Kan ni hjälpa mig? På riktigt.

Hmmmm, jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget… jag går rakt på sak.

För ett tag sedan hörde en vän av sig till mig. Hans idrottande tonåring har börjat få en snedvriden inställning till mat, träning och hälsa. Den 13-åriga sonen äter knappt något alls i syftet att få en snyggare kropp. Bli deffad.

Det gör ont i hjärtat på så många sätt. Dels med mig egen historia av anorexia i tonåren som gör att jag fullt ut vet ångesten och smärtan det medför men också då jag ser hur träningsbranchen faktiskt påverkar en allt mer yngre publik till en inte så hälsosam syn på varken träning, kost och bild av vad hälsa och vältränad är. Och jag vet att det är viktigt att vända tankarna och beteendet så snart det bara går.

Jag har å min väns vägnar lagt ut massa krokar till vänner och kollegor i branschen som har stenkoll, som är asgrymma, försökt hitta information, inspiration och hjälp som är greppbar för en 13-årig idrottskille. Det är galet vad lite det finns. Så jag behöver er hjälp. På riktigt. Jag söker poddar, youtube-kanaler, instakonton etc med vettigt innehåll som kan hjälpa den här killen. Vård är så klart prio ett, men därtill behövs också inspiration åt rätt håll, för att hjälpa tankarna att vända.

Ge mig allt ni kommer på.

Tack ❤

Kram Elin

Annonser

Jag ska inte lägga mig i det dära… eller jo det ska jag visst.

Ibland tänker jag att ”nej, jag ska inte lägga mig i det dära…” men sen gör jag det ändå. Jag lägger mig i för att jag bryr mig. För att det engagerar mig och för att jag tror att engagemang kan göra skillnad.

Så är det i det här fallet.

En gammal bekant till mig hörde av sig till mig och bad mig läsa dotterns blogg. Läsa om hennes kamp mot anorexin som slukat upp hennes liv. Jag har läst och tagit del. Berörs för att jag förstår vad hon skriver om. Jag berörs för att jag vet att det finns så ofantligt många andra som förstår, för att de är eller har varit i samma situation. Och vill så väldans gärna stryka alla längs kinden och säga att det blir bra, för jag vet att det kan bli bra.

Det mest absurda i dagens upplevelse, en sak jag reagerade massor på när jag scrollade ner i inlägget och den slumpmässiga reklamen nedanför hennes ärligt nakna inlägg om ”demoner” är en reklam för hur man kan få ”gigantiska muskler på 14 dagar”. Det är obekvämt. Det är känsligt. Men jag kan inte rå för att jag reagerar. Jag reagerar nog för att jag kommer därifrån jag kommer och är där jag är. Jobbar med det jag gör. Upplever hur ofta människor i överlag är absurt hårda mot sig själva. Och hur jag ibland är det mot mig själv… Hur svårt det kan vara att sammanfläta träning, mat och det som ska vara hälsa.

Jag tänker på det ganska ofta. Det handlar inte om att jag inte respekterar andras val och jag vill verkligen inte trampa på ömma eller för den delen oömma tår (det är inte riktigt min grej…), det handlar om att jag varit på den ”mörka sidan”, att jag vet att det är så många andra som är där och att jag tror att vi i våra extrema och ”hårda” ideal/mål har svårt att se mänskligt på oss själva och därmed lätt halkar in i ångestträsket där spiralen sällan går uppåt. Det är tyvärr inte ovanligt att idrottare/atleter inom olika grenar skapar ett sjukligt beteende till sin kropp, mat och träning i sin strävan efter resultat, medaljer och pallplatser, eller ”bara” i sin strävan efter att prestera ytterligare lite bättre.

Kanske är det värt det? För dem, där och då? Här och nu?

Nu vet inte jag Lexies bakgrund, varför hon hamnat i sjukdomen som djävulsk slår klorna i så många. Och egentligen är det inte det viktigaste. Det viktigaste för mig är att vi börjar tänka och ta egna beslut utefter vad vi vill och står för. Vad vi utstrålar till andra. Vad vi ser och reflekterar över. Verkligheten, det den är för många, utan glamorösa filter.

Förstår ni vad jag menar? Hur jag tänker? Och hur tänker ni kring det här? Det är komplext och innehåller tusen sidor, tusen upplevelser, tusen reflektioner? Det är jävligt värt att reflektera över, eller hur?

Till Lexie. Jag stryker dig över kinden, minns dig som prinsessan i trappuppgången. Det kan blir bra. Jag lovar. Jag vet. Tack för att du vill och vågar dela dina tankar, dina dagar, dina upplevelser. Kram. ❤

Elin

 

 

 

Du kanske undrar varför jag krigar?

Jag lyssnade på en låt och fick en flashback som mest liknade en känslomässig käftsmäll. Om ni idag vill ägna er åt att läsa trevligheter och inte bli påminda om verkligheten så kan ni sluta att läsa nu.

Du kanske undrar varför jag krigar och gång på gång måste dra upp det här med ätstörningar? De flesta dagar av mitt liv så funderar jag inte så mycket över det ämnet men när det kastar sig över mig kan jag inte låta bli att göra vad jag kan för att påverka någon endaste annan att ta sig bort från skiten eller hindra någon från att trilla dit. Något användbart ska jag väl ha plockat med mig, att kunna hjälpa någon annan.

Ni ska få följa med tillbaka.

”Jag ser en mager kropp framför mig i spegeln, en ilning av glädje rusar genom mig när jag kan se att revbenen tydligt sticker ut, personen i spegeln ler för att nyckelbenen äntligen ligger fritt med endast ett tunt lager blek och skör hud runt sig. Axlarna är beniga och armarna så tunna att de smalnar av mot mitten av armen, armbåge och axel är helt klart större i omfång än själva överarmen, äntligen. Håret är tunt och skört i en tunn spretig toffs, men det är det helt klart värt. Det är det värt för jag kan se revbenen. 

Tröttheten är konstant, ångesten lika så. Men det är det värt, för jag kan se revbenen.

Jag blundar och tittar upp igen. Leendet försvinner. Varför känns det så tomt. När jag äntligen lyckats pressa mig till det jag velat ha, varför gör det fortfarande så ont, varför kan jag inte känna annat än hat mot den personen jag ser framför mig. Varför kan jag fortfarande inte älska mig själv. Varför vill jag inget hellre än att inte finnas mer?”

Förstår ni mer nu?

Varför jag krigar?

15 år senare, 15 kg plus och miljontals gånger gladare är svaret till varför jag krigar.

I en värld, i ett samhälle som kretsar mycket kring vikt och utseende vill jag kriga för att vi även ska kunna se värdet i oss själva. I det vi ÄR oavsett vad vågen visar. För jag är ledsen att säga det, men tycker du inte om dig själv innan finns risken att det inte kommer förändras även om vågen visar mindre än vad den gör idag.

För vissa är det här inget problem. För många andra är det ett problem.

Värdesätt DIG, den du ÄR istället för vad du presterar eller vad vågen och spegeln visar. Det är DET jag krigar för.

20140318-211751.jpg

Mitt bästa tips ifall du tvekar…

…strunta i vågen.

Kliv inte upp på den.

Släng ut den.

Den säger inte mycket om dig.

Den berättar inte vem du är.

Den berättar inte vad du är.

Mitt bästa tips till mig själv när jag behövde det som mest var ”strunta i vågen”.

Så om DU är där nu?

Mitt bästa tips till dig är: Strunta i vågen.

SE dig själv och älska det du ser.

Utan om och utan men. Vi lever bara en gång. Var rädd om dig.

 

 

 

Här är mitt kylskåp, the real deal.

20140708-091820.jpg

Ute strålar solen och jag njuter av att ha några dagar kvar att spendera med familjen på min sista semestervecka.

Jag njuter men samtidigt vet jag att det finns så många där ute med ångest för att visa dig i badkläder, med skev självbild och med ett stört förhållande till mat och träning.

För mig är det ett MÅSTE att göra vad jag kan för att förmedla värme, hopp och sund inställning till sin kropp och livet till just er.

Jag har kontakt med flera tjejer som just nu har det väldigt jobbigt med ätstörningar och jag kan inte mer än att lyssna, peppa och säga att det KAN bli bra. Jag vill göra så mycket mer, men jag får börja här.

I min egen väg att tillfriskna när jag trött och tömd på hopp gick mina promenader där i Falun, var det för i mig viktigt att höra om personer som blivit friska. Att få umgås med dem och ta del av deras liv och få uppleva vad som är ”normalt”.

Idag lever jag träning, och jag mår fantastiskt bra, det handlar inte längre om sjukdomen anorexia, det handlar inte om hur mycket eller lite jag äter utan det handlar om att leva ett liv jag älskar. Det handlar för mig om att hitta balans och en avslappnad attityd till kroppen och mat.

Jag lever inte överdrivet hälsosamt. Tränar en hel del ja, men låter min mat vara fri från regler och krav. Då jag inte har några allergier eller intoleranser kan jag äta vad jag vill. Äter smart, utan förbud men ett försök till att äta mat med mycket näring för att orka med träningen och för att ge min son bra mat.

Så välkomna in i mitt kylskåp, det här är verkligheten för mig, varken mer eller mindre. Det här är hur jag äter och det får mig att må bra. Jag säger inte att ni ska leva som jag, men jag säger att ni ska LEVA och lägga energin på att uppleva livet istället för att räkna kalorier och vända ut och in på er för att passa in i en mall som är för jäkla svår att passa in i och samtidigt må bra.

Snälla ni, var rädda om er, sluta hata er själva och försök att älska er själva.

20140708-091724.jpg

20140708-091735.jpg

 

 

 

Nej tack, jag har redan ätit.

Jag får det inte ur mitt huvud.

Det är så viktigt.

Det är allt för vanligt.

Under förra helgens utbildning var en av uppgifterna att hålla en föreläsning, jag valde ett för mig både hett och känsligt ämne:När hälsa blir ohälsa. Hälsostress, anorexi och ortorexi.

Det blev en känslosam historia då de bakomliggande upplevelserna rör upp många känslor hos mig.

På vägen mot färdigställandet av föreläsningen läste jag på massor om både anorexi och ortorexi för att lägga mer konkret fakta till mina egna erfarenheter. Erfarenheter jag idag tänker använda till något positivt, då erfarenheterna  sig är piss.

Obekväm fakta. Skrämmande och hjärtgripande.

Det finns tusen råd, jag kommer inte härja mer med er om det här (nu). Men jag vill säga, till dig som fastnat i skiten:

Var snäll med dig själv, du ÄR bra, vikt är inte = lycka, du är värd att må bra, det kan bli bra, sluta hata dig själv, sluta ha sönder dig själv, det finns en väg ut.

Jag lovar dig att jag själv inte trodde på vägen ut, frasen ”Nej tack jag har redan ätit” upprepades dagligen. Idag är jag glad, glad och hungrig. Hungrig på livet som jag tänker ta vara på och inte låta besatthet av mat stå i min väg.

 

Ge inte upp. Det kan bli bra. Bara du inte ger upp.

Det här går ut till dig som inte ser på morgondagen med längtan och glädje. Till dig som känner att ångesten kramar om ditt hjärta så att smärtan blir brutal.

Julafton. Det ska bli alldeles, alldeles underbart. Fokus ligger på kvalitétstid med den fina lilla familj jag kommer ha runt mig. Fokus kommer ligga på närhet och värme.

Jag vet att de finns så många mäniskor, framförallt tjejer därute som idag nästan kippar efter andan, vrider sig, våndas och har brutal ångest över morgondagen. För att Julafton är en högtid som kretsar mycket kring mat, mat och godis.

Jag vill gärna skriva om det för att det behöver inte vara så. Jag vet hur det är, men det behöver inte vara så. Man kan bli fri från ångesten. Man kan bli fri från sjukdomen anorexi, man får bara inte ge upp. Inte ge upp.

Minnet av de granskande blickarna på vad och hur mycket som låg på tallriken, vad och hur mycket som blev kvar och öron som spetsades om man vågade sig på ett toalettbesök efter julbordet. Öron som lyssnade efter hulkanden.

Jag får panik bara av att minnas.

Men det värsta var nog känslan av det oändliga. Känslan av att det alltid kommer förbli på samma sätt. Tankar där hoppet för länge sedan runnit ut och allt som finns kvar är mörker.

Det går att förändra.

Vägen är lång, gropig, krokig och det kommer krävas mod och beslutsamhet för att ta sig fram. Det kommer krävas livsvilja och en hel del ilska. Ilska på den där jävla sjukdomen som fan i mig inte ska få bestämma mer. Som inte ska få trycka ner mer och få övertyga om att man inte är värd något om man väger mer.

Men det går.

Det går att bli frisk.

Det går att tycka om sig själv igen, tycka om sig själv igen ännu mer än vad man tyckte om sig själv innan. Jag VET.

Alla ni där ute som mår piss just nu. Ge inte upp. Det är dags att börja kriga nu.

Jag önskar er alla, oavsett vad ni bär med er, om ni bär med er något, eller om ni inte gör det, att ni kan hitta glimtar i morgondagen som ni kan minnas med värme och glädje. Att ni kan skapa glimtar av minnen att bygga vidare på.

Ge bara inte upp. Det kan bli bra. Bara du inte ger upp.

me and myselfi