Nu tänker jag utse mig till de vita barkbitarnas ambassadör.

Jag har liksom varit självutnämnd ambassadör för mackor sedan urtider. Mackor i alla dess former, äääääälskar bland annat mina morgonmackor som kickar igång dagen, mina kvällsmackor som bäddar in för kvällen, efter-cykel-mackor som fyller på, bara-trevligt-mackor som ger lite social tid, allt från typ barkbröd till nybakade tekakor. Som sagt, självutnämnd mack-ambassadör.

I december började jag få konstiga utslag på knän och armbågar, som blåsor, om de inte sprack så gick de från vätskefyllda till typ blodfyllda och torkade tillslut till mörka fläckar. Skumt…

Jag är en sån där person som drar mig för att gå till läkare, inte för att jag är rädd, inte för att det är något fel med läkare utan för att det oftast är en himla process som tar massa tid så när man väl får träffa den där läkaren är man frisk igen. Typ så. Sen är jag en jäkel på självbehandling, ha ha ha ha. Så jag väntade. Väntade. Orkade inte. Väntade… men efter tre månader var det inte alls så bra, blåsorna var nu också i händer, på fötter, på magen, i munnen och ni vet när man känner på sig att något trots allt inte stämmer. Energin tryter och tröttheten rätt lamslagande, somnade så fort jag satte mig på bussen.

Ok, tog processen. Och ja det VAR en process, det tog tid att få den där läkartiden, den där remissen etc. Men så när svaret på blodproven kom satte de fart, hudbiopsi, tarmbiopsi genom gastroskopi (urk, minst sagt…) och diagnosen var ett faktum: Hudceliaki…

Snark.

Glutenintolerant.

Hmmmm.

Bajs.

Och nu med facit i hand så stämmer ju allt. Det där med trötthet, magproblem dåligt energiupptag, ja eller vad säger ni cykelbabes som vet hur öööööverfyllda mina cykelfickor varit med energi när vi kört lopp? Och ändå har jag liksom tagit slut på ett konstigt sätt.

Nu detoxar jag mig från gluten, håller på att lära mig att äta glutenfritt, måste ju göra det forever and ever, inge inne-trend som går att hoppa av ifall gluten blir hett igen. Hur det går? Det går bra. Glömmer bort ibland. Missar ibland. Får lite bakslag och lär mig. Det är lugnt. Det är ju inte något direkt världsproblem och jag är ju inte ensam i världen om det. Men fasen vad jag saknar mina mackor. Yes, de finns alternativ. Jag hittar dem undan för undan. Men jag saknar den där känslan av att låta tänderna glida igenom en färsk limpmacka med alldeles tokmycket smör på… Så hittar ni mig bland skogaholmslimporna med stirrig blick och fradga i mungiporna så vet ni varför.

Men okejrå, jag mår riktigt grejhöjt. Pigg. Känner mig stark. Och nu tänker jag istället utse mig till de vita barkbitarnas ambassadör (läs glutenfritt bröd, ha ha ha). Jag har fått ta del av recept, vissa är bra, andra är mer hmmmmm, jag skola söööööka den perfekta glutenfria mackan och hylla den till skyarna. Håll ut gott folk… för en sak är säker, att det går inte att hålla mackorna från mig;)

Kram Elin

Annonser

Vi rockade Halvättern, ooooh yes we did.

Oj, det var så länge sedan jag skrev så mitt lösenord till och med slutat fungera… så kan det gå.

Och apropå att gå, igår rullade vi (långsökt koppling?). She Rides rockade Halvvättern ihop, och yes vi Rockade. Så här var det.

Fokus nr ett var att ha kul, det hade vi heeeelt klart, innan, under och efter loppet. Jag var lite lätt hög på upplevelsen ända från att vi rullade mot Motala på lördagen.

Fokus nr två var säkerhet. Snygga led, kommunicera, håll ut, inga galna omkörningar, respekt efter vägen mot varandra och medcyklister.

Fokus nr tre var att sätta tiden vi tänkt, vi ville helst köra på 5-5.15 då flera i gruppen inte tränat ihop så var vi lite flexibla i hastighets-/tidsmål och som alltid med She Rides:ianerna går säkerheten före, så ibland slog vi av på tempot för att se till att alla kom i mål hela. Vi körde över mållinjen på 5.13. Glada med energi och lite pang pang kvar i benen som ett gäng som verkligen jobbat som ett team.

Love it.

Alltså känslan när det flyter på, när vi liksom som ett lok tuffar fram, i vår assnygga kläder som förresten fick massa komplimanger både i målområdet och under loppet (snygga klääääääder hördes titt som tätt… we know tänkte vi;)), kommunicera med alla och allt och en svans byggs på bakom sista roterande She Rides:ian. Tack-ropen för draghjälp när vi susade in i depån, eller det glada gänget som hängde på och stannade där vi stannade för de gillade att trampa bakom oss.

Åååååh, love it.

Att jag som individ fick känna mig stark hela vägen, få va med och dra hela vägen, garva hela vägen, att känna kraften och energin på ett annat sätt än tidigare. Coooolt. Det ger mersmak. Skulle vilja köra mera, snaaaart.

Tjejer och Nicklas, fasen vad bra vi var, Nicklas och Ann-Sofie bästa kaptenparet, det här var väl bara första gången? Det är ju tillsammans vi rockar, hela gruppen, teamet, Halvvättern-She Rides:ianerna.

Kääääärlek till er. Gött mos och gräjhöjt på hela tjottalongen liksom. Rock on till oss.

Kram Elin

 

 

Uppslukad av WÅ 2017

Jag har tillåtit mig att vara totalt uppslukad av dagarna som varit, av Workout Åre, ni vet eventet utöver det vanliga. Så är det. År efter år levererar Åre magi. Naturen, luften omgivningen liksom sveper in hjärtat i lätthet, luften känns kristallklar och fyller en med ett lugn. Minnen man skapat på plats förut omfamnar en och vetskapen om att nya minnen kommer skapas ger en go känsla i magen. Människorna. Dedikerade arrangörer och volontärer (som dessutom är grymma på detektivarbete), asgrymma kollegor från hela Sverige som delar med sig av fantastiska klasser och föreläsningar, deltagarna… så härliga, glada och all in. Självklart uppstår magi, år efter år.

Mitt deltagande i år har varit något annorlunda än de tre tidigare åren, jag har agerat ”mamma-Polar” och tillsammans med det ÜBERGRYMMA Polarteamet levererat Polar-love. Vi har asgarvat, svettats, pratat, minglat, hjälpt och visat vad vi står för. Bra kvalité, hög nivå, ödmjukhet, kunskap, inspiration, puls-proffs, massa leenden och go energi. Massa jäklans hjärta och miljoner tack till mina Polarkollegor som är bästas bäst, älskar att jobba med er.

Glad för allt och får lite extra mys i magen när jag tänker på klasserna som sidekick med Mattias Reck till Jessicas fantastiska klasser. Tack för att jag fick sno till mig lite scentramp Jessan. Det var askul att få busa lite med er, och fördelen med att inte ha ett headset framför grynet är ju att man kan flåsa hur mycket man vill;)

Ni som varit där, på WÅ, i år eller någon annan gång vet ju att det är människorna som gör det. På klasserna, på minglet, spontankaffen i entrén med den där sköningen man inte hunnit träffa på ett år fast man bor i samma stad. Eller kramarna från den där härliga filuren man faktiskt bara träffar en gång om året, just där och då. Det det naturliga och lättsamma, svettigt mascarfläckigt som sedan plötsligt blir en härlig fest där man knappt känner igen någon i ”riktiga kläder”. Ni som varit där… ni vet.

Ni som inte varit där, ni måste få veta, åk dit, nästa år. Jag kommer åka till WÅ 2018 oavsett, på ett eller annat sätt för det här är något man inte vill missa, det här är något man vill bli totalt uppslukad av ❤

Kram Elin



Kan ni hjälpa mig? På riktigt.

Hmmmm, jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget… jag går rakt på sak.

För ett tag sedan hörde en vän av sig till mig. Hans idrottande tonåring har börjat få en snedvriden inställning till mat, träning och hälsa. Den 13-åriga sonen äter knappt något alls i syftet att få en snyggare kropp. Bli deffad.

Det gör ont i hjärtat på så många sätt. Dels med mig egen historia av anorexia i tonåren som gör att jag fullt ut vet ångesten och smärtan det medför men också då jag ser hur träningsbranchen faktiskt påverkar en allt mer yngre publik till en inte så hälsosam syn på varken träning, kost och bild av vad hälsa och vältränad är. Och jag vet att det är viktigt att vända tankarna och beteendet så snart det bara går.

Jag har å min väns vägnar lagt ut massa krokar till vänner och kollegor i branschen som har stenkoll, som är asgrymma, försökt hitta information, inspiration och hjälp som är greppbar för en 13-årig idrottskille. Det är galet vad lite det finns. Så jag behöver er hjälp. På riktigt. Jag söker poddar, youtube-kanaler, instakonton etc med vettigt innehåll som kan hjälpa den här killen. Vård är så klart prio ett, men därtill behövs också inspiration åt rätt håll, för att hjälpa tankarna att vända.

Ge mig allt ni kommer på.

Tack ❤

Kram Elin

Jag cyklar, trampar, svär och njuter.

Jag cyklar, trampar, härjar, svär och njuter.

Jag jobbar, nytt jobb. Lär mig. Delar med mig av det jag kan. Använder åååååår av erfarenhet och omvandlar till nytt behov. Så häftigt, roligt och allt det där. Jag vet att man inte kan kunna allt från början, det hade varit fint, men så funkar inte livet. Jag frågar, får svar, utvecklas…

Kroppen pirrar. Det händer saker. Jag känner mig stark. Jag ska berätta mer sen, men idag är det för sent, jag är tröttis.

Tiden springer iväg och jag skalar av för att hinna leva. Bloggen lever men uppdateras inte lika frekvent. Det får vara ok. Det får vara så ett tag. Är du mer nyfiken så häng med mig på Instagram också.

Snart är det sommarlov för lillkillen, kan minnas känslan av sommarlov. Det känns fint inuti. Han är mitt hjärta, det bästa jag har <3.

I sommar vill jag skapa magi.

Nästa vecka är det Workout Åre. Det brukar också vara magiskt. Ser fram mot att komma dit igen, på torsdag bär det av.

Imorgon är det friyay. Men nu ska jag sova. Mummma för det.

Kramar Elin

Så där ”fett nice”

Jag pratade med cykelkompisarna om det här med uttryck. Vi kände oss lite ”fräsiga” i våra kit i klungan, kom fram till att fräsigt och häftigt kanske inte direkt är kidsens uttryck men att vi inte är bekväma i att säga ”fett nice”. Det kanske också är helt ute nu förresten…

Nåja, en hööög med She Rides:ianer och andra sköna anhängare möttes upp vid café Le Mond igår och rullade ut på en solig Vaxholmsrunda.
Jag har aldrig kört den förut men tar den gärna igen, för det var ”fett najs”. Varmt och gott, fint sällskap och lugnt tempo gav en skön feeling. Det är en jäkla skillnad på att hoja i kortställ och sol jämfört i långbent och snålblåst. Jag cyklade in mitt otrooooligt snygga She Rides-kit som jag köpte av Jonas. Kände mig snabb, härlig och fräsig, och pricken över i:et var kattstrumporna som syster gav i julklapp. Min vän Vevve skulle åberopat ”pussy-power” ha ha ha.

Veckan som kommer bjuder på massa jobb och färre tramp-tillfällen så jag längtar redan till kommande helg. Vem hänger med på en tur runt Ingarö?

Kram Elin

Bullerbykänsla och fräknar på armarna

Idag har jag knallat runt i t-shirt, alltså bara armar som odlar fräknar och ett brett leende mellan örsnibbarna. Kortstället är framlagt inför morgondagens cykelpendling. Vi har hittat tillbaka till ”Bullerbykänslan” i grannskapet haft häng i solen med kaffe, skitsnack, tennis, bandy, badminton och jag har testat grannens elcykel…skum känsla att knappt behöva trampa i uppförsbacke…

Vet ni jag behöver lite hjälp/tips från er.

  1. Ett gott, ev lite oväntat tillbehör till grillat.
  2. Ett gott, inte sviiiindyrt vin, kanske mellan 100-200kr
  3. Vart man hittar ett par snygga, sköna jeansshorts med så pass mkt tyg att de är ok att ha på sig på kontoret när värmen kommer…

Over and out.

Kram Elin

                                                               Foto: Linda Himsel (himselphotography)

Mullvaden i mig…

Jag tror minsann det sprakar lite i hjärnan, slår små gnistor av tankeverksamhet där inne. Det är spännande med nya jobbet, jag är tokpepp och tycker det är askul. Utmanande och utvecklande. Like it.

Kollegorna är sköna och jag hoppas de står ut med min låga humor och bubblande ivrighet. Har fått en kunglig skrivbordsplats på kontoret och älskar att jag bara har några steg till kaffemaskinen;)

De dagar jag rullar hoj till jobbet kör jag ”tre broar” och tror minsann det är motvind i alla riktningar, men idag var det korta brallor på vägen hem och då får det blåsa bäst det vill för sommar-feelingen suddar lätt bort eventuell sur min.

Morgonen startade med en Vinyasa på SATS Stureplan, ett ljuvligt vick som ska upprepas om ett par veckor. Det är som att varje gång jag leder en vinyasaklass så blir jag lite förälskad i känslan, det gör mig glad.

Precis just nu liknas jag mest en mullvad. Ögon små små smååååå som helst vill blunda och sova en sväng. Jag ska bejaka mullvaden i mig, packa väskan för imorn, ladda kaffebryggaren så jag imorn bitti kan vara lite fru mullvad igen innan kropp och knopp vaknar till liv smuttandes på kaffe i den rosa favvofåtöljen.

Gott så.

Kram Elin

 

Världsarolig premiär på Skandisloppet

Jag är kvar, jag är här, det har bara varit mycket att göra med resten av livet så jag har fått pausa skrivandet här några dagar…ni vet…livet.

Så i fredags när jag liksom gjorde en ”fredagsutandning” och tänkte att helgen blir sooooft så rullade det in ett meddelande om att det fanns två gratis startplatser till korta banan på Skandisloppet. Om jag sa ja? Ja, men så klart! När skjuts inte var något problem och bästaste trampkompisen Amira är på är det ju som att ödet puffar ut en på banan, så det blev en väldigt spontan lopp-premiär igår. Och en galet kul lopp-premiär.

Solen sken, luften val lugn, korta ben och med goooooda marginaler till start. Vi fnissade och rullade iväg. Trampade på, hamnade i en klunga som öste, vi öste och tänkte ja men vi får se hur länge det håller, klungan splittrades, vi återförenades över en banan och en kopp kaffe i depån, hookade upp en ny klunga, drog iväg, garvade, och rätt som det var vart vi ensamma…

Vi skulle ju köra korta banan och inte de andra… hm… vi garvade oss igenom resten av banan med bra tryck i pedalerna, några frågetecken, lite vilsekörning och skratt så magen krampade. Jag verkligen tokälskar att cykla med den kvinnan, hon är stark, galen och alltid på strålande humör.

Vi spurtade uppför kräkbacken och in i mål med en tid som höll för 7:e och 8:e plats bland damer på korta etappen. Amira fick rättvist 7:e platsen för extremt bra drag och cool slutspurt. Hon imponerar varje gång vi hojar ihop och hade jag inte bett om liiiite lägre fart i uppförsbackarna hade hon definitivt brakat i mål på ännu snabbare tid. Men sån är hon… världsabäst och snällast i universum.

Loppet i sig kommer jag minnas så länge jag lever, småfnissa och asgarva åt läääänge. Och jag undrar vad de krattande pensionärerna vid kolonilotterna tänkte när de såg två förvirrade ”djungelklädda” snyggingar cykla runt som frågetecken och letade efter pilar att följa. Gott så.

Älsk på gårdagen och älsk på premiären som gett mersmak på alla som kommer framöver.

Kram Elin

Foto: Happyride

Det är sen gammalt…

Hej måndag, vad snabbt du gick men vad härlig du var… Jag har lite saker jag klurar på, några kanske du kan hjälpa mig med.

  1. Bästa appen för att enkelt kunna se cykelvägar i Stockholm. Nytt jobb och nya rutiner liksom…
  2. Varför är man alltid så sugen på kaffe precis innan man ska sova?
  3. Har snöat in mig på (passande uttryck idag) på asiatisk mat. Ge mig tips på prisvärda restauranger, affärer och recept.
  4. Varför lämnar cykelprylar sånt ha-begär? Jag menar det finns ju typ ingen logik i alla olika saker som jag kommer på att jag nog ändå måste ha…
  5. När jag äter riskakor med Bregott så blir det alltid typ Bregott med riskaka. Love it.
  6. När man cyklar med ett gäng galningar så orkar man mer än man tror, det är sedan gammalt. Mmmm det kom vi fram till på kvällens cykelklass.

Imorn är det tisdag godingar, det firas med en extra stor kopp kaffe på morgonen det är faktiskt också sen gammalt. Så det så.

Kram Elin