Ungefär så tänker jag. Det här med att utmaningar och prestation.

Hjärnan går på sparlåga. Ska erkänna att båda kropp och knopp är lite mosiga idag.

Jag funderar fortfarande över det där steniga partiet i lätt lutning vi fick chansen att forcera igår, preppa inför lördagen, men som jag inte riktigt vågade mig på. Är fascinerad över hur jag fungerar. Att jag på ett sätt med full förståelse för att jag valde att gå de metrarna då det var första gången jag satt på en MTB, men på ett annat sätt är faktiskt lite besviken för att jag inte testade.

Jag är van att mitt driv liksom hetsar på mig, och samtidigt kan jag se hur min vilja att prestera behöver en paus ibland. Att det är ok.

Jättespännande tankar. Faktiskt. Inte jobbiga, utan spännande. Vilka spärrar det är som kickar in när jag drar mina utmaningar till sin spets, när jag på riktigt utsätter mig för det jag tycker är tokläskigt. Hur det både tar emot och lockar. Hur det känns äng jag inte presterar det jag hade velat. Hur jag liksom längtar till att få göra det igen, men det får mig att bli helt spattig och nervös inuti.

De här utmaningarna som lär mig saker om mig själv, om livet och om själva utmaningarna. Utmaningarna som får mig att utvecklas. Utvecklas oavsett om prestationen blir vad jag hopats på eller inte.

Ungefär så tänker jag. Och så på den där steniga jäkla stigen som jag inte vågade mig på…

IMG_6202

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s