Uppgraderad med prickar på mina knän

Jag har funderat på det länge, i över ett år, minst… Funderade massor på det under Vätternrundan, en hel del nu när jag börjat gneta på trainern och det liksom inte känts så där 100% bra. Jag måste ta tag i saken och göra en Bikefit, eller en Body Geometry Fit.

Idag var dagen när det ÄNTLIGEN blev av, hos favoriterna på Specialized Conceptstore så klart. Det vart en hel del ändringar på det mesta faktiskt (ha ha ha snart finns det inga Trek-delar kvar på Staffan), jag ställde typ tusen frågor under tiden (nyfiken i en strut) och tyckte det var ashäftigt att känna hur bitar föll på plats. Patrik var super, proffsig som få från första pricken han ritade på mina knän till skoinläggen som vart den avslutande finishen. Tack, tack, tack Patrik, me so happy.

En bikefit gör man då för att få maximal komfort och kraft på sin cykel och jag valde att göra det på min racer då det är den typen av cykling jag tycker är absolut roligast och det är där jag lägger mest tid. Är så klart toksugen på att få rulla ut och testhoja Staffan, men asfalten får vänta några månader, däremot kan det nog bli ett testpass på trainern innan veckan är över.

Taggad till tandköttet kan man säga. Whooooop, whooooop, då rullar vi då…

Kram Elin

Annonser

Därför…

Jag vet att många av dem som inte cyklar själva tycker att det är lite knas att lägga så många timmar på hojen som vi cykelnördar faktiskt gör.

Jag är absolut ingen elit- eller tävlingscyklist, jag skulle nog kalla mig för en extremt engagerad och driven motionär med drömmar om att någon gång i framtiden betala en tävlingslicens och cykla lite lopp med de ”stora tjejerna”. Nån gång… kanske.

Passionen är stor och jag är driven av att jag märker att kropp och hjärna har massa mer att leverera, utveckling som ger pirr i magen. Jag inspireras av massa starkingar runt mig som delar min passion, som delar med sig av sin kunskap och peppar mig de dagar jag själv dippar.

Jag älskar när jag förstår, när poletten trillar ner, när jag hajar varför det stämmer och även varför det ibland inte stämmer.

Oftast ser jag mina ”svagheter” som en utmaning och är fast besluten om att förvandla dem allt mer till mina styrkor. Även om de ibland gör mig sjukt frustrerad, och det är de dagarna jag försöker minnas mina styrkor ännu starkare.

Det här monotona trampandet gör mig lugn, glad och får mig att känna mig stark, i mig själv. Att ge mig själv tiden lugnar mina sinnen.

Att ben, hjärta och pannben blir starkare är nog bara en bonus, för jag vet ju att det är vägen som är det viktiga, det är där jag skapar minnen, vänner och samlar upplevelser. Vart sen vägen leder får vi väl se.

Så därför cyklar jag ❤

Kram Elin 

Kalibrering av hjärta och hjärna utförd…

Sent igår kom mannen hem efter ett jobb-uppdrag i Irak. Ett av många uppdrag som är fantastiskt viktiga, jag är stolt över honom att har gör dessa resor och visar oss andra hur världen ser ut. Bilderna ger oss ett perspektiv av sådant vi kanske helst annars duckar inför, får att se och förstå, ta till oss. Men oavsett hur stolt jag är så är det en anspänning när han är iväg och det är väldans fint att få hem honom igen.

Det tar ett tag för hjärta och hjärna att liksom kalibrera sig, för även om hjärnan fattar och är klokt så kan ju hjärtat protestera, vara ”själviskt” och inte vilja dela honom med resten av världen.

Regnet, luften, den karga känslan och samtidigt de vackra färgerna var idag helt perfekta. Min CX behöver eg lite service då växlarna bråkar (då jag förra säsongen INTE tog hand om henne, alltså hojen, som jag borde), det var kallt, grått och ändå helt precis som jag önskade. Som att kroppen, hjärtat och hjärnan fick arbeta ihop sig, synka om och hitta varandra. Som en regnig runda som slutade med solsken inuti.

Livet…

Kram Elin


 

Ingen lust, så jag skippar det just nu.

Ooooooooh, den här veckan har jag haft noll lust till att ta hojen till jobbet. Kan vara att det varit mörkt och kallt när jag ska iväg, kan vara att det är så mycket tyngre att trampa min CX än racern (yes, lite lat), kan vara att jag varit rätt trött i kroppen efter förra helgens fysiska urladdning i Bollnäs.

Det må vara vad som helst men jag har fasiken inte haft någon lust att rulla ut i mörkret, slummer med musik i öronen på bussen har lockat bra mycket mer, så det är precis vad jag valt. Bussen, musik i öronen och slummer.

Jag anar lite sus av mer energi i benen, längtan efter friheten och luften. Anar det. Ska odla aningen stark över helgen så får vi se hur det blir.

Kram Elin

img_1055

AMP:ers lets doooo it. Ny fredagstradition är skapad.

Yes, yes, yes, som jag har längtat efter att få driva upp lite yang-energi i SATS Stureplans gruppträningssal. Idag var det premiärdags för AMP, 11.oo och jag var taggad upp till tandköttet.

Det är ju så fruktansvärt roligt att få härja runt och balansera upp det mot lugnet i Yinyogan, tokälskar att få ge av både och, love love love.  Sitter här hemma och har fortfarande endorfiner som susar runt och känner den där goa känslan av kommande träningsvärk ta allt mer plats i skonkorna. Igen, got to love it. Så nu är en ny fredagstradition infäst och jag kan inte annat än ha mys i kroppen.

Så här ser förresten mina klasser ut den här terminen:

Måndag 17.15, Cycling Interval 60min, SATS Sveavägen

Tisdag 11.00 AMP, SATS Regeringsgatan och 19.30 Yinyoga 75min, SATS Sveavägen

Onsdag 10.00 Yinyoga 60min, SATS Stureplan

Torsdag 07.00 Cycling Interval 30min, SATS Hötorget

Fredag 07.00 Yingoga 60min, SATS Stureplan och 11.00 AMP, SATS Stureplan.

Nästan helt perfekt om jag får säga det själv:) Hoppas vi ses.

Ha en fin fredag.

Kram Elin

IMG_0056.JPG

Älska cykel liksom

Biskvi i benen och support i telefon.

Oj oj oj  vad jag hade längtat ut till en tur med hojen, Staffan min daaaarling. Efter diversefamiljebestyr, åskväder, regn, matinhandling etc så var det äntligen dags. Me and Staffan på en kort men intensiv kärlekstur. Planen var intervaller men när jag väl drog igång kände jag hur den nyfikade chokladbiskvin nästan pirrade i låren och jag var bara tvungen att ösa på. Go go go, det här med biskvi är bra grejer…

Allt jag ville var att köra slut på mig själv. Känna andetagen riva i bröstet, benen bli stumma och adrenalinet blossa ut. Oooooooh it was soooo nice.

Sen började jag plötslig känna hur det som guppade lite oroväckande. Jaaaahapp, punka!

I fix, tänkte jag. Jag och Mac Gyver är ju typ syskon. Styrde upp, hittade stålflisa i däcket, tog ut, ny slang in bla bla bla. Sen… hur var det nu med kolsyrepatronen… såg framför mig hur jag skulle orsaka någon slags explosion och kylmoln som skulle få min hand att ramla av (såg det i någon skräckfilm som liten, en man som fick fryst kolsyra på armen, råkade slå i den i väggen så den gick av…) fick panik och började ringa runt till mina cykelvänner. Mac Gyver-känslan gled liksom bort rätt rejält där.

Notera att typ sex cyklister, två löpare och en rullskidåkare hade hunnit passera utan att fråga om jag var ok, om jag behövde hjälp… Jag vet, jag hade kunna fråga om hjälp, men det är jag alldeles för envis för att göra;)

Nåja, superduon Amira och Eva slussade mig via högtalartelefon genom ett lyckat avslut av slangbyte, eller ok, jag fegade ur lite och lät inte all kolsyra fylla Staffans bakre fröjd så jag fick ett litet party med kolsyrerök och tantskrik där i vägkanten innan allt var klart.

Puh, sen tryckte jag på hemåt, på halvfluffigt bakhjul, med svarta fingrar, adrenalin ända ut i tänderna och ett brett flin i trynet.

Så kan det gå, punka-premiären är gjord och jag är åter igen tacksam över mina fina vänner.

Kram Elin

Humlebuss och sköna ben.

Svensk sommar i sitt typiska och braiga jag. Ibland brakar solen loss och värmer så där riktigt gött för att sedan gå i moln och låta svalkan ta över, som går över i ett sommarregn som lämnar en gudomlig doft.

Vilken lördag det var igår…

Jag tog ut Staffan (racern) på en tur runt Ingarö igår, ”min” runda, den där som jag kan utan och innan, som förut var min första långrunda, som sedan har preppat mig med både glädje och frustration. Igår var den ljuvlig. Motvind som utmanande på väg ut och medvind som hjälpte på väg hem. Det var helt igenom niiiice och jag log nog hela vägen, helt prestationslöst och ändå starkt och härligt.

På väg ut, när jag kommit typ till Brunn så kikade jag bak för att kolla om någon bil låg bakom så såg jag hade en medpassagerare på axeln. En humla som krampaktigt höll fast på axeln, hade en humla kunnat tokstirra med öppna ögon, le med öppen mun så det fladdrade i kinderna så skulle den här humlan gjort det. Jag tyckte han såg lycklig ut och njöt av farten… ha ha ha.

Hemma väntade kramar från lilleman och grillad lax till lunch, asså lyxlirare man är ibland. Det var i alla fall en fantastisk start på sommaren och nästa vecka som är min sista arbetsvecka före semestern känns mysig.

Ha en fin söndagskväll.

Kram Elin

30 mil av hjärta, vi gjorde det tillsammans.

Det är nu måndag. För mig är klockan strax efter 07.00 och jag sitter i en underbar lägenhet i New York med familj och vänner på semester.

I lördags trampade jag runt Vättern med helt under bara människor. Starka som oxar, envisa som åsnor, kämpade som hjältar, peppade som vänner, trampade och trampade, med så jäkla mycket hjärta tog VI oss runt på tiden 10.38.

Idag är jag pigg, glad, stolt och så där ödmjukt gråtmild när jag tänker på vår tur ihop. Jag tänker på Theréses ord när jag hade det tufft ”vi gör det tillsammas Elin”, ja vi gjorde det tillsammans. Jag tänker på de där galet starka människorna som låg och drog lite extra länge där framme, alla som kämpade fast det gjorde ont, alla som kom tillbaka efter en stund i svansen.

Alla tjoanden när det gick av sig själv, regnet i Jönköping när himlen öppnade sig och backen utför vid Bankeryd som var skitläskig, regnet piskade som nålar i ansiktet, sikten var kass, väglaget halt och vi fick oss en omskakning både fysiskt och mentalt. Men vi klarade oss från vurpor, vi kämpade glatt på. Vi gjorde det tillsammans.

Utan gruppen hade jag inte klarat tiden, så klart inte. Efter 17mil var jag mentalt trött och tempot låg i min övre kant, jag la mig i svansen en bra stund och svor för mig själv, peppade kroppen, tittade på milen istället för att tänka hur många timmar vi hade kvar. Visste att om jag bara gav mig tiden skulle jag komma tillbaka. Jag har aldrig i hela mitt liv fått i mig så många energi-gels, godis, bananer och bullar. Jag var sockerkrullig i hela mig.

Försökte mig på att dra några varv till men insåg att jag snart skulle bränna mig igen. Faaaaaan, var min första tanke, för jag ville verkligen vara med och hjälpa och dra hela vägen igenom. Fick släppa stoltheten, gled bak igen, pigg men på gränsen, och tog rollen för att peppa medpassagerarna där bak i stället, hjälpa de som behövde lite extra, dela med mig av godis, dryck, glada tillrop eller till och med skarpa ord som att ”nu håller du kvar, våga inte ge upp”. För vi gör ju det här tillsammans.

Nu kommer det en lite tår. Fan vilket gäng. Vilken upplevelse. Vilka minnen vi skapade.

När jag åkte hem från Vätternrundan 2015 var jag besviken på mig själv. Under turen runt pölen 2016 skapade jag nya minnen, härliga minnen, glada minnen, ibland smärtsamma minnen, men alltid fantastiska minnen.

Jag är stolt, otroligt glad, ödmjuk och tacksam inför gruppen. Tack ALLA i sub 11. Tack Pia för fantastiskt ledarskap. Tack Jessica för att du gör detta möjligt. Tack She Rides.

Mitt ena mål var att klara Vätternrundan 2016 på 11 timmar, mitt andra mål var att glida över mållinjen med ett leende som kom från hjärtat. Jag klarade bägge målen. Inge själv, för vi gjorde det tillsammans.

Tack varenda en av er som var med. All min kärlek till er. ❤

Kram Elin

I år rullar jag inte solo över mållinjen.

Siljan Runt 2014 var mitt första lopp. Jag hade cyklat en knapp säsong och när stod där på startlinjen för att cykla 12mil hade jag som mest trampat 8mil i sträck. Jag var glad, pirrig, förväntansfull och nervös.

Loppet cyklade jag passionerat och orutinerat.

I backarna vid Tällberg kände jag mig som en gudinna, drog på så in i h-vete, swischade förbi alla, log med hela ansiktet och kände mig urstark… en dryg mil senare väggade jag. Brutalt. Obarmhärtigt. Allt gjorde ont. Det var jag, en jävla massa skog, en låååååång väg och tårarna. Pannbenet, mitt älskade pannben gjorde att jag stretade vidare. Mitt i misären dyker två typ sjuttioåriga, seniga herrar i neonfärgade cykeldräkter från det ljuva åttiotalet upp. På brett Dalmål tjoade de: ”Inte ska väl duuuuuuu som är ung bli omååååkt av oss…” Jag svarade: ”Det gör ooooooooont”. Jag fick ta rygg på dessa seniga gentlemän till nästa depå. I mål kom jag, passionerad och orutinerad, trött men jäkligt glad.

Imorn gör jag det igen. Med mitt älskade team. Jag är inte nervös än, men jag antar att den där lätt bajsnödiga känslan lär ju smyga sig på, den är ju en del av det hela. Ha ha ha.

Jag längtar, på riktigt, längtar efter gruppen, cykeln, peppet, motståndet och känslan när man övervinner motståndet. Jag ser så in i norden fram mot att få rulla över mållinjen tillsammans med alla sköna peeps från She Rides. Ja, det jag faktiskt ser fram mot allra mest är att i år rullar jag inte solo över mållinjen ❤

Kram Elin

Think Pink

Jag vet inte varför men jag blir visst allt mer besatt av rosa. Det är ju så där bubbelgummit härligt, lockar till leende och piggar upp.

Det må vara ålderskris, försenad prinesessperiod eller vad som helst, i dont care, i love it💕

Jag köpte mig en världsafin rosa cykelhjälm från Specialized, en mors dagspresent till mig själv. Idag fick jag inviga den i solen och älskade varje färgglatt tramptag. Är dessutom lite kär i detaljen att det finns extra plats för hårtoffsen. Yes, me like.

Så vad har ni för rosa tips? Must haves? Think Pink.

Kram Elin