var ett ganska jämnt flyt i spåret och inget rufft buffel. Det var lätt att passera de man ville passera och lätt att glida in till höger när någon med mer tryck i benen behövde komma förbi. Glada miner längs spåret och bra stämning. Bra skyltat där det var olycksdrabbade stråk, funktionärer som flaggade och visade att sänka farten, bra preppad bana så en hel hög tummar upp.

Det var en go känsla att ha orken att pressa på, pannbenet att hålla kvar när det sved, för fasen vad det sved när det var 2mil kvar, då var det enda jag tänkte på att när det är en mil kvar blir det ”lätt”. Det var där någonstans jag insåg att jag ev skulle hinna runt under 4 timmar vilket skulle ge mig 15min bättre tid sedan året innan trots att de dragit banan mer i skog och mindre asfalt vilket ger en ”långsammare bana”. Hoppet liksom kom och gick de där två sista milen, sista 5 kilometrarna kände jag mig stark och gasade, jag tänkte ”nu jäääääklar…” Jag gled i mål på 3:59 vilket för mig är sweeet, så whooop whooop för det.

Även om jag tvekade och fick mentalträna mig själv där med de sista 2milen så kände jag mig stark, som att jag kände mig själv, litade på mig själv. Och som sagt jag hade kul, galet kul och självklart är jag nöjd.

Jag är hel, oskadd och peppad för att köra mer. Mina tankar går till lagkamraten från She Rides som kraschade, det påminner en om hur lätt det ändå är hänt, att olyckan är framme. Nu gick allt under omständigheterna så bra det kan gå, men otäckt är det och jag skickar tusen kryakramar till Falu-lasarett. ❤

Det kommer absolut bli fler MTB-turer innan vintern kommer och jag är glad och tacksam för den här helgen. Sammanfattat: Glad, stark och trött.

Kram Elin

 



Preppning pågår.

Cykeldatorn ska uppdateras och laddas, brillorna poleras, kedjan och bakdrevet ska rengöras, kedja smörjas, kläder packas, gels, bars och lyckoamuletten ska med… jag gillart. Att förbereda, planera, visualisera, längta och försöka få kropp, knopp och gadgets i så bra form som möjligt. För mig, efter mina förutsättningar.

Vi är en hel drös från She Rides som ska trampa Cykelvasan, vissa väljer halvan, andra öppet spår och en del som jag, lördagens lopp. Ett gäng brudar och åtminstone en snubbe som kör i She Rides namn och kläder. Det ger mys i magen av att tänka på teamet, gemenskapen, ”vi-faktorn” även om vi inte trampar sida vid sida. Men vetskapen om att de finns där är fin, och har jag tur får jag tjoa på några och bli tjoad på av några andra.

Chips ska inhandlas, för det har jag lovat mina stugkompisar, sen ska jag maniskt kolla YR ett antal tusen gånger och hoppas att regnet håller sig undan. Läste i Öijers blogg att han gillar att cykla lopp i regn, jag gillar motsatsen, och när det gäller Cykelvasan så blir det där partiet med sand blir så tungt när det är blött ute…

Resan upp norröver tar vid imorn runt lunch, åker med två sköna snubbar, man skulle kunna säga att vi tre tillsammans bildar en en spännande trio och jag förväntar mig ett helt gäng asvarv, några rumpskak och nån ”spanisch” innan vi anländer Sälen.

Om vi inte hörs innan så håll tummarna för oss på lördag.

Kram Elin

Jag är med startplats så nu måste jag nosa på lite rötter igen…

Jag har tänkt göra det ända sedan jag körde förra året. Cykelvasan. Jag gillade loppet. Jag gillar ju att nöta, jag gillar skogen, pannben, She Rides, pirret å allt dä dääär. Gillade ju dock inte att det var buffligt och jag tänkte ”hellre bromsa än å flyga över styret”. Min plan var därför att tills i år bli bättre på att våga, ta farten, bromsa mindre och allt det där…

Nu har jag en startplats till Cykelvasan 90km 2016.

Så hur många gånger har jag varit ute på min fiiiina MTB Stig (ja de har alla ett namn) sedan Cykelvasan förra året? Jag tror det är en gång, eller om det är ingen, i alla fall ingen sen det kom snö under 2015…

Hmmm. Det verkar ju inte hjälpa att jag ”bestämt mig” för jag verkar ju ändå välja att rulla ut på Staffan på landsvägen i stället. Så nu har jag bokat skogsdate i kommande vecka, en sån som jag verkligen vill vara med på. En sån där läskiga rötter, fasligt hårda stenar, rulligt grus, alltför täta träd inte kan påverka.

Så planen är att jag ska fästa goooa minnen från och med nu tillsammans med Stig och diverse underbara She Rides:ianer. Uppladdning och lopp ska bli lustfylld, skrattfylld, mjölksyrefylld, lagom-fluffigt-utmaningsfyllt.

Vad tror ni om det?

Kram Elin

 

 

Utbildningar och tatueringar, fina belöningar…

Oh, jag har smygstartat semestern, eller i alla fall tagit mig en långhelg, ledig idag och fick soooooova det längsta det jag gjort på länge. Jag jobbar även nästa vecka men det är lugnt på PT-fronten nu. Jag ser det som en skön nedtrappning inför nästkommande fredags semesterinfirning.

Semestern kommer mestadels firas hemma, med långa frukostar, gott kaffe, ett antal cykelrundor, lite familjebesök runt om i landet och yoga.

I augusti ska jag utöka yogaförrådet och yogautbildning för den här pärlan. Ser sjukt mycket fram mot det. Det är liksom mitt sätt att belöna mig själv, med inspirerande och utvecklande utbildningar. Utbildningar och tatueringar, fina belöningar…

Just det, måste ju ta mig ut i skogen och rulla lite också, MTB:n (Stig) står där nere i hallen och surar bredvid Staffan som ler malligt för han har fått rulla massor. Stig och jag har ju planer på att ta oss igenom Cykelvasan i år igen så jag får nog ta mig i kragen och bråka med de där rötterna som jag har en tudelad inställning till.

Hoppas ni får en el fantastico fredag, jag ska dra på mig snygglinnet och dra med familjen på lite grillbjudning. Me like.

Kram Elin

IMG_8876

Det var då…

…egentligen var det ju igår. 2015. Men på ett sätt så var det verkligen ”då”.

2015. Ett år som innehöll en hel massa. Massa möten med fantastiska människor, framgång, motgång, mer förändring än vad jag hade förväntat mig, sjukt många beslut som skulle tas och väldigt mycket känslor. Skratt, ilska, tårar, värme och kärlek.

She Rides blev en stor del av mitt 2015. Körde Lidingöloppet MTB, Vätternrundan och Cykelvasan tillsammans med dessa underbara människor. Såååå många möten med personer som gett mig så mycket. Så mycket frustration, rädsla, tårar, adrenalin, asgarv, kramar, förtroende och glädje i skogen på min MTB där jag är långt ifrån stursk och bekväm, men love it. Racern Staffan, 30 mil runt ”pölen” med järngänget som svetsades samman och lyfte varandra över mållinjen. 2016, lets do it again. Men också så klart alla timmar innan, mellan och efter loppen, ni vet vägen mot målen det som egentligen räknas. ❤

Yinyogan. 2015 var verkligen yinyogans år för mig, den tog mig med storm och jag älskar det den ger. Vill dela vidare genom mina klasser och genom den insikt och det lugn den ger mig. Är tacksam för varje klass jag fått köra, varje event, varje möte och varje känsla jag själv mött genom yinyogan.

Floating Mind, min variant av SUP-yogan, Vevve, Kona, den regniga svenska sommaren 2015 och passionerade deltagare som ändå ville köra. Workout Åre i maj, ute, i kylan, i naturen, ärligt, vackert, kargt och magiskt. Ja, verkligen magiskt.

Besluten. Ibland lätta, ibland svåra, ibland självklara men ändå smärtsamma. Jag har lärt mig så otroligt mycket, om andra men främst om mig själv. Att stå stark, att lita på mig själv, att våga, att satsa, att se framtiden och ta för mig av den. Universum hintar och jag hajar. Besluten och förändringarna som skedde under 2015 är som startsträckan till 2016.

Familjen, det viktigaste jag har. När jag vet att de mår bra känner jag mig hel, är jag som lyckligast inuti och jag pusslar livets pussel för att få alla bitar all falla på plats så mjukt och omtänksamt det bara går.

Vännerna. Love you all.

2016.

Mindset. Mantra. Motto.

Stand tall and be proud. Live with your heart. Trust in you.

Kram Elin



img_9021.jpeg   IMG_9601.JPG sportograf-63080783_lowres

img_8883

img_0313.jpeg

img_7912

12067866_10153088468691366_1282840333_n

Planerar cykelåret 2016.

Det är fredag. Jag har hunnit med en mysfika med grannarna (slängde ihop en plommonpaj då jag hade en hel skål med plommon som höll på att bli dåliga, gött mos på den vill jag säga) och nu har jag nattat lillkillen.

Sitter och klurar på hur cykelåret 2016 ska ha för plan. Vilka lopp ska jag köra? Det finns ju mängder att välja på och i år hann jag inte med i närheten av det jag egentligen skulle ha velat genomföra, men då hade jag heller ingen direkt plan 2015.

Lidingöloppet MTB, Vätternrundan och Cykelvasan känns liksom självklara, även om Lidingöloppet MTB ”skrämmer” mig lite då jag tyckte det var kräkjobbigt med alla miljoners backar. Å andra sidan är det ju såna saker som triggar mig, när det tar emot lite.

Sedan har vi ju Siljan Runt, Engelbrektsturen, Tjejgirot, Ride of Hope, Velothon Stockholm (tänker att det kommer en 2016 också) och en herrans massa mer lopp. Huuuur ska tiden räcka till egentligen?

Har du några favoriter? Vad tycker du att jag inte får missa? Och har vi någon utmaning på G?

Hmmmm, sjunker ner lite djupare i soffan, tar en bit paj till och klurar vidare.

IMG_8883

sportograf-63080783_lowres

sportograf-63080785_lowres

IMG_7611

 

Nu ska vi leva loppan.

Fasen vad det ligger i tiden att delta i lopp, i helgen har ju till exempel Tjejgirot, Tough Viking och the Color Run varit och Facebook spritter av glada sköningar som varit med och stolt visar upp sig. Me like ❤

Ja, jag är ju en av de där tokarna som anmäler sig mer eller mindre utmanande lopp för att fästa träningsfokuset på något faktiskt så att motivationen håller i sig, och för varje lopp jag genomför så ökar liksom suget efter mer. Att göra det igen. Kanske inte alltid göra något ”värre”, något längre eller farligare. Utan helst göra samma sak en gång till för att se hur det är en andra gång. Har erfarenheten och förbättrad träningsrutin gjort något?

Ärligt… så är det klart att jag bryr mig om vad jag gör för tider, det är klart jag vill förbättra, men jag har faktiskt också under den här sommaren på riktigt lärt mig vad olika förutsättningar gör för resultaten. Att det på riktigt inte ger något att jämföra sig med andra. Och att även om loppen i sig är sjukt roliga att genomföra med allt som också är runt om kring, så ÄR det faktiskt resan mot loppen som är själva guldgruvan.

Jag ser fram mot bla Lidingöloppet MTB, Vätternrundan och Cykelvasan 2016. Men framförallt ser jag fram mot det som börjar NU, uppladdning, planering, träning, gemenskap, asgarv, pannben, motgångar, framgångar och ALLT det där som är på vägen mot loppen.

Allt är inte för alla. Och gillar man inte att ”loppa sig” så tycker jag absolut inte att man ska göra det bara för att alla andra gör det. För MIG är det en glädjetrigger och helt klart 100% gött mos. Så då rullar vi då…

IMG_8613

 

 

Mör som smör och väldigt glad, Cykelvasan 2015

Den första känslan när jag pressade mig över mållinjen var glädje. Massa goooo glädje.

Jag tog ut mig, jag ramlade inte och jag gjorde det jag hade tänkt mig. Cykla på känsla, må bra genom hela färden och lyfta blicken emellanåt för att njuta av allt det vackra jag susade förbi.

Helt ärligt har jag faktiskt ännu inte kollat vad jag fick för tid. Ska kolla, men lite mer än 4h tror jag det blev. Jag är glad att jag inte satte mål för cykeltiden, eller att mitt mål var att inte ha ett exakt mål med tiden. Tydligen hade de lagt om banan. Snacket i målområdet gick hett om hur tufft det varit i år. Och jo det var tufft.

Uppför jagade jag på bra, kände mig stark och fick bra gensvar av kroppen. Utför var jag på de flesta ställen rädd. Det gick fort, alla runt mig öste som f-n, det var gropigt och mycket sten på många stället och svårt att se terrängen och jag kände att jag inte hade så mycket kontroll som jag ville ha. Jag valde att köra tryggt och höll handel en hel del på bromsen så jag kände mig säker. All good.

Någonstans runt mitten brände jag mig lite efter att stressat uppför en backe och kände att benen tog rätt mycket stryk. Bara att ta det lugnt och hålla tillbaka ett tag.

Bästa av allt var när skyltarna visade att det bara var 9km kvar. Då vaknade kropp och hjärna till liv på riktigt och jag kunde med ett leende pressa på ända in över mållinjen.

Fick jag önska mig något för att förbättra upplevelsen skulle det vara lite mer kärleksfull stämning i spåret på vissa delar där det var stökigt och hänsyn till varandra var sekundärt.

En bautastor kram till alla goa She Rides-ianer som peppat, hjälp och bjudit på ett varmt leende inför, innan, under och efter loppet.

Jag är nöjd. Jag vill göra det igen, so lets dooooo it 💕

Nu drar jag. Gött helt enkelt.

Idag har det packats för fullt, cykelprylar, mysbyxor, Enervitprodukter, lyckoamuletter, mera cykelprylar, mera Enervit, She Rides kläder x2 ifall något skulle hända med första uppsättningen och allt annat jag kan tänkas behöva innan, under och efter lördag.

Jag for till Mora redan i kväll och kommer arbeta med Polar under torsdag och fredag inför cykelvasan, har du vägarna förbi mässan så kom in och säg heeeeeej.

Gött att ha chansen att insupa vasaluften i flera dagar innan det är dags. Gött att få rensa skallen från storstadsbrus i ett vackert Dalarna. Gött att få hänga med grymt sköna människor. Gött att kunna göra det hjärtat bultar för.

För är det något som är Ego-Onsdag så är det att göra något som känns bra rakt igenom. Me like ❤

Nu ska jag bädda ner mig på min hemtrevliga sovplats med utsikt över både dalahäst en en sån där skön tapet ”från förr i tiden”.  Och ja, herr uggla mår fin fint. All good.