Hur ska jag skriva det här då…

…så det blir så bra det bara går?

Ni som följt min väg med yogan, mina relation till den har liksom både fått ta del av kärleksförklaringar och frustrerat fnysande som anti-yoga och agg-yoga… Jag tänker att det är väl som med alla relationer, det svänger och har flödande toppar och dalar. Och som med alla (många?) relationer lär man sig saker på vägens gång, och lyckas man bemästra motgångar så blir kärleken så mycket starkare och nästa motgång inte alls lika dramatisk.

Så mitt senaste ”storbråk” med yoga har varit: Yoga varje dag… Om jag ska vara ärlig så börjar faktiskt näsvingarna fladdra lite fortfarande bara jag skriver det. Det bor fortfarande ett motstånd i det mest tror jag för att det hyllas så mycket. Att yoga-varje-dagandet i mitt huvud bland andra är något slags bevis på att man tar tillräckligt många yogapoäng för att få kalla sig en ”true yogi”. Och så blir jag obstinat som i en konstig väldigt försenad tonårsrevolt och vill inte hitta denna varje-dag-magin bara för att…

Ok, nu kommer det stora ”MEN:et”

MEN.

Jag hittade musik för nån månad sedan som liksom får mig att andas. Den får mig att andas friare, djupare, bredare, modigare och lugnare. Den får mig att vilja sluta mina ögon och först stanna stilla, för att sedan börja känna rörelserna växa i kroppen. Kanske rörelser som skulle kunna kallas för ”asanas” för någon som yogar eller bara för rörelser för någon som inte bryr sig om yoga.

De här rörelserna har börjat öppna upp min ganska stela bakre rörelsekedja. Låsningar i bröstrygg och ländrygg har börjat släppa. Hamstrings och vader är gladare och framförallt ger musiken, sensationerna i kroppen, andningen och tiden med mig själv ett lugn som på nåt konstigt sätt gör mig ödmjuk inför livet.

Och jag längtar. Efter. Att. Få. Andas. Vara. Röra mig. Till. Musiken. På. Mitt. Sätt. Typ. Varje. Dag.

Det händer inte varje dag. Jag yogar inte varje dag. MEN. Jag gör det här, min grej, som jag bara vill kalla ”min grej” ganska ofta och inser att jag kanske på nåt sätt börjar slinka förbi den där obstinata oförstående tonårsrevolten mot ”yoga varje dag”…

Jag skiter fortfarande i om jag tar yoga-poäng eller inte, jag är den jag är och gör det jag gör oavsett vad någon annan vill benämna mig som. Men det är ändå skönt att den där bitska känslan börjar släppa taget, ni vet, så att kärleken kan bli djupare…

Kram Elin

IMG_6975

Annonser

2 thoughts on “Hur ska jag skriva det här då…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s