Ät.

Jag ska inte säga att jag inte kommer ihåg hur det var. Tror aldrig att jag kommer glömma. Kommer aldrig glömma hur det var att se på mig själv med så stort förakt, med så lite kärlek och med så mycket ångest. Sånt går inte att glömma, tack och lov. Tack för att jag minns.

Jag minns hur det var, men på ett sätt kan jag idag, nu så långt efteråt inte förstå, förstå hur jag kunde välja bort livet. Dedikera mitt liv åt antal kilon, antal valkar (eller där och då snarare skinnveck), räkna och beräkna för att ständigt ligga på minus, för att ständigt, bli mindre, för att till slut vilja försvinna helt.

Det finns där runt om oss. Det är inte alltid det syns, men jag vet att det känns, att det känns förjävligt. Till de vars magra kroppar avslöjar verkligheten, eller tvångsmässiga beteenden tar över någons liv för att hålla ångest på plats. Till dem vill jag störta fram, ge dem en kram och viska ”ÄT”. Och ”LEV”. Var snäll mot dig själv, det är du värd. SÅ VÄRD.

Önskar alla ett kärleksfullt, sunt, icke ångestladdat förhållande till mat och träning. Önskar ALLA att känna glädje i att vara de som de är, precis som det är, utan förändring, utan justering.

Ta hand om er, ert liv, det enda liv vi har. Lev det. Älska dig själv. Som du är, just nu.

Kram Elin

elin pale

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s