För vem leder vi klasser?

Jag läste det här braiga inlägget av Veronica, nu handlar hennes grundinlägg om Yogan hon upplever på sin resa i Bali, men jag fastnade för det här stycket:

Tyvärr kände jag flera gånger att lärarna knappt ens såg eleverna. Inget som är unikt för de här lärarna, jag gjorde det själv när jag började, gör det säkert ibland och har varit på flera klasser här hemma där det händer. Det lyfter frågan; är du här för din egen praktik eller för oss? Och det är skillnad att ha gått på en kurs, ha teoretisk kunskap om det man vill lära ut – och faktiskt pedagogisk skill att förmedla det. Jag blir galen, här, hemma, oavsett vart jag är, när jag går på en klass och läraren inte tydligt, kort och koncist instruerar riktning, form och syfte.

Jag tycker att det är en relevant frågeställning när det gäller flera träningsformer, och en fråga som vi alla som leder klasser/grupper bör ställa oss. Vad är syftet med upplägget? Vad är min intention med klassen? Hur passar det den grupp jag ska leda? Vad vet jag om den grupp jag ska leda? Har jag skapat en klass/ett upplägg jag kan kalibrera om jag märker att det inte alls landar bra hos klassen? etc.

Jag älskar själv att vara visuell i mina klasser, dvs vara med, uppleva, göra det de ska göra. Men jag vet också att klasserna är inte min egen träning, min egen praktik, i huvudsyfte för att jag ska få en upplevelse eller träningseffekt så jag måste ibland mer eller mindre, beroende på koncept, klass, upplägg och deltagargrupp backa, titta, ta in och inte alltid göra men ändå alltid vara. Jag måste alltid prioritera gruppen, vara närvarande, se dem och agera utefter deras behov. Det är mitt mål, självklart failar också jag emellanåt, går all in och rycks med att glädjen, känslan och får kanske lite för mycket feeling (?). Det kan vi alla göra men min inställning är jag är där för dem. Visst älskar jag effekten mina klasser även ger mig, mitt ego, min kropp, min själ och  det tillsammans med att jag ser vad det ger deltagarna är ju drivet i att fortsätta jobba med det jag gör. Är passionen i det jag gör. Kärnan.

Så visst, hade jag inte älskat det jag känner när jag leder klasser/grupper så hade jag inte nu över 10år sedan min första klass varit lika ivrig (om inte mer) att kliva in och dela min passion med mina deltagare. Men summan av kardemumman är att mitt jobb är inte att träna och vägleda mig själv, det får jag göra när mitt ansvar och fokus ligger helt på mig själv, mitt jobb är att finnas för de andra.

Det intressanta är väl egentligen vad deltagarna, eleverna och gruppen tycker och upplever? Och vad ni andra som leder klasser/grupper tänker och tycker?

Kram Elin

img_2832

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s