Kör ba kör, eller?

Eller inte, vad vet jag? Vad är bäst för dig?

Jag har hamnat i samtal med massa olika personer på sistone med frågesättningen kring varför man tränar? Det här med målsättningar, driv, livsstil, balans och hela tjottafräsen. Det enda jag vet är att vi alla är människor, i och med det typ ganska lika men i samma mening är vi extremt olika.

Vi behöver träning, rörelse men blir det för mycket mår vi inte bra av det heller. Nivåerna och behoven är olika, unika, unikum ni vet… ja inte ska det vara enkelt…

Jag är ju en sån där person som gärna intalar mig om att jag inte alls är en tävlingsmänniska utan det är bara mysigt och najs att träna lite och må gott. Men när jag rannsakar mig (och efter några år av erfarenhet av mig själv…) så fattar jag ju att det där är blåljug för mig själv till 99% Visst har jag en 1% som är softisch, det är yogan, där bryr jag mig faktiskt inte om vad någon annan eller jag gör lika, olika, bättre(?) eller sämre (?) och allt det där. Men i övrigt så måste jag erkänna att jag drivs av tydliga målsättningar. Sån är jag. Ibland siktar jag högt och ibland lågt. Jag kan ta att jag inte är bäst (jag är realistisk) men jag vill gärna vara mitt bästa jag när det faktiskt gäller.

Ok, sån är jag.

Men man behöver ju inte vara sån. Det är tokbra att strunta i varvtider, watt, hur många kg man pressar, trösklar och allt det där. Jag tycker det är tokbra att man är olika. Och man kan vara med och köra lopp utan att bry sig om tiden, man kan ju göra sådant, man kan ju träna för att det är socialt och trevligt.

Så här när cykelsäsongen börjar varva ner ser jag tillbaka på sommaren med ett smygflin. En del saker blev inte alls som jag tänkt mig, en del blev asbra, andra saker är bara början på något mer och vissa saker asgarvar jag åt fortfarande. Måste nog ändå säga att sommarens favorit är den HÄR. När jag och fru Amirski trampade den galnaste säsongspremiären på Skandisloppet, lekte med elitherrarna och cyklade bland kolonilotter och åker-öknar. Ha ha ha, vilken premiär…

Idag återhämtningstrampade jag i höstmagin och är glad över att jag älskar det så mycket. Sån är jag.

Kram Elin

 

Annonser

Snabbt, läskigt och lockande. Le Peloton-newbie

Japp, idag är det väjkäj for real, och huuuur mycket jag än avgudar mitt jobb så är det fasiken gött att få pausa hjärnaktiviteten lite, sova några fler timmar, göra det som faller en in och götta sig åt det götta.

Klassfritt i fyra veckor. Kommer sakna endorfinerna och den goa stämningen klasserna ger men kommer njuta av egenträningen, så klart massa asfaltsnötande, lite yoga och vad nu känns lockande om det känns lockande, vilket det brukar göra, annars blir jag typ ”elaka Elin”. Rörelse håller mig lugn och fiiin;)

Vet ni vad jag gjorde i fredags? Något jag varit galet skrajsen men väldans sugen på ett bra tag. Jag premiärade på Le Peloton. Såg till att power pinglan Ulrika drog med mig och lovade att hålla mig sällskap när jag blev avhängd (ja, jag vet inte om utan när, ha ha ha).

Så här vart det. Taggad till tusen, uppe med tuppen och fånigt glad, tacksam över att jag har dessa power-brudar runt mig som ser till att jag utmanar mig och utvecklar (älsk på er för det), trampade vi iväg i ottan. Mötte upp ett gäng hårda cyklister vid Urban Deli i Sickla. Japp, alla såg skithårda ut, snabba, starka, lite läskiga för de visste något inte jag visste. Hur det skulle bli…

Jag fick lite härligt räcka upp handen inför gruppen att det var min första gång och var glad att jag hade brillorna på mig så min flackande blick inte syntes. Det bar iväg, en ”lugn” uppvärmning fram till svängen vid forum utlovades. Joråsåatte, det bar väl av i 34km/h och jag log ett torrt leende (fartvinden vet ni) och höll fast vid bakhjulet på snubben framför mig, tills…

Siiiiiist!!! WTF! Se där vi roterar så klart, med mungiporna krampaktigt vid örsnibbarna (nu hade de fastnat där) trampade jag för glatta livet och funderade men näääääär ska vi svänga, jag veeeeet inte när vi ska svänga, jag kaaaaaan inte vara först när vi ska svänga. Jag hann vara med i rotationen två varv innan vi svängde. Å faaaasen vad vi svängde. Eller de svängde i vad som kändes som typ 100km/h och mina hjul kändes plötsligt vääääääldig ostabila. I någon slags panik försökte jag fäkta med armen att de bakom skulle köra om mig för jag tänkte att om jag kraschar vill jag inte dra med mig resten av ligan.

Efter sväng nr 2 var de typ borta. Jag var den enda som bromsat och de hade ju gasat.

Newbie.

Thats me.

Ulrika rullade bak till mig. ❤ Om jag var ok? Jaaaa, vill du försöka och trycka ikapp undrade jag? Nej nu tar vi det i vår takt som vi bestämt sa hon. Jag hade lite skämskudde kring hjälmen, fatta att tappa i andra kurvan, i panik, med torrt tandkött och laddade ben. Hmmmmm, ingen direkt storslagen premiär tänkte jag.

Vi körde på, bra, härligt och den där skämskudden började försiktigt tunnas ur. Det är faktiskt ok att inte vara bäst på en gång, eller ok att inte vara bra på en gång, och jag blev under turen allt mer nöjd med att jag faktiskt tagit mig dit, vågat det där läskiga som velat våga men aldrig gjort.

Cafe Le Mond var vi så klart sist på plats. De där hårda snubbarna log och frågade hur det hade gått, var snälla, fixade stolar så vi kunde sitta med och dricka vårt finkaffe. De kanske mindes hur det var att vara newbie, eller så ville de vara extra snälla så jag skulle våga mig tillbaka igen.

Klart jag ska tillbaka igen, det var ju suuuupert. Nu har jag liksom väckt tandköttet och de där hornen under pannhuden liksom vill fram. Ja, vad ska man säga? Då rullar vi då…

Kram Elin


Så där ”fett nice”

Jag pratade med cykelkompisarna om det här med uttryck. Vi kände oss lite ”fräsiga” i våra kit i klungan, kom fram till att fräsigt och häftigt kanske inte direkt är kidsens uttryck men att vi inte är bekväma i att säga ”fett nice”. Det kanske också är helt ute nu förresten…

Nåja, en hööög med She Rides:ianer och andra sköna anhängare möttes upp vid café Le Mond igår och rullade ut på en solig Vaxholmsrunda.
Jag har aldrig kört den förut men tar den gärna igen, för det var ”fett najs”. Varmt och gott, fint sällskap och lugnt tempo gav en skön feeling. Det är en jäkla skillnad på att hoja i kortställ och sol jämfört i långbent och snålblåst. Jag cyklade in mitt otrooooligt snygga She Rides-kit som jag köpte av Jonas. Kände mig snabb, härlig och fräsig, och pricken över i:et var kattstrumporna som syster gav i julklapp. Min vän Vevve skulle åberopat ”pussy-power” ha ha ha.

Veckan som kommer bjuder på massa jobb och färre tramp-tillfällen så jag längtar redan till kommande helg. Vem hänger med på en tur runt Ingarö?

Kram Elin

Kosläpp på smala däck

Det är nu det börjar…

Lite så kändes det i lördags när jag för första gången den här säsongen plockade ut min racer Staffan. Han är pimpad med nya hjul och vi var som bästisar med min bikefit. Det var blött, lite kallt och helt ljuvligt. Första timmen trampade jag som en galning och det gick undan, jag var stursk och tacksam för varenda timme jag harvat både på trainern och som sporadisk cykelpendlare under vintern. Så värt.

Andra timmen bjöd på mer lugn, typ som på ett kosläpp på smala däck när det värsta springet i benen har lagt sig, och det var liksom helt ok att det regnade, att jag snorade, att det blåste motvind och farten sänktes. Det var ändå på något sätt magiskt. Tiden med mig själv, luften, andetagen, den lite tryckande känslan i låren och ja faktiskt så jag till och med log när en sån där grinig bilförare både tutade och drog en stråle spolarvätska på mig.

Jag längtar ut igen. Jag är glad att jag längtar. Att jag känner mig nyfiken, sporrad och inspirerad. Tacksam för det där vibrerande pirret av driv.

Ny vecka väntar, jag ska ge kroppen lite extra styrkefokus den här veckan och yoga, och just det kaffe, mer kaffe ska den få… ha ha ha. Det ska bli en bra vecka. Gott så.

Kram Elin

Odubbad friyay, armbågade älgar och konvexa bananer.

Alltså i en cykelnörds värld hade jag en enorm friyay och woooohoooo idag. För igår åkte dubbdäcken av min fina crux så imorse rullade jag friiiii som en fågel och tyst som en mus. Så jäkla gött att slippa isen, darret, ljudet, den extra tyngden att jag inte kunde sluta flina. När vinden blåste som en galning mot mig och regnet började falla fortsatte jag att fliiiiiiina. Ha ha ha ha, love it.

Cykelgalningar hajar och icke cykelgalningar får le lite förstående.

Efter en totalt tokbokad dag med massa skratt, armbågade älgar, konvexa bananer och diverse annat ser jag nu fram mot en totalt ombokad helg, vem vet kanske odubbade Wilda kan få komma ut och lufta sig igen… eller börja läsa den där nya spännande so far olästa boken om Chakran… här bir bra, nu tillbaka till soffan och friiiiiyay ❤

Kram Elin

Jag cyklar inte för att bränna fett!

Jag cyklar för att det är kul, för att jag älskar känslan av vind i ansiktet, mjölksyran i benen, det monotona meditativta, jag cyklar för gemenskapen cyklingen skapar. Jag cyklar för att bli stark, uthållig och glad. För att det utmanar mig och får mig att känna mig levande och för att jag gör det bara för mig själv. Min egen skull.

Kanske är det självklart, för mig, för många andra, men kanske inte för alla.

Min träning handlar inte om hur det får mig att se ut, det har gjort det förut men inte nu längre, om bieffekten är att det skapar ett hälsosamt utseende med starka ben, stolt hållning, fräknar på näsan och en schysst cykelbränna 😉 så är det ett plus i kanten som jag glatt tackar och tar emot. Jag är glad för att jag har hittat den inställningen till min kropp, min träning och mitt liv och jag önskar fler kunde hitta den på sitt sätt, på sin väg.

Senast i dag fick jag kommentaren: Aha, du cyklar? Jaaaaaa det är så kuuuuuul, sa jag och sken upp. Det bränner ju fett, sa personen. Jag blev lite ställd och sa: Jo, men man blir också blir stark och uthållig.

Förra säsongen när jag var ute och hojade med mina cycling-sisters i She Rides stannade vi till på samma plats som en annan klunga cyklister. Jag och en annan tjej möttes då av kommentaren: Cyklar ni för att gå ner i vikt eller?

Alltså helt hemskt faktiskt, jag fattar verkligen inte den kommentaren, varken vad han tänkte, vad han ville ha för svar eller vad han ville ha för reaktion? Fattar inte vad det hade med saken att göra.

Är det något man inser när man börjar trampa lite längre, mer regelbundet och vill bli bättre på att trampa så är det att man behöver energi. Man fyller på. Man vill verkligen inte vägga. Man vill trampa snabbt, starkt och säkert. Eller man och man, så var det i alla fall för mig. Jag började på riktigt omvärdera det här med mat, träning, målbilder etc när rundorna på hojen blev fler och längre. Träningen har på riktigt helt ärligt blivit så mycket roligare och lustfylld sedan dess.

Jag menar verkligen inte att det är fel att träna för att forma kroppen, men jag menar att det är rätt fint att lägga träningen, målen, livet på något annat än att tappa kilon och bränna kalorier, mest för att kanske plocka lite krav från sig själv och sin för många ganska misshandlade självbild. Jag menar att livet är för kort för att vi ska tycka illa om oss själva och jaga kalorier när vi istället kan jaga riktigt goa upplevelser, träningsupplevelser.

Nu är jag ju helt klart extremt partisk. Dels för att jag har en ätstörning och skit i mitt förflutna men mest för att jag har upptäckt den där riktiga passionen i min träning. Jag är på riktigt nyfiken på hur ni tänker? Er bakgrund? Era planer?

Kram Elin


 

Stark varannan vecka.

Säsongen för ute-tramp med bara ben och armar närmar sig dag för dag, idag var det lite varmare vindar och dubbdäcken mötte bara grus och asfalt, is och snö har försvunnit, men lär väl komma tillbaka innan vi kan ropa tjooohoooo fullt ut. Jag veeeet, men en nypa positivt tänkande är ju aldrig fel.

Som det ser ut nu har jag tänkt att hålla fokuset på träningen den här våren och sommaren, att de lopp jag ska köra får vara mer en avstämning på om träningsupplägget ger resultat. Sen vet jag ju att det bor en vinnarskalle i mig så jag kommer säkert trycka de där pedalerna med allt jag har för att få de tider jag önskar, kan inte hjälpa det, sån är jag.

Just nu lägger jag mycket fokus på tröskelträning, styrkeuthållighet och hålla igång utetrampandet till dess att det blir lovely och jag kan rulla ut på racern med ren och skär glädje i hjärtat utan att huttra och vara rädd för isfläckar. Än så länge funkar det bra, tycker det ger mig något och framförallt har jag kul och känner mig driven. Kör en enkel varannan-vecka-periodisering som får hålla ett tag till innan den finslipas. Varannan vecka lägger jag extra tid på hojen och kan förvänta mig trötta ben i slutet av veckan, och varannan vecka är jag stark, när kroppen fått mer återhämtning.

Det fina är att jag de veckorna med mycket kvantitet, när jag känner mig sliten kan jag luta mig tillbaka lite i att det är ok, ok att det tar emot att inte alltid kunna leverera, att förstå varför och att det finns en tanke med det också. Sen kan jag ju även längta till den starka veckan, att få ta ”revansch” att då få känna att kapaciteten finns. Jo, jag gillart.

Hur gör du för att hålla glädjen och motivationen i din träning just nu?

Kram Elin

img_3114

 

Kloka ord en frajtaj när livet toppar.

Blir glad när kloka människor publicerar kloka ord, så massa kan läsa och inspireras.

Jag har haft en toppenfredag med isig (ok, mer läskigt än toppen med is men läs vidare…) kompispendling (det är toppen, love it) in till jobbet, imponerande klienter, en riktigt härlig ”Shape-premiär” för egen del på SATS Stureplan, Pizza med lillkillen till middag, lugn i mage och knopp och som grädde på moset/pricken över i:et/smöret på skogaholmslimpan (visst är den bra? Den är min egen) så slår jag mig ner i fåtöljen för lite kvällsmys med tidningen Womens Health & Wellnes.

Erika är ny chefsredaktör där, när jag såg henne på omslaget blev jag nyfiken och norpade tidningen i kassakön tidigare idag. Jag tycker hon är härlig, ödmjuk, jordnära och hon har alltid ett snällt ord att dela med sig av om man träffar på henne. Har läst hennes blogg många gånger och gillar hennes ärliga framtoning och inställning till hälsa, kroppen och livet. Därför var jag extra nyfiken på tidningen.

Jag satt här i den rosa mysfåtöljen, nöjd över livet och liksom applåderade med hjärnvecken över hennes ledarkrönika. Fånlog lite för mig själv över tonen, innehållet och min egen förväntan på att få läsa mer braiga saker av henne även i det forumet. Sweeeet, najs, träääävligt och whoooopiloooopi. Å just det…gött mos.

Imorn är det lördag, planerad distans med sköna She Rides-brudar blir vila istället. Livet kom emellan, så blir det ibland, med det är bra ändå.

Ha en najsig fredag, eller frajtaj som min crazy-women-vän skrev ❤

Kram Elin


Nöjd, nöjdare, nöjdast.

Idag fick jag äääääntligen chansen att testtrampa hojen lite efter min bikefit. Staffan har hängt på trainern sedan han kom hem men jag har inte haft tid, chans, möjlighet att prioritera honom förut.

Staffan min daaaarling, now I loooove you even more ❤ Vilken skillnad, det var, som att bägge benen plötsligt blev bästisar och hjälptes åt istället för att högern rockade det mesta drivet som förut.

I min iver att trampa igång så tokslarvade jag med uppladdningen innan vilket ledde till ett blodsockerfall el mastodante och jag fick hoppa av redan efter 30minuter, skakig men så jädrans nöjd och glad. Jag säger bara, nöjd, nöjdare, nöjdast. Next time, utan blodsockerdipp tack.

Så funderar du på en bikefit så säger jag, kör, ba kör.

Kram Elin

 

 

Uppgraderad med prickar på mina knän

Jag har funderat på det länge, i över ett år, minst… Funderade massor på det under Vätternrundan, en hel del nu när jag börjat gneta på trainern och det liksom inte känts så där 100% bra. Jag måste ta tag i saken och göra en Bikefit, eller en Body Geometry Fit.

Idag var dagen när det ÄNTLIGEN blev av, hos favoriterna på Specialized Conceptstore så klart. Det vart en hel del ändringar på det mesta faktiskt (ha ha ha snart finns det inga Trek-delar kvar på Staffan), jag ställde typ tusen frågor under tiden (nyfiken i en strut) och tyckte det var ashäftigt att känna hur bitar föll på plats. Patrik var super, proffsig som få från första pricken han ritade på mina knän till skoinläggen som vart den avslutande finishen. Tack, tack, tack Patrik, me so happy.

En bikefit gör man då för att få maximal komfort och kraft på sin cykel och jag valde att göra det på min racer då det är den typen av cykling jag tycker är absolut roligast och det är där jag lägger mest tid. Är så klart toksugen på att få rulla ut och testhoja Staffan, men asfalten får vänta några månader, däremot kan det nog bli ett testpass på trainern innan veckan är över.

Taggad till tandköttet kan man säga. Whooooop, whooooop, då rullar vi då…

Kram Elin