Beroende av de där endorfinerna.

Veckan som passerat har innehållit en stor del VAB-dagar, så som livet ser ut när man har småbarn. Det är självklart att prio ett ligger på barnet, att vara hemma, vårda och göra vad man kan för att det ska vända och det lilla livet ska må bättre.
Det är självklart.

Ändå har ett inre, jag vet inte vad jag ska kalla det, typ svagt brummande byggts upp inuti för jag inte använt kroppen som jag brukar en normal vecka.
Både igår och framförallt idag vaknande jag med en känsla av dovhet i mig. Inte trötthet pga sömnbrist, för sovit har jag gjort mer än på länge. Inte begynnande sjukdom, influensan som lillkillen fick i söndags borde ha brutit ut. Inte energibrist, nej intag av mat och lite extra därutöver har gjorts.

Nej det har varit som jag inte riktigt är med i gamet, långsamma tankar och allmän slöhet.

Så efter att provat att vila bort det under gårdagen, vilket inte funkade, valde jag att idag hoppa upp på trainern och trampa lite lågintensivt.

Inte kanske ”kul” i den bemärkelsen att jag satt och log. Men skönt, kroppen liksom vaknade till av det där mjuka trampandet och den dunkande musiken jag hade i öronen.
Jag är väl beroende av de där endorfinerna som nu susar runt i mitt system, för nu lyfter mungiporna uppåt och hjärnan har lyfts ur sin dvala. En tackar och bockar, ja tack för det kroppen.

IMG_6599

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s