Tillsammans

Helgen har snart passerat och med det som hände här i Stockholm i fredags så är det som att jag är fylld med både förtvivlan och värme. Svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på och tar del av händelsen på Drottninggatan, tankar på de drabbade och på hur destruktiva vi människor uppenbarligen kan vara.

Vi vet alla att det här händer i andra delar av världen, har hänt nära och alla har nog tänkt tanken att det kan hända här hos oss. Nu när det har hänt känns det så overkligt, obehagligt och sorgligt.

När jag cyklade hem från jobbet i centrala Stockholm i fredags vid 14.30 var jag vid extremt gott mod och såg fram mot en helg i Mora med Polar och att hålla Pulsutbildning, att få dela med mig av min passion och jobba med bästa teamet.

Nyheten landande med en duns i mitt hjärta, fattade nog inte först… sen haglade det in sms från vänner och familj som ville veta att jag och pojkarna var ok. Kärlek till omtanken och jag skickade i min tur iväg sms till de jag inte sett kommentera händelsen i social media eller säkeranmält sig på FB. Tacksamheten att alla i min närhet var ok och tårar för de som inte haft samma tur.

Jag och Thomas bestämde att vi skulle ta oss mot Dalarna som planerat, med kollektivtrafiken inställd satte jag mig i en taxi mot Bromma där vi skulle mötas upp. Det kändes på något sätt helt fel att åka i motsatt riktning mot alla promenerande människor som begav sig ut från stan, ovissheten om vad som pågick, om det var över, om mer tragedier skulle inträffa gav ett tryck över bröstkorgen. Vägarna in mot city var tomma och hela stan vibrerade av olust.

Jag har funderat massa över helgen, hur världen ser ut, hur vi människor agerar, om livet och framtiden. Rapporterna om attacken har repeterats om och om igen, ändå lika svårt att ta in samtidigt som det är väldigt verkligt.

Värmen bland medmänniskor, omtanken, hur Stockholmare öppnat sina hem, sina hjärtat och gjort vad de kunnat för att hjälpa, ge stöd och visa att vi finns för varandra, poliser, räddningspersonal, privatpersoner som osjälviskt rycker in…alla är hjältar. Hörde kronprinsessans korta tal på radion i bilen, och hennes svar på frågan om hur vi går vidare: Tillsammans… ❤

Så är det, tillsammans. Det ger mig hopp fyller mig på något sätt med tro på just framtiden. För det var ”tillsammans” som värmde den isande känslan i Stockholm i fredags och i helgen. Vi fortsätter tillsammans.

En söndag med familjen har gett mig lugn och tack alla i Mora för lördagen.

Kram Elin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s