Vi rockade Halvättern, ooooh yes we did.

Oj, det var så länge sedan jag skrev så mitt lösenord till och med slutat fungera… så kan det gå.

Och apropå att gå, igår rullade vi (långsökt koppling?). She Rides rockade Halvvättern ihop, och yes vi Rockade. Så här var det.

Fokus nr ett var att ha kul, det hade vi heeeelt klart, innan, under och efter loppet. Jag var lite lätt hög på upplevelsen ända från att vi rullade mot Motala på lördagen.

Fokus nr två var säkerhet. Snygga led, kommunicera, håll ut, inga galna omkörningar, respekt efter vägen mot varandra och medcyklister.

Fokus nr tre var att sätta tiden vi tänkt, vi ville helst köra på 5-5.15 då flera i gruppen inte tränat ihop så var vi lite flexibla i hastighets-/tidsmål och som alltid med She Rides:ianerna går säkerheten före, så ibland slog vi av på tempot för att se till att alla kom i mål hela. Vi körde över mållinjen på 5.13. Glada med energi och lite pang pang kvar i benen som ett gäng som verkligen jobbat som ett team.

Love it.

Alltså känslan när det flyter på, när vi liksom som ett lok tuffar fram, i vår assnygga kläder som förresten fick massa komplimanger både i målområdet och under loppet (snygga klääääääder hördes titt som tätt… we know tänkte vi;)), kommunicera med alla och allt och en svans byggs på bakom sista roterande She Rides:ian. Tack-ropen för draghjälp när vi susade in i depån, eller det glada gänget som hängde på och stannade där vi stannade för de gillade att trampa bakom oss.

Åååååh, love it.

Att jag som individ fick känna mig stark hela vägen, få va med och dra hela vägen, garva hela vägen, att känna kraften och energin på ett annat sätt än tidigare. Coooolt. Det ger mersmak. Skulle vilja köra mera, snaaaart.

Tjejer och Nicklas, fasen vad bra vi var, Nicklas och Ann-Sofie bästa kaptenparet, det här var väl bara första gången? Det är ju tillsammans vi rockar, hela gruppen, teamet, Halvvättern-She Rides:ianerna.

Kääääärlek till er. Gött mos och gräjhöjt på hela tjottalongen liksom. Rock on till oss.

Kram Elin

 

 

Uppslukad av WÅ 2017

Jag har tillåtit mig att vara totalt uppslukad av dagarna som varit, av Workout Åre, ni vet eventet utöver det vanliga. Så är det. År efter år levererar Åre magi. Naturen, luften omgivningen liksom sveper in hjärtat i lätthet, luften känns kristallklar och fyller en med ett lugn. Minnen man skapat på plats förut omfamnar en och vetskapen om att nya minnen kommer skapas ger en go känsla i magen. Människorna. Dedikerade arrangörer och volontärer (som dessutom är grymma på detektivarbete), asgrymma kollegor från hela Sverige som delar med sig av fantastiska klasser och föreläsningar, deltagarna… så härliga, glada och all in. Självklart uppstår magi, år efter år.

Mitt deltagande i år har varit något annorlunda än de tre tidigare åren, jag har agerat ”mamma-Polar” och tillsammans med det ÜBERGRYMMA Polarteamet levererat Polar-love. Vi har asgarvat, svettats, pratat, minglat, hjälpt och visat vad vi står för. Bra kvalité, hög nivå, ödmjukhet, kunskap, inspiration, puls-proffs, massa leenden och go energi. Massa jäklans hjärta och miljoner tack till mina Polarkollegor som är bästas bäst, älskar att jobba med er.

Glad för allt och får lite extra mys i magen när jag tänker på klasserna som sidekick med Mattias Reck till Jessicas fantastiska klasser. Tack för att jag fick sno till mig lite scentramp Jessan. Det var askul att få busa lite med er, och fördelen med att inte ha ett headset framför grynet är ju att man kan flåsa hur mycket man vill;)

Ni som varit där, på WÅ, i år eller någon annan gång vet ju att det är människorna som gör det. På klasserna, på minglet, spontankaffen i entrén med den där sköningen man inte hunnit träffa på ett år fast man bor i samma stad. Eller kramarna från den där härliga filuren man faktiskt bara träffar en gång om året, just där och då. Det det naturliga och lättsamma, svettigt mascarfläckigt som sedan plötsligt blir en härlig fest där man knappt känner igen någon i ”riktiga kläder”. Ni som varit där… ni vet.

Ni som inte varit där, ni måste få veta, åk dit, nästa år. Jag kommer åka till WÅ 2018 oavsett, på ett eller annat sätt för det här är något man inte vill missa, det här är något man vill bli totalt uppslukad av ❤

Kram Elin



Jag cyklar, trampar, svär och njuter.

Jag cyklar, trampar, härjar, svär och njuter.

Jag jobbar, nytt jobb. Lär mig. Delar med mig av det jag kan. Använder åååååår av erfarenhet och omvandlar till nytt behov. Så häftigt, roligt och allt det där. Jag vet att man inte kan kunna allt från början, det hade varit fint, men så funkar inte livet. Jag frågar, får svar, utvecklas…

Kroppen pirrar. Det händer saker. Jag känner mig stark. Jag ska berätta mer sen, men idag är det för sent, jag är tröttis.

Tiden springer iväg och jag skalar av för att hinna leva. Bloggen lever men uppdateras inte lika frekvent. Det får vara ok. Det får vara så ett tag. Är du mer nyfiken så häng med mig på Instagram också.

Snart är det sommarlov för lillkillen, kan minnas känslan av sommarlov. Det känns fint inuti. Han är mitt hjärta, det bästa jag har <3.

I sommar vill jag skapa magi.

Nästa vecka är det Workout Åre. Det brukar också vara magiskt. Ser fram mot att komma dit igen, på torsdag bär det av.

Imorgon är det friyay. Men nu ska jag sova. Mummma för det.

Kramar Elin

Så där ”fett nice”

Jag pratade med cykelkompisarna om det här med uttryck. Vi kände oss lite ”fräsiga” i våra kit i klungan, kom fram till att fräsigt och häftigt kanske inte direkt är kidsens uttryck men att vi inte är bekväma i att säga ”fett nice”. Det kanske också är helt ute nu förresten…

Nåja, en hööög med She Rides:ianer och andra sköna anhängare möttes upp vid café Le Mond igår och rullade ut på en solig Vaxholmsrunda.
Jag har aldrig kört den förut men tar den gärna igen, för det var ”fett najs”. Varmt och gott, fint sällskap och lugnt tempo gav en skön feeling. Det är en jäkla skillnad på att hoja i kortställ och sol jämfört i långbent och snålblåst. Jag cyklade in mitt otrooooligt snygga She Rides-kit som jag köpte av Jonas. Kände mig snabb, härlig och fräsig, och pricken över i:et var kattstrumporna som syster gav i julklapp. Min vän Vevve skulle åberopat ”pussy-power” ha ha ha.

Veckan som kommer bjuder på massa jobb och färre tramp-tillfällen så jag längtar redan till kommande helg. Vem hänger med på en tur runt Ingarö?

Kram Elin

Världsarolig premiär på Skandisloppet

Jag är kvar, jag är här, det har bara varit mycket att göra med resten av livet så jag har fått pausa skrivandet här några dagar…ni vet…livet.

Så i fredags när jag liksom gjorde en ”fredagsutandning” och tänkte att helgen blir sooooft så rullade det in ett meddelande om att det fanns två gratis startplatser till korta banan på Skandisloppet. Om jag sa ja? Ja, men så klart! När skjuts inte var något problem och bästaste trampkompisen Amira är på är det ju som att ödet puffar ut en på banan, så det blev en väldigt spontan lopp-premiär igår. Och en galet kul lopp-premiär.

Solen sken, luften val lugn, korta ben och med goooooda marginaler till start. Vi fnissade och rullade iväg. Trampade på, hamnade i en klunga som öste, vi öste och tänkte ja men vi får se hur länge det håller, klungan splittrades, vi återförenades över en banan och en kopp kaffe i depån, hookade upp en ny klunga, drog iväg, garvade, och rätt som det var vart vi ensamma…

Vi skulle ju köra korta banan och inte de andra… hm… vi garvade oss igenom resten av banan med bra tryck i pedalerna, några frågetecken, lite vilsekörning och skratt så magen krampade. Jag verkligen tokälskar att cykla med den kvinnan, hon är stark, galen och alltid på strålande humör.

Vi spurtade uppför kräkbacken och in i mål med en tid som höll för 7:e och 8:e plats bland damer på korta etappen. Amira fick rättvist 7:e platsen för extremt bra drag och cool slutspurt. Hon imponerar varje gång vi hojar ihop och hade jag inte bett om liiiite lägre fart i uppförsbackarna hade hon definitivt brakat i mål på ännu snabbare tid. Men sån är hon… världsabäst och snällast i universum.

Loppet i sig kommer jag minnas så länge jag lever, småfnissa och asgarva åt läääänge. Och jag undrar vad de krattande pensionärerna vid kolonilotterna tänkte när de såg två förvirrade ”djungelklädda” snyggingar cykla runt som frågetecken och letade efter pilar att följa. Gott så.

Älsk på gårdagen och älsk på premiären som gett mersmak på alla som kommer framöver.

Kram Elin

Foto: Happyride

Nu rullas det igång, häng med på en tur.

Japp, nu börjar loppen, racen, utmaningarna, prövningarna, det så många lagt så många timma inför gå av stapeln. Igår var det Lidingöloppet MTB, nästa helg är det Skandisloppet and so on…

Mina planer för säsongen är Halvvättern, två etapper på Ride of Hope och Velothon. Sen sa chiiiifen på Polar ngt om att hela teamet absolut ska köra Cykelvasan…ha ha ha, vi får la se hur det bir mä dä. Hur som helst så har jag planerat för denna säsong att det är träningen som är själva fokuset, att loppen får vara en krydda, en morot och inspiration för att göra träningen ännu mer kvalitativ. Jag ser ändå massa fram mot den där lite pirriga känslan på startlinjen och hoppas att de där ”varenda jäkla tramptag” har gett förutsättningar som gör att loppen blir härliga upplevelser.

Ride of Hope är något extra fin-fint, ett inspirerande sätt att samla pengar till Barncancerfonden. Jag cyklade sista etappen för… vad blir det nu… tre år sedan tror jag. I år blev jag tillfrågad att få leda mellanklungan de två sista etapperna på norra turen, självklart sa jag: jaaaaaa. Det ska bli asroligt. Det här är ju en tillställning med enormt stort hjärta där prestationen faktiskt är väldans sekundär. Så vill du hänga med på en tur mellan Västerås-Uppsala och Uppsala-Stockholm i snittfart på ca24-29km/h den 5-6augusti så skulle jag bli såååå glad.

Kram Elin

Cykelmode ala She Rides:ianer

Yeeeeeeeyyy, sol, värme och grönskan som smyger sig på.

Bara ben på hojen och lite lätt pollensnörvlande. Man liksom fylls av obeskrivlig glädje när luften är mer ljummen och kinderna suger åt sig fräknar. Jag har klickat hem lite nya cykelkläder och härnäst vill jag uppdatera min ”normalklädda” garderob, gillart.

Har ni sett att jag och min inspirerande vän Jessica är med i senaste numret av Hälsa & Fitness? Vi snackar lite cykling och visar träningsmode med mycket just cykelfokus. Jag gillar det jättemycket och tycker att grymma fotografen Linda fångade oss två spretiga, flortabelttsbleka, skrattande modell-rookies bra på bild:) Jag älskar Jessicas leende och att She Rides får så stor plats i både text och bild, mer girls ut på hojarna, whooop whooop.

Kolla in tidningen för att se allt ❤

Kram Elin

Dags att börja grisa till det lite… bara gört.

Jag har börjat höja temperaturen i cykelsalen, alltså inte så bokstavligt att jag höjt värmen, neeeej då, men värmen lyfter liksom tillsammans med intensiteten. Efter ganska lång tid av fokus på tröskelträning (träning kring mjölksyratröskeln) i diverse olika former av intervaller som varit kortare, lååååånga, med kadensfokus, styrkefokus, watt-fokus, ren-glädje-fokus, mentalt fokus etc börjar jag nu lyfta mot VO2max och det där rejält obekväma, wiiiiiiiiii.

Judåååå, idag mixade jag först några lite något snällare (?) styrkeintervaller med en hög rejält grisiga 40/20. Två looper så vi får känna ”kärlek” mer än en gång…ha ha ha.

Jag är ju egentligen en sån där som faktiskt gillar att träna kring tröskeln, så jag har njuuuutit av långa intervaller, finlir och sånt där så det är liksom bara att gört nu. Och när man är klar, när känslan i kroppen är så där läckert mööööör så kan man ju inte låta bli att flina lite.

Så vill ni grisa lite framöver så vet ni vart jag finns… måndagar 17.15 på SATS Sveavägen, just sayin.

Ha en superbra vecka, det tänker jag ha.

Kram Elin

Safe with signs…

Jag satt precis och uppdaterade lite inspo och info i gruppen jag trampar Halvvättern med i sommar. Inlägget handlade om kommunikation på hojen, när man kör klunga och mycket fokus på tecken/handsignaler.

Vi var ute ett stort She Rides-gäng i helgen och trampade i storm, sol och hagel… just den distansturen får ett ”gött mos” av mig, men det jag skulle komma till är just vikten av att kunna signalera/kommunicera när man hojar många ihop och tight.

När jag pendelhojar så tecknar jag av rutin, men brukar tänka på att det vore ju fantastiskt om alla andra också kunde bjuda på lite tecken i trafiken. Jag menar det kan vara rätt trångt och brötigt där på cykelbanorna och mångar trampar som om att de är ensamma på banan, dvs svänger hit och dit utan att kolla eller varna, undviker hål och hinder i sista sekund så detr är svårt för dem som kommer efter att hinna reagera etc. Så varför inte posta lite handsignaler för cyklister oavsett om man kör klunga eller ej.

Den här bilden hittade jag på Roadbike.io. Dock tror jag de flesta ”här i trakten” signalerar ”stop” genom att sätta upp handen i luften. Sen kan man ju vara verbal och jobba med ringklocka också…

Har på känn att pendelcyklisterna kommer öka rätt rejält i antal nu när sol och vår börjar titta fram. Och till alla She Rides:ianer jag trampade med i helgen, tuuuusen tack för en händelserik tur 😉

Ha en fin söndag så rockar vi igång ny vecka imorgon.

Kram Elin

Kosläpp på smala däck

Det är nu det börjar…

Lite så kändes det i lördags när jag för första gången den här säsongen plockade ut min racer Staffan. Han är pimpad med nya hjul och vi var som bästisar med min bikefit. Det var blött, lite kallt och helt ljuvligt. Första timmen trampade jag som en galning och det gick undan, jag var stursk och tacksam för varenda timme jag harvat både på trainern och som sporadisk cykelpendlare under vintern. Så värt.

Andra timmen bjöd på mer lugn, typ som på ett kosläpp på smala däck när det värsta springet i benen har lagt sig, och det var liksom helt ok att det regnade, att jag snorade, att det blåste motvind och farten sänktes. Det var ändå på något sätt magiskt. Tiden med mig själv, luften, andetagen, den lite tryckande känslan i låren och ja faktiskt så jag till och med log när en sån där grinig bilförare både tutade och drog en stråle spolarvätska på mig.

Jag längtar ut igen. Jag är glad att jag längtar. Att jag känner mig nyfiken, sporrad och inspirerad. Tacksam för det där vibrerande pirret av driv.

Ny vecka väntar, jag ska ge kroppen lite extra styrkefokus den här veckan och yoga, och just det kaffe, mer kaffe ska den få… ha ha ha. Det ska bli en bra vecka. Gott så.

Kram Elin