Nu tänker jag utse mig till de vita barkbitarnas ambassadör.

Jag har liksom varit självutnämnd ambassadör för mackor sedan urtider. Mackor i alla dess former, äääääälskar bland annat mina morgonmackor som kickar igång dagen, mina kvällsmackor som bäddar in för kvällen, efter-cykel-mackor som fyller på, bara-trevligt-mackor som ger lite social tid, allt från typ barkbröd till nybakade tekakor. Som sagt, självutnämnd mack-ambassadör.

I december började jag få konstiga utslag på knän och armbågar, som blåsor, om de inte sprack så gick de från vätskefyllda till typ blodfyllda och torkade tillslut till mörka fläckar. Skumt…

Jag är en sån där person som drar mig för att gå till läkare, inte för att jag är rädd, inte för att det är något fel med läkare utan för att det oftast är en himla process som tar massa tid så när man väl får träffa den där läkaren är man frisk igen. Typ så. Sen är jag en jäkel på självbehandling, ha ha ha ha. Så jag väntade. Väntade. Orkade inte. Väntade… men efter tre månader var det inte alls så bra, blåsorna var nu också i händer, på fötter, på magen, i munnen och ni vet när man känner på sig att något trots allt inte stämmer. Energin tryter och tröttheten rätt lamslagande, somnade så fort jag satte mig på bussen.

Ok, tog processen. Och ja det VAR en process, det tog tid att få den där läkartiden, den där remissen etc. Men så när svaret på blodproven kom satte de fart, hudbiopsi, tarmbiopsi genom gastroskopi (urk, minst sagt…) och diagnosen var ett faktum: Hudceliaki…

Snark.

Glutenintolerant.

Hmmmm.

Bajs.

Och nu med facit i hand så stämmer ju allt. Det där med trötthet, magproblem dåligt energiupptag, ja eller vad säger ni cykelbabes som vet hur öööööverfyllda mina cykelfickor varit med energi när vi kört lopp? Och ändå har jag liksom tagit slut på ett konstigt sätt.

Nu detoxar jag mig från gluten, håller på att lära mig att äta glutenfritt, måste ju göra det forever and ever, inge inne-trend som går att hoppa av ifall gluten blir hett igen. Hur det går? Det går bra. Glömmer bort ibland. Missar ibland. Får lite bakslag och lär mig. Det är lugnt. Det är ju inte något direkt världsproblem och jag är ju inte ensam i världen om det. Men fasen vad jag saknar mina mackor. Yes, de finns alternativ. Jag hittar dem undan för undan. Men jag saknar den där känslan av att låta tänderna glida igenom en färsk limpmacka med alldeles tokmycket smör på… Så hittar ni mig bland skogaholmslimporna med stirrig blick och fradga i mungiporna så vet ni varför.

Men okejrå, jag mår riktigt grejhöjt. Pigg. Känner mig stark. Och nu tänker jag istället utse mig till de vita barkbitarnas ambassadör (läs glutenfritt bröd, ha ha ha). Jag har fått ta del av recept, vissa är bra, andra är mer hmmmmm, jag skola söööööka den perfekta glutenfria mackan och hylla den till skyarna. Håll ut gott folk… för en sak är säker, att det går inte att hålla mackorna från mig;)

Kram Elin

Annonser