Snabbt, läskigt och lockande. Le Peloton-newbie

Japp, idag är det väjkäj for real, och huuuur mycket jag än avgudar mitt jobb så är det fasiken gött att få pausa hjärnaktiviteten lite, sova några fler timmar, göra det som faller en in och götta sig åt det götta.

Klassfritt i fyra veckor. Kommer sakna endorfinerna och den goa stämningen klasserna ger men kommer njuta av egenträningen, så klart massa asfaltsnötande, lite yoga och vad nu känns lockande om det känns lockande, vilket det brukar göra, annars blir jag typ ”elaka Elin”. Rörelse håller mig lugn och fiiin;)

Vet ni vad jag gjorde i fredags? Något jag varit galet skrajsen men väldans sugen på ett bra tag. Jag premiärade på Le Peloton. Såg till att power pinglan Ulrika drog med mig och lovade att hålla mig sällskap när jag blev avhängd (ja, jag vet inte om utan när, ha ha ha).

Så här vart det. Taggad till tusen, uppe med tuppen och fånigt glad, tacksam över att jag har dessa power-brudar runt mig som ser till att jag utmanar mig och utvecklar (älsk på er för det), trampade vi iväg i ottan. Mötte upp ett gäng hårda cyklister vid Urban Deli i Sickla. Japp, alla såg skithårda ut, snabba, starka, lite läskiga för de visste något inte jag visste. Hur det skulle bli…

Jag fick lite härligt räcka upp handen inför gruppen att det var min första gång och var glad att jag hade brillorna på mig så min flackande blick inte syntes. Det bar iväg, en ”lugn” uppvärmning fram till svängen vid forum utlovades. Joråsåatte, det bar väl av i 34km/h och jag log ett torrt leende (fartvinden vet ni) och höll fast vid bakhjulet på snubben framför mig, tills…

Siiiiiist!!! WTF! Se där vi roterar så klart, med mungiporna krampaktigt vid örsnibbarna (nu hade de fastnat där) trampade jag för glatta livet och funderade men näääääär ska vi svänga, jag veeeeet inte när vi ska svänga, jag kaaaaaan inte vara först när vi ska svänga. Jag hann vara med i rotationen två varv innan vi svängde. Å faaaasen vad vi svängde. Eller de svängde i vad som kändes som typ 100km/h och mina hjul kändes plötsligt vääääääldig ostabila. I någon slags panik försökte jag fäkta med armen att de bakom skulle köra om mig för jag tänkte att om jag kraschar vill jag inte dra med mig resten av ligan.

Efter sväng nr 2 var de typ borta. Jag var den enda som bromsat och de hade ju gasat.

Newbie.

Thats me.

Ulrika rullade bak till mig. ❤ Om jag var ok? Jaaaa, vill du försöka och trycka ikapp undrade jag? Nej nu tar vi det i vår takt som vi bestämt sa hon. Jag hade lite skämskudde kring hjälmen, fatta att tappa i andra kurvan, i panik, med torrt tandkött och laddade ben. Hmmmmm, ingen direkt storslagen premiär tänkte jag.

Vi körde på, bra, härligt och den där skämskudden började försiktigt tunnas ur. Det är faktiskt ok att inte vara bäst på en gång, eller ok att inte vara bra på en gång, och jag blev under turen allt mer nöjd med att jag faktiskt tagit mig dit, vågat det där läskiga som velat våga men aldrig gjort.

Cafe Le Mond var vi så klart sist på plats. De där hårda snubbarna log och frågade hur det hade gått, var snälla, fixade stolar så vi kunde sitta med och dricka vårt finkaffe. De kanske mindes hur det var att vara newbie, eller så ville de vara extra snälla så jag skulle våga mig tillbaka igen.

Klart jag ska tillbaka igen, det var ju suuuupert. Nu har jag liksom väckt tandköttet och de där hornen under pannhuden liksom vill fram. Ja, vad ska man säga? Då rullar vi då…

Kram Elin


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s