Mindset en måndag: Var stark!

Det känns rätt att tänka så, att säga så och att skriva så.

Med stark menar jag inte att kunna lyfta tungt, att utåt verka hård eller undvika att visa känslor eller vara sårbar.

Jag menar att vara stark nog att vara den du är. Om det så är med asgarv eller tårar, om du vill krama hela världen och kasta rosenblad över den eller om du vill borra ner huvudet i en kudde och skrika ditt högsta skrik. Var den du är utan att retuschera sanningen i din person. Det menar jag.

Jag menar att kunna filtrera samhällets alla klädsamma krav och förväntningar som ska få oss att bli vårt lyckligaste och känna meningen med livet. Sila bort skiten, låt hjärnan ta en paus ibland och låt hjärtat styra dig så det kan bulta tio tusen gånger starkare och friare. Det menar jag.

Värdesätt den du är, det du är, den du var och det du vill bli. Låt ingen jävel få dig att känna dig mindre, sätt upp handen och gasta ”stjärnstopp” ifall någon får för sig att ge dig en tråkig kommentar eller snorkig blick. Du är värd allt det bästa, så ta för dig raring.

Var dig själv, nu, imorn, hela veckan och för alltid. I dig själv. För dig själv. Med dig själv. Var som du är. Var stark. ❤

Kram Elin

Saltstel på huden och munnen full av chirre, det är så jag lever.

Om några veckor ska jag föreläsa om livets guldkorn, att skapa förutsättningar i livet som tar dig närmare den där så kallade balansen. Så jag sitter och plitar på upplägget, orden samtidigt som jag trycker in en näve chips i munnen. De smakar gudomligt efter kvällens cykelpass då kroppen skriker efter salt. Jag ler lite inombords och tänker på alla de gånger PT-klienter frågar om min kost, hur jag äter etc… Sen ler jag igen, för det här är ju precis spot on… att kunna njuta av livets små och ibland stora höjdpunkter.

En klass med full fräs, det där obeskrivligt tunga uppvaknandet när man somnat i lillkillens säng under nattningen svettigt och liksom saltstel på huden. Sen duschen från himlen och nuuu chips i rosa mysfåtöljen.

Jag tänker låna Sofies hashtag #levförfan som mitt mindset den här veckan, fortsätta njuta av det som påbörjats… ni vet…livet och alla magiska guldkorn som ligger och glittrar och bara väntar på att bli sedda.

Puss på er.

Elin

img_0250.jpeg

Orden till Unikum.

Jag är unik.

Jag är den jag är, med allt det jag är, med allt jag kan vara. Jag är unik.

Att det ska vara så svårt att se, att förstå och ta in. Inte för dig, men för mig. Den enda form jag behöver passa in i är min egen, den är unik. Jag är unik.

Jag ska inte behöva tveka, fundera eller undra om jag räcker, om det jag är räcker och är bra nog. Inte för dig, men för mig. Jag vill alltid veta att jag räcker. Att jag är unik.

Så utan att ändra, förändra, men också utan att vara rädd för förändring så vet jag. Jag är den jag är, med allt det jag är, med allt jag kan vara. Jag är unik.

 

Mina ord.

Om ni missade spellistan till ovanstående klass så hittar ni den HÄR.

Kram Elin

Sträck på dig, tro på dig själv, älska dig själv och äg ditt liv.

Ja, för fasiken. Untzet från klassen i kväll sitter fortfarande kvar. Jag var stark idag, det var gött, riktigt jäkla gött. Helgen har lämnat mig med energi och power, jag går omkring med känslan av att jag vill köra en whooop whooop och high five med hela omvärlden. Så där ända upp tandköttet taggad på livet och med en längtan efter att få ”äga mitt liv”.

Ni vet när man ”äger sitt liv”, sin glädje, sin styrka, sina tankar, sina känslor, sina åsikter, sina kunskaper och det känns som att man står pall för vaaad som helst. Precis så känns det, lite ”do what you want, but im going to rock on”.  Ha ha ha det är väl endorfinerna från klassen och fina människor jag mött idag som talar till mig, men fasen det är ju ett galet gött sätt att börja veckan på!

Sträck på dig, tro på dig själv, älska dig själv och äg ditt liv. Äg din vecka som är början på resten av ditt liv. Bara rock on honey, du är så jäkla grym, säg det till dig själv och tro på det, för det är sant.

Kram Elin

Att stå kvar när det blåser.

Jag ska erkänna att jag många gånger tänker just många gånger innan jag tar beslut, jag är sällan impulsiv och spontan utan vill gärna vrida och vända på tankar och möjligheter innan jag ger ett ja eller ett nej.

Där i min bakficka bor det lite konflikträdsla och en invand tanke på att vara till lags, inte ställa till det, inte ska väl jag och nej men det är ingen fara. Nu börjar det där invanda beteendet blanda sig allt längre ner bland fickluddet och orkar allt mer sällan upp till ytan. Tack å lov för det.

Fortfarande analyserande i tankar och beslut men allt mindre är de formade efter vad jag tror att andra skulle ha gjort, eller vad jag tror att andra tycker jag ska göra, vad jag ska skriva, vad jag ska välja etc.

Det är skönt, det är gött, att kunna kliva fram i slutet av tanketråden, fnysa bort de där ”jag borde” och istället sticka ut näsan i vinden välja utifrån mig själv. Välja, tycka om valet och att stå kvar om/när det blåser.

Mitt mindset denna vecka blir: Att stå kvar när det blåser ❤

Kram Elin

images

Skala, skala, skala, krav och se möjligheter..

Igår vid den här tiden var jag lite mer glödande, idag, just nu… tröttis.

Nej, man kan inte vara på topp jämt. Energin räckte hela vägen till PT-klienter, lite hemmamys och kvällsklassen. Ok, kvällsklassen hade hela mitt hjärta, mitt fokus, min vilja men energin fick vara på sparlåga. Det är ok, man kan inte vara på topp jämt.

Skala, skala, skala, krav och se möjligheter… ett mindset att ta med i veckan, eller favoriten från mitt Instagram ikväll ”You are your only limit”. Och ibland är det just de där kraven som skapar gränserna som skymmer möjligheterna, och kraven skapar vi oftast själva…

Jag ser möjligheter att ladda om, behålla hjärtat, viljan, fokuset men ladda om glöden. Tror sängen ropar mitt namn och som det så fint heter…imorgon är en annan dag.

Kram på er.

Elin

Honest rock on…

Jag brukar bära med mig ett mindset, ett mantra, vägledande ord när jag kliver in i en ny period i livet, till exempel ett nytt år.

Först tänkte jag på min favorit ”Dont call it a dream, call it a plan”. Den kommer få surra i bakhuvudet under 2017 men jag vill ha ett mer relaxed mindset, med mindre fokus på prestation då jag vet att jag ändå har en tendens att vilja leverera och prestera. Jag har istället valt : Honest rock on.

Ärlighet varar längst, mot sig själv och mot andra. Man behöver inte gå tillöverdrift och såra andra människor men att kunna dra av ett ”nej” när man verkligen vill, att erkänna sitt jag för sig själv, mitt jag mot mig själv, att ge andra ärligt bemötande tror jag knyter starkare band än något annat och ger ömsesidig respekt.

Med Rock on vill jag utan egoism vara mitt allt, ta för mig av världen, rocka livet här och nu. Utan att trampa på tår, utan att göra någon annan mindre vill jag visa allt jag är och visa att alla kan rocka världen och vara allt det är. Det handlar inte om jantelagar, bitterhet och avundsjuka. Det handlar om att hylla det vi faktiskt har och är, som vi kan rocka bara vi släpper ut det.

Visst kommer jag faila ibland, böja mig bakåt mot min vilja och obekvämt göra någon annan till lags även fast jag inte håller med. Visst kommer jag ducka, fly och låtsas som att det regnar gånger när det blir för mycket att mäkta med. Men orden ska fasiken finnas där med mig, med varje steg framåt och varje blick bakåt. Jag ska lära mig massor av mig själv och av andra. Sånt är livet, det är det som är livet…

2017. Honest Rock on.

Kram Elin

När jag är mig själv är jag inte svag.

Ensam är inte stark, men när jag är själv är jag inte svag.

I djupet av mitt jag, i min kärna, vilar en dov och mjuk trygghet. Vetskapen om att det som existerar där kommer att förbli, att kärnan och djupet förblir det det alltid har varit. Samtidigt förändras allt konstant. Inuti, utanpå och runtomkring. Inget är bestående men kärnan är intakt.

Kärnan består av vetskap och kunskap om att allt kommer att förändras, att inget är för alltid men vissa saker är för evigt och evigheten tar aldrig slut. Kontakten med jaget, med djupet och ytan gör mig stark och lämnar mig aldrig ensam.

Jag är inte ensam. Inte alltid stark men alltid jag, och när jag är mig själv är jag inte svag.

 

Mina Ord.

Kram Elin

 

 

Ett nej kan göra ett annat ja så himla mycket bättre.

Det var mörkt när jag hojtade in till jobbet i morse, det var mörk när jag skulle hem, har nog inte sett skymten av dagsljus idag, eller jo det har jag ju men det känns som att det har varit tokmörkt idag.

Nu lyser julstjärnan, lillkillen sover, mannen ska snart på hockeyträning, cykeln är rengjord, väskan packad och kvar väntar te-mys med en vän. Det känns som lyx att ha tid över, tid som inte fylls av måsten, som fylls av sånt jag vill göra.

När jag tänker tillbaka på senaste året så har jag nog haft mer sådan tid 2016 än vad jag haft på väldans många år. Kravlösa eftermiddagar, lugna kvällar och energi kvar när arbetsdagen slutar. För att vara en person som gärna kastar upp ett helt bollhav i luften samtidigt för att sedan försöka jonglera bollarna till alla andras och min egen tillfredsställelse så har jag slängt upp förvånansvärt få bollar i taget det här året. Många bollar, helt klart, men inte så många åt gången.

Jag har lärt mig att säga nej, att prioritera och lägga undan några bollar. Hivat iväg ett gäng andra bara för att det är så jäkla kul och levt på energin de gav längre än vad jag gjort utan. Tack ni som kämpat för att få in det här i min knopp ❤

Jag gillart. Och jag hajar att ett nej inte behöver vara negativt, ett nej kan vara ett sätt att värdera sig själv eller någon man har nära. Ett nej kan göra ett annat ja så himla mycket bättre. Jo, jag har sagt massa ja också, bra grejer, good stuff. Vi är så rädda för att vara obekväma och anses vara mindre bra (?) om vi säger nej. Men jag menar om magen viskar nej, och du anar att viskningen kommer bli starkare och sen mer eller mindre skrikas ut om du faktiskt säger ja, så säg nej. Hmmmm, är ni med.

Jag gillart och kommer fortsätta säga både ja och nej, utifrån mej. Ett rim som får bli veckans ”mindset en måndag”.

Kram på er.

Elin

 

Så får det vara. Så får min yoga vara.

Sen när blev yoga en prestations-grej för mig…? Jag kan ju bara faktiskt skriva och tala för mig själv, men jag har fört den här diskussionen med flera i min omgivning och det verkar ändå som flera delar samma upplevelse. Men som sagt idag skriver jag bara om min egen upplevelse och inställning till min egen yogapraktik.

För ja, min egen yogapraktik är något annat än mina yogaklasser som jag leder, och jag är mycket mer avslappnad i min inställning till mig själv att leda yogaklasser än mig som privata Elin och yogi.

Det var när jag gick med i en facebookutmaning om att yoga lite varje dag som yogan faktiskt tog och fick plats på riktigt i mitt liv, så på ett sätt ser jag värdet i det och syftet med det. Förstår att var sak har sin tid, vi har olika förutsättningar och olika behov etc.

Någonstans på vägen från den där sommaren för några år sedan när jag med hjärta och utan krav körde yinyoga varje dag och älskade varje minut jag spenderade med mig själv i denna kravlösa yogaform till där jag är just nu har något hänt.

I min hjärna har det landat någon slags tanke om att jag är inte en yogi om jag inte praktiserar varje dag, varje dag, oavsett… Det finns inga ursäkter utan det handla om att prioritera. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag under min senaste yogautbildning brottades med de praktiska uppgifterna vi hade under självstudiemånaden. Det var också då det hände massa saker i mig, jag insåg att jag inte hade frigjort tillräckligt med tid för mig själv typ dagligen och att jag kände ett behov av att skapa det. Så visst finns det en mening och ett syfte…

Och nu har jag skapat det, tid och utrymme. Det känns rätt, bra och lovely. Lusten till min egen yogapraktik blir allt större och jag tar mig tiden att utöva, yoga, själv, ensam, kravlöst…

Men.

Inte dagligen.

Och jag veeeeet, jag behöver inte yoga varje dag för att vara en yogi, i alla fall i min egen värld, den världen där jag inte orkar med yogapoliser, ”livsstilsregler” och annat jag inte håller med om. Och ändå finns den där, den där passions-dödande tanken om att jag borde göra det varje dag, om det ska vara på riktigt riktigt… Om jag ska vara på riktigt.

Prestationsångest.

Då blir jag obstinat. Sån är jag. Och typ anti-yogar för att bevisa något konstigt för mig själv… Vilket så klart inte heller direkt frigör och talar till min kärlek till yogan utan istället bygger upp en dubbel frustration kring allt. Och om vi ska vara lite krassa, i vilka andra slags utföranden sätter vi en daglig regel för att det ska vara giltigt? Måste jag springa varje dag för att vara en löpare? Måste jag laga mat varje dag för att vara en kock? Måste jag be varje dag för att vara troende? etc.

Det är i dagsläget så att jag skiter i om någon skulle sätta någon slags ”yoga-titel” på mig eller inte, bara jag får ha min yoga i fred, göra det på mitt sätt, så som jag vill.

Kanske vill du eller någon annan ha din yoga på ett annat sätt, men jag vill verkligen inte yoga för att jag ”måste”, för att få det gjort… Jag vill att min egen yogapraktik ska komma från hjärtat, oavsett om hjärtat skriker av glädje, ilska, frustration eller om det vara är lugnt och stilla. Så. Så får det vara. Så får min yoga vara.

Kram Elin

sun