Kör ba kör, eller?

Eller inte, vad vet jag? Vad är bäst för dig?

Jag har hamnat i samtal med massa olika personer på sistone med frågesättningen kring varför man tränar? Det här med målsättningar, driv, livsstil, balans och hela tjottafräsen. Det enda jag vet är att vi alla är människor, i och med det typ ganska lika men i samma mening är vi extremt olika.

Vi behöver träning, rörelse men blir det för mycket mår vi inte bra av det heller. Nivåerna och behoven är olika, unika, unikum ni vet… ja inte ska det vara enkelt…

Jag är ju en sån där person som gärna intalar mig om att jag inte alls är en tävlingsmänniska utan det är bara mysigt och najs att träna lite och må gott. Men när jag rannsakar mig (och efter några år av erfarenhet av mig själv…) så fattar jag ju att det där är blåljug för mig själv till 99% Visst har jag en 1% som är softisch, det är yogan, där bryr jag mig faktiskt inte om vad någon annan eller jag gör lika, olika, bättre(?) eller sämre (?) och allt det där. Men i övrigt så måste jag erkänna att jag drivs av tydliga målsättningar. Sån är jag. Ibland siktar jag högt och ibland lågt. Jag kan ta att jag inte är bäst (jag är realistisk) men jag vill gärna vara mitt bästa jag när det faktiskt gäller.

Ok, sån är jag.

Men man behöver ju inte vara sån. Det är tokbra att strunta i varvtider, watt, hur många kg man pressar, trösklar och allt det där. Jag tycker det är tokbra att man är olika. Och man kan vara med och köra lopp utan att bry sig om tiden, man kan ju göra sådant, man kan ju träna för att det är socialt och trevligt.

Så här när cykelsäsongen börjar varva ner ser jag tillbaka på sommaren med ett smygflin. En del saker blev inte alls som jag tänkt mig, en del blev asbra, andra saker är bara början på något mer och vissa saker asgarvar jag åt fortfarande. Måste nog ändå säga att sommarens favorit är den HÄR. När jag och fru Amirski trampade den galnaste säsongspremiären på Skandisloppet, lekte med elitherrarna och cyklade bland kolonilotter och åker-öknar. Ha ha ha, vilken premiär…

Idag återhämtningstrampade jag i höstmagin och är glad över att jag älskar det så mycket. Sån är jag.

Kram Elin

 

Annonser

Plåtning av cykelmode med asgarv och spruckna jeans.

Jag tänker att man ska våga säga ”ja” till mer grejer även om de vid första ”anblick” kan kännas…något skrämmande, ovana, utmanande eller liknande. Jag tänker att jag liksom samlar på minnen, händelser och upplevelser som skapar minnen som gör livet färgstarkt. Gärna stunder/dagar/minnen som kan få en att le, bli varm i hjärtat eller rent av tyst för sig själv fnissa lite med lurig blick när tankarna vandrar dit.

Så i fredags när det var kyla i luften fast solen strålade och jag efter min Yinyogaklass stod med två kaffe och väntade in fröken Clarén så hade jag på känn att det var en sån där dag, en sån man kommer minnas, som skulle bli till.

Vi hade blivit ”inhyrda” på en plåtning av träningsmode med cykeltema för träningstidningen Hälsa & Fitness, så med Jessicas bil full av cyklar och cykelprylar gasade vi mot skateparken i Rålis där härliga fotografen Linda och stylisten Sara väntade på oss med diverse plagg uppdukade i solen.

Det må ha sett varm ut men det var sviiiiinkallt och jag hoppas min blålila hudton matchar plaggen…ha ha ha. Det var en hel hög asgarv som ljudade i skateparken under fredagsfömiddagen. Dels från två töser som försöker åla i och ur diverse tighta träningsplagg inne i framsätet på en Volvo, också när en enveten skatare vägrar att lämna plats och konstant rullar i bild eller det ljudliga spraket när min jeans sprack under sista bilden och jag fick ett intressant och extremt lufthål för fiffi…

Ha ha ha, så som samlare på skratt och minnen gjorde jag en dubbel vinst den här dagen. Att få göra något kul och annorlunda än vad en vardag brukar bjuda på och få göra det med någon man tycker mycket om gör det extra nice. Håll nu tummarna för oss att det blev bra bilder, vi får resultatet framöver. Tack tjejer för en härlig förmiddag.

Kram Elin

Stark varannan vecka.

Säsongen för ute-tramp med bara ben och armar närmar sig dag för dag, idag var det lite varmare vindar och dubbdäcken mötte bara grus och asfalt, is och snö har försvunnit, men lär väl komma tillbaka innan vi kan ropa tjooohoooo fullt ut. Jag veeeet, men en nypa positivt tänkande är ju aldrig fel.

Som det ser ut nu har jag tänkt att hålla fokuset på träningen den här våren och sommaren, att de lopp jag ska köra får vara mer en avstämning på om träningsupplägget ger resultat. Sen vet jag ju att det bor en vinnarskalle i mig så jag kommer säkert trycka de där pedalerna med allt jag har för att få de tider jag önskar, kan inte hjälpa det, sån är jag.

Just nu lägger jag mycket fokus på tröskelträning, styrkeuthållighet och hålla igång utetrampandet till dess att det blir lovely och jag kan rulla ut på racern med ren och skär glädje i hjärtat utan att huttra och vara rädd för isfläckar. Än så länge funkar det bra, tycker det ger mig något och framförallt har jag kul och känner mig driven. Kör en enkel varannan-vecka-periodisering som får hålla ett tag till innan den finslipas. Varannan vecka lägger jag extra tid på hojen och kan förvänta mig trötta ben i slutet av veckan, och varannan vecka är jag stark, när kroppen fått mer återhämtning.

Det fina är att jag de veckorna med mycket kvantitet, när jag känner mig sliten kan jag luta mig tillbaka lite i att det är ok, ok att det tar emot att inte alltid kunna leverera, att förstå varför och att det finns en tanke med det också. Sen kan jag ju även längta till den starka veckan, att få ta ”revansch” att då få känna att kapaciteten finns. Jo, jag gillart.

Hur gör du för att hålla glädjen och motivationen i din träning just nu?

Kram Elin

img_3114

 

Häftigt. Mysigt. Lyxigt och inspirerande.

Har så där go träningsvärk i ryggen efter fredagens AMP när jag körde senaste releasen för första gången. Jag har nog fasiken träningsvärk någonstans efter varje AMP, ett nytt ställe varje gång, även om jag kör klassen 2ggr vecka. Som att kroppen lär sig något nytt varje gång. Häftigt.

Har ett sånt där gött lugn i kroppen efter dagens icke planerade genomförande, där saker har fått kommit och tagit den plats som de behövt. Hockey-morsa, efter-hockey-häng, pyssla hemma, julklapps köp, matlagning, fika, inför-imorgon-prepp… Mysigt.

Vilodag idag och klappar Staffan snällt på sadeln och tackar honom för gårdagens trainerpass där de nya cykelinställningarna fortfarande får mig att le. Kroppen tar tacksamt emot vilan idag och bygger nytt driv inför i morgon och nästa veckas utmaningar, ser fram mot varenda en. Imorn väntar ”roadtrip” med Polar och möten med nya människor som vill veta mer om pulsbaserad träning i cykelsalen. Jag har det lyxigt som får möjlighet att jobba på det här viset. Mmmmm. Lyxigt och inspirerande.

Häftigt. Mysigt. Lyxigt och inspirerande. Så känns livet idag ❤

Kram Elin

img_2666

 

Uppgraderad med prickar på mina knän

Jag har funderat på det länge, i över ett år, minst… Funderade massor på det under Vätternrundan, en hel del nu när jag börjat gneta på trainern och det liksom inte känts så där 100% bra. Jag måste ta tag i saken och göra en Bikefit, eller en Body Geometry Fit.

Idag var dagen när det ÄNTLIGEN blev av, hos favoriterna på Specialized Conceptstore så klart. Det vart en hel del ändringar på det mesta faktiskt (ha ha ha snart finns det inga Trek-delar kvar på Staffan), jag ställde typ tusen frågor under tiden (nyfiken i en strut) och tyckte det var ashäftigt att känna hur bitar föll på plats. Patrik var super, proffsig som få från första pricken han ritade på mina knän till skoinläggen som vart den avslutande finishen. Tack, tack, tack Patrik, me so happy.

En bikefit gör man då för att få maximal komfort och kraft på sin cykel och jag valde att göra det på min racer då det är den typen av cykling jag tycker är absolut roligast och det är där jag lägger mest tid. Är så klart toksugen på att få rulla ut och testhoja Staffan, men asfalten får vänta några månader, däremot kan det nog bli ett testpass på trainern innan veckan är över.

Taggad till tandköttet kan man säga. Whooooop, whooooop, då rullar vi då…

Kram Elin

Därför…

Jag vet att många av dem som inte cyklar själva tycker att det är lite knas att lägga så många timmar på hojen som vi cykelnördar faktiskt gör.

Jag är absolut ingen elit- eller tävlingscyklist, jag skulle nog kalla mig för en extremt engagerad och driven motionär med drömmar om att någon gång i framtiden betala en tävlingslicens och cykla lite lopp med de ”stora tjejerna”. Nån gång… kanske.

Passionen är stor och jag är driven av att jag märker att kropp och hjärna har massa mer att leverera, utveckling som ger pirr i magen. Jag inspireras av massa starkingar runt mig som delar min passion, som delar med sig av sin kunskap och peppar mig de dagar jag själv dippar.

Jag älskar när jag förstår, när poletten trillar ner, när jag hajar varför det stämmer och även varför det ibland inte stämmer.

Oftast ser jag mina ”svagheter” som en utmaning och är fast besluten om att förvandla dem allt mer till mina styrkor. Även om de ibland gör mig sjukt frustrerad, och det är de dagarna jag försöker minnas mina styrkor ännu starkare.

Det här monotona trampandet gör mig lugn, glad och får mig att känna mig stark, i mig själv. Att ge mig själv tiden lugnar mina sinnen.

Att ben, hjärta och pannben blir starkare är nog bara en bonus, för jag vet ju att det är vägen som är det viktiga, det är där jag skapar minnen, vänner och samlar upplevelser. Vart sen vägen leder får vi väl se.

Så därför cyklar jag ❤

Kram Elin 

Superhero

Jag tillhör den kategorin som i stort sätt aldrig vinner utlottningar eller tävlingar där man kan vinna prylar. Men se där, något hände och jag hade turen att vinna ett par helt underbara strumpor från Craft i deras kollektion ”I am my own superhero”. Texten är ju bara helt awsome och känslan/kvaliten precis lika bra. Har sedan förut både bibs och armvärmare från Craft och sköna Sofie Lanttos cykelkurbits. Älska på allt, tycker att Crafts kvalité och passform är toppklass så om jag inte handlar cykelkit via She Rides är det Craft jag kikar på först.

Nåja, inspirerad av fröken Claren hade jag bestämt mig för en date med trainern idag och att köra tröskelintervaller 2×20 min. På med hjältestrumporna, upp på Staffan (hojen), i med musik i lurarna och sen var det bara att kriga. And kriga i did…

Kroppen var inte med mig idag, eller benen var inte med mig idag så jag fick tagga ner. Acceptera läget, lägga mig lägre i puls där det var hållbart och kämpa på. Dagens hjälteinsats var att inte ge upp, att inte bli grinig på mina ben för att de inte ville det jag ville, plocka lite krav från mig själv och sen vara nöjd för att de där 2×20 ändå genomfördes och att ”the only way is up…baby”. Så summan blev ändå I am my own superhero.

Hoppas du haft en fin helg. Imorgon rockar vi måndagen ❤

Kram Elin

 

Halli hallå… #ilovemyjob

Jag ska erkänna att jag är ganska trött i mössan just nu. Har haft en sjukt bra dag med två toppenklasser och skrattat som sjutton tillsammans med mina härliga klienter idag. Kan lätt hashtagga med #lovemyjob utan att det är en överdrift. Det är inte alltid ett enkelt jobb, då det handlar om att jaga timmar varje vecka, varje månad, fokuset alltid måste vara på topp, vi (PT:s och instruktörer) jobbar i en rätt ”bullrig miljö” och många gånger förväntas vara extra tacksamma över vårt jobb då vi arbetar med vår passion.

Men alltså de här människorna jag får lära känna, får chans och förtroende att hjälpa. De är asgrymma hela bunten. Energin som klasserna ger, jag menar hade ett ”hallelujamoment” idag på lunchen när vi rockade AMP:en på SATS Stureplan så taket typ lyfte. Friheten jag har, tiden jag kan välja att lägga på familjen när vi behöver det som mest. Halli hallå… #ilovemyjob

Och ja, jag är tacksam.

Idag fick jobbet dessutom lite extra glans och glitter i jobba-med-min-passions-kanten. En av mina härliga klienter ska under 2017 cykla med Team Rynkeby från Paris till Stockholm i en insamling för Barncancerfonden, och hur kul är det inte att få vara med och hjälpa henne med träningen inför detta mål. Halli hallå #ilovemyjob-kul. Malin fick idag för första gången testa ett maxpulstest. Steg ett är taget, massa kuligt kvar att jobba med. Mer cykel till folket. Mer cykeltränande till mig, ha ha ha, whooop whooop. #ilovemyjob

Så här sitter jag lite såsig i huvudet, nersjunken i mysfotöljen, trött, glad åt fredagen och löjligt nöjd.

Halli hallå…#ilovemyjob

Kram Elin

 

Kärlek till cykelsalen, a very Happy Sunday.

Ooooooh, alltså jag är precis hemkommen efter en magisk (jaaaa, på riktigt utan att överdriva helt magisk) eventklass på Mälarö Träningsverk. Fantastisk anläggning, fantastisk personal, fantastiska deltagare och med den basen + Polar Club kunde jag ju inget annat än att rocka cykelsalen. Så till att börja med TACK för världens bästa Happy Sunday, hoppas det blir fler tillfällen att komma ut och härja på Ekerö.

Fyller på här hemma med kaffe och ostkaka, hur gott är det inte, kroppen är mör och jag liksom vibrerar av inspiration.

Så här…

När jag kommer till ett sådan ställe som där jag var idag så blir jag lycklig in i hjärtat, varför? Jo, för de har lagt lika mycket kärlek på cykelsalen som på alla andra salar. De värderar cykelklasserna lika mycket som andra klasser. Whooop whoooop för er, och alla andra ställen som gör samma sak. Det är tyvärr (om jag ska vara hård) rätt vanligt att man slänger in en hög cyklar i ett mörkt rum med halvtaskig ventilation och mindre genomtänkt belysning, eller att man gjorde det för 15år sedan och inte har uppdaterat sedan dess. Sen är man fundersam varför cykelklasserna inte är på topp…

Visst blommar yogan, crossfit, funktionella klasser etc men faktum är att även inomhuscyklingen utvecklas massor. Det som förut var att slänga på en random skiva och köra lite ”vers och refräng” (nu är jag hård igen) är numera såååå mycket mer. Om man vill att det ska vara mycket mer. Om man vill utveckla sina cykelklasser, sin cykelsal, sina cykelinstruktörer så finns det tusen möjligheter.

Och nej man behöver inte vara cyklist för att uppskatta cykelklasser inomhus med ett fysiologiskt syfte, med tydlig och välplanerad coaching och upplägg därefter, jag lovar för jag har mött massor av ”icke-cylikster” som älskar sensationen av att förstå vad det är de tränar, hur det ska kännas, varför de gör det etc. Effekten ger ju så mycket mer än det som sker bara där och då, just i cykelsalen, effekten är grym träning.

Så istället för att påstå att innomhuscyklingen är på väg att tappa popularitet, istället för att krydda cykelklasser med moves som inte hör hemma på en cykel (hård en tredje gång), satsa på en riktigt grym cykelsal, uppdatera utbud, vidareutbilda instruktörer och låt cyklingen vara så där awsome som den kan vara.

Ja, fasiken vilken Happy Sunday, nu ska jag mysa vidare, ostkakan ropar på mig.

Kram Elin


 

 

Utan tryck.

Ja, men äntligen kom jag väl upp på den där hojen utomhus igen, igår tog jag min CX in till jobbet och universum firade mitt initiativ med att jag träffade på Ulrika som också skulle in mot stan så vi fick en kompispendling. Wooohooo vad trevligt, det gör jag gärna om.

Jag tycker att Strava är en trevlig manick och ska erkänna att jag tycker det är extra kul att dela de rundor som haft bra fart, därav är de här CX-pendlingarna inte de allra mest ego-boostande att lägga upp. Men… jag struntar i det, jag struntar i farten nu ett tag, lyfter bort den prestationen från mitt eget ego och tänker bannemig myspendla nu. Inte för att jag varit en speeeeeedo innan men ni kanske förstår vad jag menar…

Och yes, kylan, höstluften, de tjockare däcken, tyngden känns helt plötsligt lättare, roligare och friare. Tänk så svårt det ska vara ibland bara för att egot tar över och vill styra. Jag kommer säkerligen svära och muttra framöver, och när snön och dubbdäcken är ett faktum får jag med all sannolikhet köra den här anti-ego-turen igen. Men fram tills dess ska jag tamejtusan köra utan tryck och försöka få till lite mera kompispendling för det var verkligen superlyx.

Kram Elin 

Lillkillen kör så klart också en riktigt fin cykel ❤