Tungt och jävligt, så är det ibland.

Ok, med risk för att jag blir aningens cykeltjatig här så ska jag berätta för er hur det blev idag med min cykeltur. Inte av orsaken att jag vill förblinda er med min fantastiska fysik, ha ha ha, nej faktiskt helt tvärt om.

Om det jag skriver om ska bli trovärdigt och verkligt måste jag ju även skriva om när det tar emot, och inte alls är så där upplyftande fantastiskt. Eller hur?

Japp, jag visste att jag endast kommer hinna med en cykelrunda innan det är dags för nästa helgs Ride of Hope. Jobbet, familjen och livet ser ut så.

Förra veckans lugna tur blev en rekordtur med bästa tiden hittills så jag var riktig taggad när jag drog iväg idag. Men satan i gatan vad tungt det var. Benen var som matta och tunga som bly, hjärna ville ge upp direkt och tanken på att jag hade ca 2,5h cykling framför mig fyllde mig inte direkt med kärlek. Jag gör det ändå, tänkte jag. Det kommer att släppa, så var det förra veckan.

Om det släppte? Nope.

Efter 2,5mil tog jag paus. Surade. Cyklade tjurskalligt vidare.

Knät gjorde i alla fall inte ont, och jag mötte en massa glada cyklister på vägen, som hejade, det höll mitt mod uppe. Annars längtade jag mest hem igen. Efter en kopp kaffe, nytvättat hår och mys.

Nu fick jag ju allt det där. Och jag är nöjd att jag körde på.

Med lite mer än en vecka kvar tills det är dags att trampa för Barncancerfonden så ska jag börja ladda och längta nu med samma.

cykelben

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s