Även när jag hatar det så älskar jag det.

Glad men tömd efter tre dagars utbildning i Global Yoga.

Hur känns det? Bra.

Vad är bra? Som Vevve så klart skulle ha frågat…

Bra är att jag så klart fått massa utbildning i yogans historik, filosofi och teknik inom Global Yoga, men det ser jag egentligen som ”självklart”. Det jag är mest tacksam för, det som jag ser mest som bra är det jag lärt mig om mig själv under helgen.

Första dagen kände jag mig som en slags avtrubbad, lite distanserad observatör. Fanns inget driv att ta mig in i gruppen, involvera mig och dela med mig av vad yogan är för mig. Detta så klart inte medvetet men jag kände ett enormt motstånd och som ett vakuum. Jag var där med min kropp men inte med mitt jag som jag känner mig själv.

Dag två var det massa ilska som bubblade i mig, under inledande meditation störde jag mig enormt på precis allt och alla jag hade runt mig, motståndet och det obekväma var liksom inte längre kittlande på ytan utan rotade sig hårt inuti. Och det var absolut noll fel på gruppen, det är en superhärlig samling individer, de råkade bara hamna mitt i min väg där jag mötte ilskan. Precis där och då kom jag på varför, eller i alla fall en del av anledningen till mitt motstånd att öppna, släppa in och släppa ut. Yogan i den formen, den flödande yangyogan har varit min egen. Mitt sätt att hitta in, öppna upp, lära känna, experimentera, andas och väcka mig till liv genom rörelser och positioner som passat mig där och då. Känslor som som just ilska och även tårar har fått komma fram genom min egna yoga och jag var inte redo att visa den för någon annan.

Nåt hände under klassen som efterföljde meditationen och spärrar började släppa. När vi sedan skulle prata om vår upplevelse var det jobbigt men befriande att få berätta om ilskan, irritationen, rädslan att känna och längtan efter att få vara ifred med att just känna. Senare på kvällen var det som att kroppen andades ut, och det där mjuka lugna som jag mer känner igen började nosa sig in i min kropp och mina tankar igen.

Idag var det en symbios av releas hos större delen av gruppen. Tårar blandat med trötthet och asgarv. Hjärtan som började klappa allt hårdare för gruppen, människorna, individerna, yogan, tankarna, positionerna… ja allt tror jag.

Det känns bra. På det sättet känns det bra.

Vevve strålar. Jag avgudar hennes oändliga kunskap och jag fascineras av hennes nyfikenhet, vetgirighet som bubblar upp i form av outtömliga svar gång på gång. Jag njuter av hennes starka och galna personlighet som färgar hela utbildningen till något lysande, genuint och aaaawsome. YES, som hon skulle sagt själv. Klasserna, äh löjligt bra, även när jag hatar det så älskar jag det. Jag ska förklara, när hon utmanar i tex armbalanser som är det absolut läskigaste jag vet, som jag faktiskt skulle kunna klä i orden ”hatar” så älskar jag att hon får mig att försöka. Att frustrerad fladdra med näsvingarna, tjurigt skaka på huvudet och sedan gå påt igen. Det är så jag lär mig, ja absolut lär mig mer om armbalanser, men framförallt lär mig mer om mig själv.

Därför känns det fantastiskt att dedicera mig, hänge mig yogan, för den lär mig mer om mig själv. Det här är bara början.

På det sättet känns det bra. ❤

Kram Elin

10595773_10152217064066366_999271160_n

Annonser

One thought on “Även när jag hatar det så älskar jag det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s