Så får det vara. Så får min yoga vara.

Sen när blev yoga en prestations-grej för mig…? Jag kan ju bara faktiskt skriva och tala för mig själv, men jag har fört den här diskussionen med flera i min omgivning och det verkar ändå som flera delar samma upplevelse. Men som sagt idag skriver jag bara om min egen upplevelse och inställning till min egen yogapraktik.

För ja, min egen yogapraktik är något annat än mina yogaklasser som jag leder, och jag är mycket mer avslappnad i min inställning till mig själv att leda yogaklasser än mig som privata Elin och yogi.

Det var när jag gick med i en facebookutmaning om att yoga lite varje dag som yogan faktiskt tog och fick plats på riktigt i mitt liv, så på ett sätt ser jag värdet i det och syftet med det. Förstår att var sak har sin tid, vi har olika förutsättningar och olika behov etc.

Någonstans på vägen från den där sommaren för några år sedan när jag med hjärta och utan krav körde yinyoga varje dag och älskade varje minut jag spenderade med mig själv i denna kravlösa yogaform till där jag är just nu har något hänt.

I min hjärna har det landat någon slags tanke om att jag är inte en yogi om jag inte praktiserar varje dag, varje dag, oavsett… Det finns inga ursäkter utan det handla om att prioritera. Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag under min senaste yogautbildning brottades med de praktiska uppgifterna vi hade under självstudiemånaden. Det var också då det hände massa saker i mig, jag insåg att jag inte hade frigjort tillräckligt med tid för mig själv typ dagligen och att jag kände ett behov av att skapa det. Så visst finns det en mening och ett syfte…

Och nu har jag skapat det, tid och utrymme. Det känns rätt, bra och lovely. Lusten till min egen yogapraktik blir allt större och jag tar mig tiden att utöva, yoga, själv, ensam, kravlöst…

Men.

Inte dagligen.

Och jag veeeeet, jag behöver inte yoga varje dag för att vara en yogi, i alla fall i min egen värld, den världen där jag inte orkar med yogapoliser, ”livsstilsregler” och annat jag inte håller med om. Och ändå finns den där, den där passions-dödande tanken om att jag borde göra det varje dag, om det ska vara på riktigt riktigt… Om jag ska vara på riktigt.

Prestationsångest.

Då blir jag obstinat. Sån är jag. Och typ anti-yogar för att bevisa något konstigt för mig själv… Vilket så klart inte heller direkt frigör och talar till min kärlek till yogan utan istället bygger upp en dubbel frustration kring allt. Och om vi ska vara lite krassa, i vilka andra slags utföranden sätter vi en daglig regel för att det ska vara giltigt? Måste jag springa varje dag för att vara en löpare? Måste jag laga mat varje dag för att vara en kock? Måste jag be varje dag för att vara troende? etc.

Det är i dagsläget så att jag skiter i om någon skulle sätta någon slags ”yoga-titel” på mig eller inte, bara jag får ha min yoga i fred, göra det på mitt sätt, så som jag vill.

Kanske vill du eller någon annan ha din yoga på ett annat sätt, men jag vill verkligen inte yoga för att jag ”måste”, för att få det gjort… Jag vill att min egen yogapraktik ska komma från hjärtat, oavsett om hjärtat skriker av glädje, ilska, frustration eller om det vara är lugnt och stilla. Så. Så får det vara. Så får min yoga vara.

Kram Elin

sun

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s