Till moster

Till moster Birgitta.

Det är ju som de sa idag, synd att det är så sorgliga anledningar som får oss att samlas. Men det är ju också som jag tänker, tur att det är så fint att ses igen så det kan väga upp det sorgliga en aning.

Ett liv tar slut, sånt som händer varje dag men som känns rakt in i själen när det händer någon man haft med sig hela sitt liv, som liksom varit självklar även om det varit på håll de sista åren. Sånt som känns ännu mer när man ser en ensam människa som precis blivit ensam, som man vill bara bra saker ska hända, då känns det.

Birgitta min fina moster det här är till dig, jag hoppas att du kan känna hur mycket jag känner, att du ändå på ett sätt inte är ensam, att vi finns kvar här, en hel hög.

Hos er moster Birgitta och din Erik var vi barn, alla kusiner, alltid välkomna, ni vet så där välkommen som man verkligen kan känna att det är på riktigt, ni ville ha oss där. Jag minns utflykterna till skogen, till det lilla slottet som Erik murat med sten där smurfarna bodde. Pannkakorna med smör och socker, huset som var i konstant ombyggnad, finrummet där allt var så vackert, pottan under sängen i alkoven då toaletten låg i källaren, skinnpallen vid skrivbordet i TV-rummet som alltid ”smygfes” när Erik satte sig på den, och han satte sig på den om och om igen till min och storasysters fnittrande extas, traktorn, karamellerna i skålen, den hemmagjorda saften, folkdräkterna, midsomrarna…ja listan kan göras lång och barndomen hade inte varit komplett utan dessa minnen. Utan dessa då så självklara pusselbitar till trygghet. Utan er.

Idag när jag var i huset i Nås igen, var allt precis som det alltid varit… golvet knarrade på samma ställe som jag minns, klockan på väggen i köket tickade och slog som förr, tapeterna, möblerna, dofterna, ljuden, kok-kaffe, hembakta kakor, toaletten i källaren, finrummets golv och väggar var fortfarande spacklade masonitskivor och inte klädda mer än så men ordningsfullt inrett av någon som troligtvis inte orkade vänta på att projektet skulle slutföras <3, din luriga blick och varma kramar. Dina varma kramar.

Men som de sa i kapellet, en av köksstolarna stod tom och ingen Erik med välkammat hår och dålig hörsel tog sig en fast kram.

Birgitta min fina moster, tack för alla minnen, allt hjärta, all sockerkakssmet, alla bus, ja tack för att ni två var med och gjorde min barndom till någon varmt, fint, tryggt och kärleksfullt. Du, Erik och ni två ihop betyder massor. Jag vill att du ska veta det, läsa det även om du kanske vet det. Allt finns kvar och jag är helt säker på att alla andra av ”ungarna” håller med mig. Även om jag, om vi ungar inte finns där, där, där så finns vi ändå där, och du är inte ensam.

Kanske någon hinner ge dig det här via datorn först, men jag skriver och skickar dig ett brev.

Kram Elin (tokfia)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s