För att det är kul, inte för att prestera.

Motivation, drivkraft och inspiration till att träna kommer för mig mycket genom glädje och lust. Absolut till en viss del är jag resultatdriven men tappar jag glädjen på vägen så failar jag helt klart att nå mitt mål, för tappar jag glädjen så lägger jag av. Jag behöver glädjen för att få resultat.

Jag är rätt säker på att det är många fler än jag som fungerar på samma sätt.

Idag har jag vid två olika tillfällen hamnat i samtal om skolidrotten.

Jag minns själv skolidrotten som mest plågsam och ångestladdad då allt handlade om prestationer och jämförelse. Redan i låg- och mellanstadiet sorterades man ut om man tex inte klarade av att hoppa över en viss höjd när vi skulle hoppa bock. Då fick man gå med specialgruppen till lilla gymnastiksalen för att träna extra för att bli tillräckligt bra.

På högstadiet skulle allt poängsättas. Olika moment skulle genomföras och man fick olika mycket poäng för vad man klarade av, utifrån poängen sattes betyg. I redskapsgymnastiken skulle man tex kunna gå 5meter på händer för att få högsta poäng, eller göra stora korset i ringar. Tror det var min envishet i orienteringen som räddade mina betyg, för mycket mer än kullerbytta kan jag knappt göra än idag.

Så under de första nio åren av skolan var gymnastiken allt annat än kul och inspirerande, snaraste mest totalt dödande av självförtroende i idrottsliga sammanhang. Och personen jag pratade med tidigare idag hade samma erfarenheter och var av samma uppfattning.

Jag trodde det var dåtid, stenålder (japp jag är ju lastgammal) och att man vet bättre idag.

Eller jag tror faktiskt att man vet bättre idag, att det ÄR bättre idag, men så fick jag höra av en vän att hennes två barn som går i mellan- och högstadiet har samma slags listor av avancerade (för jag tycker att huvudstående, handstående, rondat etc är avancerat) övningar som skall genomföras för att de ska bli godkända.

Enligt mig är det crazy. Att det på vissa ställen fortfarande är på samma sätt.

Motivation, inspiration och lust är väl vad kidsen behöver för att de ska känna glädje i att röra på sig och vara aktiva i en vardag som annars så lätt lockar till inaktivitet? Glädje är väl vad de också behöver för att motiveras, inspireras och känna lust? Att få känna sig bra? Att få känna sig tillräckliga? Eller kan man nå fram via prestationskrav, poäng och jämförelse?

Vad har ni för erfarenheter kring detta? Från när ni växte upp? Hur era barn har det på skolidrotten? Eller kanske till och med hur du som idrottslärare ser på detta?

Vi är olika, funkar olika, bär med oss olika förutsättningar. Men hur skapar vi förutsättningar för att stärka och skapa positiva vibbar kring träning, hälsa, välmående och balans för barn och ungdomar?

Tycker det är absolut tokviktiga frågor då vi redan tidigt börjar bana in ett beteende, känslor och tankar i olika sammanhang. Och kan vi främja en hälsosam livsstil, med positiva känslor som glädje och lust relaterade till fysisk aktivitet redan tidigt så tror jag vi kan komma långt för att skapa ett mer välmående samhälle.

11082761_10152684321931366_188244519_n

För att det är kul ❤

 

Annonser

One thought on “För att det är kul, inte för att prestera.

  1. Så bra skrivet Elin. Skolidrotten idag måste utvecklas och hamna på individnivå. Fler alternativ till rörelse varje dag där eleverna får välja mer fritt. Åtminstone i de högre klasserna. I de lägre är lek o rörelse det viktiga. Inga ramar som skapar ångest barn/unga idag har tillräckligt med sådant runt sig ändå.

    Jag själv hatade idrott skapade ångest oro panik o stor rädsla. Sådant som lämnat djupa spår i mig än idag. Kommer aldrig hoppa boxjump, hoppa jämfota är nog trixigt, lärde mig simma vid 15 års ålder då min idrotts lärare avsatte tid för oss två bara för att jag skulle lära mig innan gymnasiet, alltid blivit vald sist, dög fint som bollkalle o målstolpe. Så att komma in i gruppträningssalen är för mig en stor seger, att utföra träning med andra, det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Men spåren/såren som skolidrotten gav sitter djupt rotade. Sen kan ju 13 år av mobbning vara en orsak med för i gympasalen blev mitt utanförskap mer tydligt.

    Oj, det blev ett blogginlägg bara detta… hur som helst så himla bra skrivet Elin.

    Mer lek o rörelse mindre ramar och pekpinnar! För alla!
    (Jag skrev ett inlägg om lek förra veckan… )

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s