Att älska sig själv. Alltid.

Det är vad jag står för, vad jag liksom förespråkar och det ”budskap” jag vill sprida. Att ska ska älska oss själva, gilla oss själva, tycka att vi är awsome, härliga och unika precis som vi är, med allt det vi är.

Skulle tro att det är livets erfarenheter (en del kallar det åldern) som planterar trygghet och på något sätt tydliggör vad som är viktigt i livet, till exempel att en varm kram från sitt barn, att ärligt leende från någon du tycker om och ett riktigt skönt asgarv är mycket mer värt än att oroa sig för om håret ligger perfekt eller om jeansen sitter tightare än vanligt.

Det har verkligen tagit år att hitta hit och 99% av tiden spenderar jag mitt liv i love-myself-zonen. Sedan finns det dagar och stunder när den där andra enprocentaren slår till och kör en knock out på allt det där trygga och härliga. Jag gillar verkligen inte de stunderna när det dippar, när blicken fäster på det jag ogillar eller när blicken kanske snarare suddas av ogillande. De stunderna gör mig ledsen, tyst och tillbakadragen.

När det händer, för ja det händer, blir jag så otroligt besviken. Besviken på att jag inte kommit förbi den där sista procenten, att jag fortfarande kan döma mig så hårt efter egentligen så oviktiga saker. Det är mänskligt och det får mig att fortsätta utvecklas, ställa frågor till mig själv och andra, diskutera och ta steget förbi…igen. Men fasen att det är så djupt rotat, kraven på mig själv, kraven på oss själva, att vi är så hårda mot oss själva, att vi ser och memorerar sånt som är ”oviktigt” och gör det till en slags osund, osann och ohärlig verklighet.

Jag fortsätter att propagera att vi ska älska oss själva, som vi är, alltid. Att vi ska så ofta vi bara kan kliva in i zonen där vi är och känner oss awsome. Att jag , du, vi inte ska vara så hårda mot oss själva de gånger vi trampar snett. En stukad fot på vägen hindrar oss inte från att nå fram dit vi vill.

Massa kramar och awsomeness till er. ❤

Elin

Sluta aldrig drömma, sluta aldrig försöka och lita på att det finns en plan, en karta just för dig.

Jag tror helt fullt på att drömmar kan bli sanna. Att hårt jobb ger resultat och jag tror på Karma eller om vi hellre vill kalla det universum.

Så om vi tänker tanken fullt ut, stakar upp en plan, en dröm, en väg i vår hjärna, i vårt hjärta, i vårt inre som en stig i en yvig skog, så har vi chanser och möjligheter att hitta fram. Utan stig blir snårskogen bra mycket svårare att ta sig igenom och det är lätt att gå vilse, gå i cirklar eller tappa fokus.

Vi behöver tåla intensiteten av att fortsätta driva, stanna till ibland, fylla på, ladda om för att sedan fortsätta vår vandring. Vi måste lära oss att jobba i uppförsbackarna för att sedan kunna njuta att att det flyter på utför. När det är tungt och motigt så vet vi att vi jobbar för att det sedan kommer ljusna, gå lättare och det är då vi med full kraft kan trycka till och uppleva hur vinden nästan stannar still för att sedan lägga sig i ryggen och bära oss framåt.

Genom att visa respekt, se medmänniskor, finnas där, lära oss, dela, lära andra, existera och vara utan att kräva någon annans plats eller utrymme hittar vi rätt. I hjärtat finns vår kompass.

Sluta aldrig drömma, sluta aldrig försöka och lita på att det finns en plan, en karta just för dig. ❤

Kram Elin

Att glöda.

Ja, för fasiken, idag glödde jag. On fire, all in med hjärta och själ så det bara skriker om det. Klasser och klienter har varit mums. Familj och vänner nära inpå, både fysiskt och ,entalt. Trött som sjutton idag, mååååste lära mig att lägga mig tidigare…som typ nu…men håll i hatten vad gött det har varit idag.

Det handlar för mig mycket om att veta att mina pojkar, min familj mår bra, är glada och njuter av livet. Då är det liksom som att hjärtat inte kan stängas. I morse fick jag en film när lillkillen dansade loss i ”hockeydansen”. Blev tokglad i hela kroppen. Grabbarna gav mig energi från start.

Det handlar om att inte förminska sig själv, ta sin plats och ni vet, tro på sig själv. Det är ju så, på riktigt. Att sträcka på sig, VETA att man jäkligt bra preciiiiis som man är, att inte böja sig bakåt och bara vara någon annan till lags. Lugnet, tryggheten veta sitt värde. Yes, yes, yes.

Inte oroa ihjäl sig för minsta sak (jag har en tendens att göra det…) Lära sig att ta det lite som det kommer, det där ”Det är vad det är, det är som det ska”… Jag övar på det, blir bättre på det och njuter av det. Njöt av det idag och det blev bra.

On fire. Trygg på jorden. Lekfullt och livligt som forsande vatten. Fri som luften i varje andetag.

Att glöda. En sån dag idag. En sån dag jag spar på och låter forma mig. ❤

kram Elin

Vad är livet om du aldrig får slå ut i blom?

Till dig min son, att läsa när du blir äldre, när du behöver det som mest, när du orkar som minst och när några ord kanske kan hjälpa dig på vägen.

Sluta aldrig att tro på dig själv. Fortsätt kliva på i livet med direkta, tveklösa och stora steg. Världen är din och du kan bli precis allt det du vill, sluta aldrig att tro, sluta aldrig försöka. Ibland snubblar vi och faller, men det är då vi lyfter blicken högre och vill ännu mera.

Sluta aldrig vara dig själv. Du är underbart unik. Det finns ingen som du och allt det du själv kanske vill skala av eller förminska är precis det som gör dig så fantastisk. Ingen är som du.

Var ödmjuk och behandla andra med respekt. Genom att hjälpa och lyfta andra, genom att lära dig från andra och se dina medmänniskors värde kommer du växa. Andra kommer att lära av dig och behandla dig med respekt, de kommer växa.

Sluta aldrig älska. Andra och dig själv. Livet kan göra ont men om du glömmer eller gömmer ditt hjärta kommer livet bli kallt. I kyla är det svårt att blomma och vad är livet om du aldrig får slå ut i blom?

Var stolt. Över det lilla och över det stora. Var glad och se även de små sakerna i livet och i dagen, bara du vågar se dem så finns de där. Sträck på dig och stråla så där så hela omgivningen glöder.

Sluta aldrig att känna.

Bara var dig själv, precis som du är med allt det du är. ❤

Till dig min son, men också till alla ni som behöver det som mest, nu eller sen. Tillåt dig själv att slå ut i blom för vad är livet om du aldrig får slå ut i blom?

Kramar Elin

 

 

 

The Power of You

Don’t you ever hesitate, take that next step, the step that allows you to become even more of you. The step that allows you to se the full power of you.

Don’t you ever bend yourself backwards just to please someone else, because you are scared of their reaction of resistance. Stand tall, stand strong, let them se and experience the full power of you.

Don’t you ever hold back the essence of you, whatever it is, whatever it feels like, whoever you have in front of you, around you or behind you. Don’t you ever hold back. Show it all. See it all. Be it all. The power of you.

 

Mina ord

Kram Elin

Jag bråkar med yogan.

Eller ja, joooo, jag bråkar med att få ihop mina tankar, känslor, intryck om yogan med det som finns omkring mig. Jag bråkar med min egen yogapraktik, kan inte förmå mig att i förväg preppa ett flöde utan får panik om det inte bara får komma ur hjärtat, spontant och bara med omtanke och inre magi.

Mina klasser jag leder känns fantastiska, där bråkar jag inte mer än att jag utmanar deltagare i extra tystnad, stillhet, med mina tankar och ord genom texterna som jag baserar klasserna på.

Men jag har inte tålamod, vilja eller mod (?) att för tillfället ta in andras upplevelser, tankar, tycken eller sätt att motivera och inspirera i yogan. Jag känner ett konstigt motstånd i att gå på klasser för att få inspiration, vill liksom inte bli färgad, vill hitta in i MIN yoga, det JAG tror på, det JAG vill lyfta fram och bjuda ut till mig själv. Jag känner mig egoistisk i att bara vilja uppleva det på mitt sätt, själv, lugn och trygg, men så är det. Min egen praktik vill jag ha för mig själv.

På Instagram är jag selekterad och söker inspiration via konton med genuina bilder eller texter som förmedlar för MIG, det som landar i MITT hjärta. Gärna med vackert ljus, färger, bilder som talar lite till mitt romantiska jag, kanske med texter och intuitioner. Konton jag blir glad och varm i hjärtat av.

Jag har flera fina yogaböcker som ligger i en hög vid min säng, som jag säkert skulle lära mig massor av, som jag kommer dyka ner i sen, nån gång, men nu ligger de där och blir bortselekterade av kudden som ropar mitt namn när mörkret faller.

Jag bråkar också med tankar på vad som ”gör” en bra yogalärare? Är det bara en hög respekterade utbildningar som ger yogapoäng? Eller är det personlighet? Erfarenhet av egen praktik? Livserfarenhet? Övrig kunskap om kroppen och ledarskap? Vad är ”creddigt”? Hur utvecklas yogan? Hur anpassar vi gamla traditioner till de förutsättningar vi har idag i kropp, tid, samhälle, tanke…?

Ja, ni förstår… Jag har lite att bråka med. Jag älskar att yogan får mig att tänka och känna. Den utvecklar mig och jag tänker jag nog alltid kommer bråka lite med både yogan och andra tankar. Hmmm, jag ska landa i det, jag har börjat landa i det, sen ska jag ge mig ut och ta emot det yogavärlden runt mig har att erbjuda.

Kram Elin

 

Orden till Unikum.

Jag är unik.

Jag är den jag är, med allt det jag är, med allt jag kan vara. Jag är unik.

Att det ska vara så svårt att se, att förstå och ta in. Inte för dig, men för mig. Den enda form jag behöver passa in i är min egen, den är unik. Jag är unik.

Jag ska inte behöva tveka, fundera eller undra om jag räcker, om det jag är räcker och är bra nog. Inte för dig, men för mig. Jag vill alltid veta att jag räcker. Att jag är unik.

Så utan att ändra, förändra, men också utan att vara rädd för förändring så vet jag. Jag är den jag är, med allt det jag är, med allt jag kan vara. Jag är unik.

 

Mina ord.

Om ni missade spellistan till ovanstående klass så hittar ni den HÄR.

Kram Elin

Jag står kvar.

Bengt, här kommer texten från klassen i onsdags:)

 

Jag står kvar.

Om du trodde att jag skulle springa, att jag skulle fly så trodde du fel.

Jag står kvar.

Vassa ord når mig inte längre, rör inte vid min hud likt piskor som de förut gjorde. De får inte mitt hjärta att för en sekund stanna, sluta slå. Jag känner jag hör, jag ser men vinden tar med sig det onda, och jag står kvar.

Om jag vetat att styrkan skulle växa, att fötterna skulle rota sig så att mitt lövverk av känslor, tankar och sensationer endast skulle svaja lätt i vinden hade jag aldrig vänt blicken ner i marken.

Om jag vetat att kunskapen om mig själv var nyckeln till mitt liv hade jag lärt mig mycket tidigare.

Nu vet jag. Nu vet du. Jag står kvar.

 

Mina ord.

Kram Elin

Att stå kvar när det blåser.

Jag ska erkänna att jag många gånger tänker just många gånger innan jag tar beslut, jag är sällan impulsiv och spontan utan vill gärna vrida och vända på tankar och möjligheter innan jag ger ett ja eller ett nej.

Där i min bakficka bor det lite konflikträdsla och en invand tanke på att vara till lags, inte ställa till det, inte ska väl jag och nej men det är ingen fara. Nu börjar det där invanda beteendet blanda sig allt längre ner bland fickluddet och orkar allt mer sällan upp till ytan. Tack å lov för det.

Fortfarande analyserande i tankar och beslut men allt mindre är de formade efter vad jag tror att andra skulle ha gjort, eller vad jag tror att andra tycker jag ska göra, vad jag ska skriva, vad jag ska välja etc.

Det är skönt, det är gött, att kunna kliva fram i slutet av tanketråden, fnysa bort de där ”jag borde” och istället sticka ut näsan i vinden välja utifrån mig själv. Välja, tycka om valet och att stå kvar om/när det blåser.

Mitt mindset denna vecka blir: Att stå kvar när det blåser ❤

Kram Elin

images

Se verkligheten mer för vad den är och ge den några tusen likes…

Jag tycker jag har kommit långt, men måste fortfarande vara medveten och aktiv i mitt tänkande. Jag vet var min bas är, men fasiken visst blir jag fortfarande påverkad av allt som flödar runt mig i vardagen, i samhället i världen.

Även om jag vet vart jag står, vet vad jag står för, vet vad jag kämpar för så är det fortfarande gånger när jag trillar dit…

…när jag funderar över om magen är tillräckligt platt, huden tillräckligt slät, rumpan tillräckligt petig, om jag är tillräckligt glad och tillmötesgående. När världen av korrigerade bilder påverkar mig och social media når in under huden med alltid käckt, glatt, snyggt och härligt. När jag ”glömmer” hur olika förutsättningar vi har och hur nischat vi skapar oss gemensamma utopier och ideal.

Det gör mig trött och less, mest på mig själv för att jag inte är starkare än att jag kan stå emot tanken, att jag ens låter den snudda mig. Jag vet ju att mina ben är starka, uthålliga och grymma, att min mage må vara mjuk men är funktionell och går med på allt jag utsätter den för, att det är ok att jag tappar tålamodet emellanåt, ja ni hajar grejen…I do like it.

Det gör mig lite sorgsen, för om jag med den erfarenhet jag har av livet, med den kunskap jag har om kropp och hälsa, med den kärlek jag ändå kan ge mig själv, om jag ändå ibland tvekar… Hur är det då för alla de som inte haft möjlighet att bygga sig en bas av självkänsla som inte vill eller kan stå emot, som liksom äts upp och sväljs hela av en jäkligt nischad bild av hur vi ska vara och se ut för att vara lyckade.

Jag säger inte att det är fel att bry sig om sitt utseende, det gör jag också, men jag önskar att vi kunde lägga drivkraften i våra liv, i våra värderingar, i hur vi ser och bemöter oss själva på något bredare och större. Hur vi ser och bemöter andra.

Det kom liksom över mig idag när jag tog mig några knäböj i gymmet efter min cykelklass. Där jag först mötte min blick i spegeln och såg en tussig snart 40-taggare med mascara i hela fejjan, pufflugg ala 80-talet av svetten och lite mjukheter här och var. Jag såg faktiskt de där starka benen, en bra hållning, fart i blicken och hörde mig själv dra ett halvdåligt skämt med en stackare som gick förbi…gillade det…och fick en plötslig enorm önskan att fler skulle gilla det de ser när de möter sin egen bild och blick i spegeln, när de möter sig själv. Oftare. Mer och mer. Se verkligheten för vad den är och ge den några tusen likes istället för att se den genom ögon färgade av svåruppnådda ideal och skyhöga krav som bara bryter ner.

Hmmmm. Så känner jag. Ville bara dela det.

Kram Elin