Lite så en torsdag.

Vet ni? Huuuuur länge som helst var jag väldigt mån om vad andra tyckte om mig. Vad andra tyckte om mina val. Hur jag såg ut. Vad jag tyckte. Vad jag tänkte. Vad jag ville. Vart jag ville.

Det skulle vara en lögn att påstå att jag inte bryr mig om det idag. Klart jag bryr mig. Klart jag vill att andra ska se mig som omtänksam, inkluderande, stark, härlig, målmedveten, driftig, glad och ivrig på livet. Klart jag vill att andra ska tycka om mig, tycka bra om mig och gilla det jag gör. Skulle väl typ säga att, jaaaa jag är ju människa och vi verkar funka så.

MEN.

Jag har lärt mig att alla inte gillar mig. Att alla inte tycker som jag. Att alla inte håller med. Plus allt det där andra, och det är heeeelt ok, för jag gillar inte heller alla, tycker inte alltid som andra gör och håller inte alltid med.

MEN.

Jag respekterar andra för deras sätt att vara, även om de är på ett annat sätt än jag skulle önska att alla vore. Jag gillar det varierade. Jag uppskattar (oftast) olika åsikter och anser att dynamiken i att vara unika är det som lär mig saker och på något sätt sätter färg på livet. OCH jag gillar mig, jag vet vad jag tycker, jag känner mig stark, härlig, glad och ivrig på livet.

Jag blir upprörd och ledsen av att många strävar så hårt efter att bli något de inte är att de tappar bort sig själva på vägen. Eller kanske att de inte ser värdet i sig själv och pga det strävar efter att bli något någon annan är.

Ibland kommer det över mig hur trångsynta vi kan vara. Där pengar, ungdom, ett tilltalande yttre, titlar och prylar verkar ta över vårt vett i vad vi bör sträva efter. För vad hände med värdet i erfarenheter, upplevelser, kunskap, ni vet livets årsringar som man bara kan samla genom just år, närvaro och att leva?

Jag har inget svar, eller något annat klokt att bjuda på. Satt och betraktade en gammal man på tunnelbanan i dag, vi fick ögonkontakt, båda log och nickade. Jag funderade över allt han vet, allt han bär på och om han har någon som värdesätter. Om någon kommer värdesätta mina årsringar när jag blir gammal, galen och skraltig. Och fattar att om insamlandet av årsringar ska bli härligt så kan jag inte gå och nojja över vad andra tycker och tänker.

Vi måste liksom leva. NU.

Hmmm, som att njuta av en rökelse som doftar gott samtidigt som den nya tatueringen på ryggen svider lite härligt (ja, jag vet… inte helt normal), en god cappucino och lyssna på killarna som härjar på nedre våningen. NU.

Lite så. Lite så en torsdag.

Kram Elin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s