Hej träning, här är jag igen.

Jag drog ju typ direkt från mina 30mil runt Vättern till flygplanet mot New York. Vila kändes helt optimalt och pausen från träning var extremt passande, kanske allra mest mentalt.

Men till slut börjar energin pirra i kroppen även om man känner sig lite ”trött-slö” och segstartad.

Förutom två yogapass ”over there” var gårdagens cykelpass min första träning efter turen runt pölen. Det var lite av en ”oh My god-känsla”, kroppen nästan fnittrade under tröskelintervallerna trots jetlag. Woooohoooo.

Idag försökte jag väcka ben och bröstrygg lite lagom hårt och kärleksfullt i gymmet. Svettigt, något trevande och väldans gemütlisch.

Jag är fantastiskt glad och tacksam att jag faktiskt har en passionerad inställning till träning. Att jag saknar det vid frånvaro och att jag älskar det när jag utövar det.

Gött att vara tillbaka, hej träning, här är jag igen.

Kram Elin 

Annonser

Jag önskar er alla fyrverkeri i kroppen.

Solen attackerade mig med sin energi idag. Benen som igår var blytunga var idag fulla av untz och morgonens solskenstur var en ren fröjd. Och med bara (även likbleka)  ben  trampade jag glatt hem i motvind, tryckte på i uppförsbackarna och lämnade fnissande det efterföljande flåsande ”släpet” bakom mig. Whooop whooop.

Idag har jag kännt mig stark och varenda minut av fysisk aktivitet har liksom tänt som fyrverkeri i min kropp.

#älskaträning

Yes, mam i do, forever and ever. Adrenalinet som puffar till så hornen i pannan spetsas en aning. Yes, in deed.

Jag önskar verkligen att alla skulle #älskaträning och träna av lust och kanske lite längtan efter fyrverkeri. Ja, jag önskar er alla fyrvekeri i kroppen.

Kram Elin

Absurd kärlek.

Det är faktiskt nästan lite absurt. Jag har kört cykelklasser i över tio år och kan helt ärligt, utan att ljuga, utan att överdriva, räkna på en halv hand de gånger jag inte velat köra klass. De gånger det känts ”no good” att kliva upp på spinningcykeln ryms nog på tre fingrar, och hade jag haft tre lillfingrar så hade det varit just tre små, taniga lillfingrar. På över tio år…

Det är ju bara så magiskt att få ta del av energin som pulserar i salen, musiken, svetten, viljan, drivet, engagemanget, alla leenden, alla fokuserade ansikten, alla spontana tjoanden…ja men det går ju inte att göra något annat än att älska det här.

Ja, som en absurd kärlek och fantastisk gemenskap.

Det jag känner nu, i både kroppen och hjärtat kommer jag plocka med mig under resten av veckan. Tack alla ni som ger allt ni ger genom att vara som ni är. Tack för att jag får göra det jag gör. ❤

Kram Elin

Från barnen från Frostmofjället till massa värme.

Innan jag somnade i fredags var min sista tanke ”ja, oooodiladi oooodilade hoppsan vilken dag…”

Efter en mentalt och känslomässigt prövande förmiddag på fredagen så lugnade det ner sig när jag satte mig på tåget mot Lund. So far so good. Mat på tåget, sista adminjobbet och prepp inför helgens stundande jobb. Cykelutbildning i Löddeköpinge.

Härliga tjejer gav en helg med nyfikenhet, utmaningar, skratt, värme, mjölksyra, kunskap, utveckling och hjärta. Grymt bra jobbat tjejer, ni kommer rocka cykelsalen och jag är tacksam för ert varma mottagande ❤

På min väg mot det där varma härliga gänget så blev jag några erfarenheter rikare. Bland annat är mitt liv nu berikat med dessa lärdomar:

*Dubbelkolla att du hoppar av bussen på rätt ställe. speciellt om nästkommande buss inte kommer på lääääääänge.

*Att leka barnen från Frostmofjället en kall vintrig fredag är inte glamoröst eller inspirerande.

*Löddeköpinge har mycket hjälpsamma ungdomar.

*Rullväska på snöig landsväg kan verka som ett äventyr och ett bra sätt att utmärka sig på, men är i själva verket mest mentalt utmattande.

*Att vara nära till stuntrullning i snöklädd grässlänt anslutande till trafikerad väg ger bra adrenalinpåslag.

*När hotellet du ska bo på har stängt för kvällen, dörren är låst och ingen svara på angivet nummer: Få inte panik!

*Thanks heaven for Seven Eleven

*En fin vän på telefon mitt i alla misär gör att Frostmoupplevelsen trots allt kan vara värd att uppleva då bubblande skratt kan uppkomma och ge tillvaron en fet guldkant.

*Slutet gott allting gott.

Tack för en grymt bra helg, med något spännande start. ❤

Kram Elin

 


  

Som det ska

Jag kan inte rå för det men jag kan inte låta bli att älska känslan i kroppen efter att ha fått utmana den. Utmana i högintensivt, lågintensivt, rörlighet, styrka, balans, meditativt… What ever, men känslan av att ha fått utmana den.

Ibland är det nästan skrämmande hur oförskämt bra jag mår av det fysiska, det mentala och det känslomässiga. Som att då är allt som det ska.

Som att allt faller på plats. Som att det blir bara bra då. Som att det som egentligen inte är lika bra ändå blir mer ok. Som att allt är som det ska.

Acceptansen och tacksamheten för jaget. Mig. Så mycket större. Känslan av att vara levande så mycket tydligare. Precis som det ska.

Kanske lite galet men ändå inte. Ändå så naturligt och självklart.

Hel genom rörelse. Tacksam så in i Norden för allt. För idag. För igår. För imorgon. Tacksam för dig. För mig.

Som det ska ❤

Kram Elin

Hel. Igen.

I någon slags överlevnadsstrategi (ok det kanske är lite väl dramatiskt, men typ så) så har jag på nåt sätt förnekat hur underbart det är att får köra fasta klasser med lite ”driv” i. Jag menar mer yangklasser där jag får ösa på lite mer och ge den där andra typen av energi, ni vet den som ger balansen till yin.

Nu när jag är igång så svämmar mitt hjärta nästan över av lycka av att få dela det här med alla underbara deltagare. Så där så jag har gått omkring med ett fånleende på läpparna och hejar glatt på alla jag möter.

Jag är liksom hel igen.

Igår var det cykel, och jag hade äran att ha sju kärleksfulla girls från ”järngänget” med mig som var med och höjde energin i den fullsatta cykelsalen. Tack för allt ni ger. Ok, jag var övertaggad, överladdad, typ vibrerade och fick hålla i mig för att inte kramattakera alla deltagare. Ha ha ha, loved it.

AMP, OMG.

Varenda jäkla sekund av dagens AMP-klass var magi. I mig. Jag toknjöt. Så där så det bubblade av fniss inuti. Jobbigt rent fysiskt, oooh ja, men det kände jag knappt, det var bara så himla roligt, rakt igenom utan undantag.

Hel. Igen. Mums i mig.

Kram Elin


  

Klart jag överlever utan, men jag lever inte lika mycket utan.

Jag kan inte hjälpa det, kan inte rå för det och kan inte ignorera det.

Jag älskar att svettas, träna så jag svettas, ta i, känna hjärtat bulta i bröstkorgen, behöva ta i, känna adrenalinet kittla till ända ut i fingertopparna.

Jag är en adrenalin-junkie, och jag mår riktigt jäkla bra när jag är full av energi och får chansen att ösa lite. Klart jag överlever utan, men jag lever inte lika mycket utan.

Känslan av att vara laddad med krafter, så där så det pirrar i låren och mungiporna drar uppåt. Och sedan få ladda ur. Love it.

Ingen ide att förneka, inte läge att försöka förtränga, för jag älskar att bejaka. Hänge mig.

Parkettgolvet fick stå ut med en svettpöl idag. Lämnade myset i soffan en stund och brummade loss på trainern. Inte av någon annan anledning än av lust. Så förbaskat härligt.

Love life.

Kram Elin


Drar av ett asgarv stirrandes i taket.

Musiken dundrar på i högtalarna, enligt många andra troligtvis aningens för högt, enligt oss ganska perfekt eller något i underkant. Trycket, drivet, basen, de monotona men kraftfulla tonerna får andetagen att ligga perfekt i halsen och benen att orka hålla kvar. Jag kikar upp och ser den där galningen till kvinnan framför mig le med hela kroppen och jag känner att jag gör det samma. ”Vi är fasiken störda”, skriker jag, ”fasen vad jag älskar det här”, fortsätter jag med mascara i hela fejjan och jag skulle inte vara förvånad om jag nästan har en salivsträng slängandes under hakan, en adrenlinstirrig övertaggad blick, thats me. Gensvaret är så klart klockrent, ett glädjetjut efterföljt av ett flåsigt asgarv.

Älska träning.

Älska cykel.

Älska att göra det tillsammans.

Det här är ju vägen till målet och det här är verkligen beviset på att vägen till målet är själva grejen. Resan. Preppet. Peppet. Gemenskapen. Hoppen och drömmarna. Glädjen.

Utvärderingen av mitt periodiserade träningsupplägg pågår för fullt, en sak är klart och det är i alla fall att det gett mig en sjujäkla skjuts i motivation. Just nu, precis just nu, känns det roligare än någonsin att träna. Självklart är helheten, resten av livet också en faktor. Jag mår bra. Riktigt tossigt bra. Då blir det bra.

Så efter dagens pass, en hög intervaller senare, landar vi på golvet, stirrar upp i taket och drar av ett asgarv till. Så jäkla gött. Tack Amira för idag, rock on, untz untz så barret durrar i takt. ❤

Kram Elin


  

Kroppen är ashäftig

Den är cool. Kroppen.

Den lyssnar, vill och gör.

Jag var på föreläsning för ett antal veckor sedan med Mattias Reck på en sån där härlig She Rides-träff, Mattias snackade träningsupplägg inför cykellopp. Det var väldans inspirerande och jag sög åt mig orden som en svamp. Har laborerat och tagit fram ett träningsupplägg till mig själv som jag följt sedan fem veckor tillbaka.

Jag tycker det är ascoolt att se hur kroppen följer dynamiken i upplägget och hur min hjärna och mentala kraft verkligen älskar periodiseringen.

Motivationen flödar och kroppen känns riktigt jäkla bra, den svarar allt som oftast på det jag ber den om. (Peppar peppar). Taaaack kroppen. Faktum är att jag tror kroppen säger taaaaack Elin, för jag har lagt in en extra vilodag/vecka mot vad jag haft förut. Både hjärna och kropp hinner återhämta sig, bygga upp, reloada och längta efter att få trycka till igen.

Idag testade jag Mattias tips att direkt efter några lovely intervaller på cykeln köra några utmanande knäböj. Gött mos på den må jag säga.

Uppenbarligen är en tydlig och dynamisk plan ”the shit” för min egen träningsmotivation, jag längtar redan till nästa träningspass. Kroppen är ashäftig.

Vad motiverar dig?

Kram Elin

Kram Elin. 

Därför…

…älskar jag träning.

Det gör mig stark. Massor på utsidan men mest på insidan.

Det gör mig glad. Både av adrenalinet och endorfinerna, men kanske mest av det sociala träningen ger. Många gånger genom att träna tillsammans, andra gånger genom att mest träna bredvid. Det är nog därför jag har så svårt att motivera mig till att träna hemma (om det inte är yoga eller den där skräniga trainern), för det är inte alls lika kul att träna ensam. Not at all.

Jag lär mig saker om mig själv. Mycket genom framgångar, att jag tar mig mot målsättningar bit för bit. Men mest lär jag mig saker om mig själv genom motgångarna. De dagar jag inte orkar, jag inte vill eller när det helt enkelt inte blir som jag önskat och planerat även fast jag både orkar och vill.

För att det är en del av mig.

Därför.

Kram Elin