Delar av mig.

Ibland önskar jag att att du inte fanns där, att du inte såg mig, att du inte stirrade på mig för du ser inte vad jag ser. Ibland önskar jag att jag kunde blunda för mig själv.

Ibland tror jag att det skulle vara enklare utan dig, utan dina förväntningar, förhoppningar och din tro. Jag vet att jag många gånger kräver för mycket av mig själv.

Ibland ser du på mig med oförståelse, förakt och förtvivlan, jag vill inte att du ska se på mig på det viset. Det enda jag ser är ju min spegelbild.

Sen fattar du till slut vad det handlar om, vad galet mycket värd du är, att det det faktiskt inte finns någon som du. Jag fattar att jag är unik.

Alla delar är delar av mig, som måste få vara som måste få existera. Allt från tvivel, förakt och frustration, till fullkomlig tillfredställelse och kärlek till mitt jag.

 

Mina ord.

Kram Elin

Snabbt, läskigt och lockande. Le Peloton-newbie

Japp, idag är det väjkäj for real, och huuuur mycket jag än avgudar mitt jobb så är det fasiken gött att få pausa hjärnaktiviteten lite, sova några fler timmar, göra det som faller en in och götta sig åt det götta.

Klassfritt i fyra veckor. Kommer sakna endorfinerna och den goa stämningen klasserna ger men kommer njuta av egenträningen, så klart massa asfaltsnötande, lite yoga och vad nu känns lockande om det känns lockande, vilket det brukar göra, annars blir jag typ ”elaka Elin”. Rörelse håller mig lugn och fiiin;)

Vet ni vad jag gjorde i fredags? Något jag varit galet skrajsen men väldans sugen på ett bra tag. Jag premiärade på Le Peloton. Såg till att power pinglan Ulrika drog med mig och lovade att hålla mig sällskap när jag blev avhängd (ja, jag vet inte om utan när, ha ha ha).

Så här vart det. Taggad till tusen, uppe med tuppen och fånigt glad, tacksam över att jag har dessa power-brudar runt mig som ser till att jag utmanar mig och utvecklar (älsk på er för det), trampade vi iväg i ottan. Mötte upp ett gäng hårda cyklister vid Urban Deli i Sickla. Japp, alla såg skithårda ut, snabba, starka, lite läskiga för de visste något inte jag visste. Hur det skulle bli…

Jag fick lite härligt räcka upp handen inför gruppen att det var min första gång och var glad att jag hade brillorna på mig så min flackande blick inte syntes. Det bar iväg, en ”lugn” uppvärmning fram till svängen vid forum utlovades. Joråsåatte, det bar väl av i 34km/h och jag log ett torrt leende (fartvinden vet ni) och höll fast vid bakhjulet på snubben framför mig, tills…

Siiiiiist!!! WTF! Se där vi roterar så klart, med mungiporna krampaktigt vid örsnibbarna (nu hade de fastnat där) trampade jag för glatta livet och funderade men näääääär ska vi svänga, jag veeeeet inte när vi ska svänga, jag kaaaaaan inte vara först när vi ska svänga. Jag hann vara med i rotationen två varv innan vi svängde. Å faaaasen vad vi svängde. Eller de svängde i vad som kändes som typ 100km/h och mina hjul kändes plötsligt vääääääldig ostabila. I någon slags panik försökte jag fäkta med armen att de bakom skulle köra om mig för jag tänkte att om jag kraschar vill jag inte dra med mig resten av ligan.

Efter sväng nr 2 var de typ borta. Jag var den enda som bromsat och de hade ju gasat.

Newbie.

Thats me.

Ulrika rullade bak till mig. ❤ Om jag var ok? Jaaaa, vill du försöka och trycka ikapp undrade jag? Nej nu tar vi det i vår takt som vi bestämt sa hon. Jag hade lite skämskudde kring hjälmen, fatta att tappa i andra kurvan, i panik, med torrt tandkött och laddade ben. Hmmmmm, ingen direkt storslagen premiär tänkte jag.

Vi körde på, bra, härligt och den där skämskudden började försiktigt tunnas ur. Det är faktiskt ok att inte vara bäst på en gång, eller ok att inte vara bra på en gång, och jag blev under turen allt mer nöjd med att jag faktiskt tagit mig dit, vågat det där läskiga som velat våga men aldrig gjort.

Cafe Le Mond var vi så klart sist på plats. De där hårda snubbarna log och frågade hur det hade gått, var snälla, fixade stolar så vi kunde sitta med och dricka vårt finkaffe. De kanske mindes hur det var att vara newbie, eller så ville de vara extra snälla så jag skulle våga mig tillbaka igen.

Klart jag ska tillbaka igen, det var ju suuuupert. Nu har jag liksom väckt tandköttet och de där hornen under pannhuden liksom vill fram. Ja, vad ska man säga? Då rullar vi då…

Kram Elin


Lite så en torsdag.

Vet ni? Huuuuur länge som helst var jag väldigt mån om vad andra tyckte om mig. Vad andra tyckte om mina val. Hur jag såg ut. Vad jag tyckte. Vad jag tänkte. Vad jag ville. Vart jag ville.

Det skulle vara en lögn att påstå att jag inte bryr mig om det idag. Klart jag bryr mig. Klart jag vill att andra ska se mig som omtänksam, inkluderande, stark, härlig, målmedveten, driftig, glad och ivrig på livet. Klart jag vill att andra ska tycka om mig, tycka bra om mig och gilla det jag gör. Skulle väl typ säga att, jaaaa jag är ju människa och vi verkar funka så.

MEN.

Jag har lärt mig att alla inte gillar mig. Att alla inte tycker som jag. Att alla inte håller med. Plus allt det där andra, och det är heeeelt ok, för jag gillar inte heller alla, tycker inte alltid som andra gör och håller inte alltid med.

MEN.

Jag respekterar andra för deras sätt att vara, även om de är på ett annat sätt än jag skulle önska att alla vore. Jag gillar det varierade. Jag uppskattar (oftast) olika åsikter och anser att dynamiken i att vara unika är det som lär mig saker och på något sätt sätter färg på livet. OCH jag gillar mig, jag vet vad jag tycker, jag känner mig stark, härlig, glad och ivrig på livet.

Jag blir upprörd och ledsen av att många strävar så hårt efter att bli något de inte är att de tappar bort sig själva på vägen. Eller kanske att de inte ser värdet i sig själv och pga det strävar efter att bli något någon annan är.

Ibland kommer det över mig hur trångsynta vi kan vara. Där pengar, ungdom, ett tilltalande yttre, titlar och prylar verkar ta över vårt vett i vad vi bör sträva efter. För vad hände med värdet i erfarenheter, upplevelser, kunskap, ni vet livets årsringar som man bara kan samla genom just år, närvaro och att leva?

Jag har inget svar, eller något annat klokt att bjuda på. Satt och betraktade en gammal man på tunnelbanan i dag, vi fick ögonkontakt, båda log och nickade. Jag funderade över allt han vet, allt han bär på och om han har någon som värdesätter. Om någon kommer värdesätta mina årsringar när jag blir gammal, galen och skraltig. Och fattar att om insamlandet av årsringar ska bli härligt så kan jag inte gå och nojja över vad andra tycker och tänker.

Vi måste liksom leva. NU.

Hmmm, som att njuta av en rökelse som doftar gott samtidigt som den nya tatueringen på ryggen svider lite härligt (ja, jag vet… inte helt normal), en god cappucino och lyssna på killarna som härjar på nedre våningen. NU.

Lite så. Lite så en torsdag.

Kram Elin

När det är äkta så känns det.

När det är äkta så känns det. Då kan inga filter förhindra eller försköna. Då kan inget undvikas, då måste det fram, igenom, förbi, ut… Det går inte att hålla tillbaka, det lirkar, lockar, trycker och exploderar. Brutalt, öppet och oredigerat.

Ilskan som vrålar inuti och får ögonen att svartna. Som får tungan och läpparna att spännas och sinnen att dras till sin yttersta spets. Där det vänliga slungas kraftfullt bakåt, en effekt av ljudvågen som bildas då mitt hjärta skriker av svärta.

Glädjen som plockar upp mig, med en lätt pust blåser mig upp i luften där jag får sväva, virvla runt med ett bubblande skratt som smakar sött nära till hands. Mitt ansikte är klätt av ett leende som är av äkta guld. Äkta guld som skapats av värmen som existerar inuti. Värmen som håller mig, lyfter mig och kärleksfullt förser mig vidare, framåt.

Sorgen som bedövar, lägger sig likt en tung filt över min kropp. Över mitt ansikte. Över min själ. Mitt jag. Den borde trösta mig, omfamna mig men allt jag känner är en rädsla att bli kvävd. Kvävd av såret som uppstår när jag brister, när jag inte längre kan se bort, ignorera eller värja mig. Tyngden som håller mig nere, sväljer mig hel som en tjock kvalmig dimma. Sorgen kväver mig och tårarna är det enda som kan få dimman att lätta.

Hoppet får mig att långsamt öppna mina ögon igen, lyfta blicken och våga se. Se det som varit, det som är, det som blivit. Lugnet från marken, från jorden där jag på darriga ben får fäste, kan resa mig. Stark. Modig. Hoppfull.

När det är äkta så känns det.

 

 

Mina ord.

Kram Elin

 

Bloggdetox

Jag har pausat. Detoxat mig själv från egensatta krav och förväntningar. Värjt mig ifrån att vara tvungen och valt att avstått när varken hjärta eller hjärna har sagt ja.

Jag har detoxat mig från extra skärmtid på kvällarna, och då har bloggen fått vara en del av det som gett utrymme till familjen, vänner, återhämtning, ibland faktiskt jobbet.

Det bästa om jag får säga det själv är att jag saknat det. Saknat att få uttrycka mig med ord. Beskriva och berätta, oavsett om någon egentligen skulle tycka att det jag skriver är intressant eller värt att lägga sin tid på att läsa. Jag har landat i att jag skriver för mig själv men är rakt in i hjärtat glad om orden kan ge någon annan ett skratt, inspiration, lite tröst eller bara tidsfördriv när det inte finns något annat att göra.

Jag har saknat ER. Det HÄR. Det kommer säkert fortsätta vara sporadiska inlägg ett tag framöver. Som jag har sagt förut, resten av livet tar lite större plats just nu och jag har valt att ge det större plats.

Sommaren rullar in, regn med syrerik luft som är magisk att cykla i, när motvinden nästan känns som en envis träningskompis som drillar en att kämpa lite extra. Eller solen som värmer så där gott så man slappnar av och myser ända in till skelettet. De ljusa kvällarna som lurar en att dygnet har fler timmar. Ikväll tog killarna och jag en tur in till söder och käkade middag på Urban Deli. Semesterkänsla som gör att hjärtat ler.

Håller kvar det. Känslan, Glädjen. Leendet och lugnet.

Vi hörs snart igen, jag känner det på mig.

Kram Elin

 

Nu tänker jag utse mig till de vita barkbitarnas ambassadör.

Jag har liksom varit självutnämnd ambassadör för mackor sedan urtider. Mackor i alla dess former, äääääälskar bland annat mina morgonmackor som kickar igång dagen, mina kvällsmackor som bäddar in för kvällen, efter-cykel-mackor som fyller på, bara-trevligt-mackor som ger lite social tid, allt från typ barkbröd till nybakade tekakor. Som sagt, självutnämnd mack-ambassadör.

I december började jag få konstiga utslag på knän och armbågar, som blåsor, om de inte sprack så gick de från vätskefyllda till typ blodfyllda och torkade tillslut till mörka fläckar. Skumt…

Jag är en sån där person som drar mig för att gå till läkare, inte för att jag är rädd, inte för att det är något fel med läkare utan för att det oftast är en himla process som tar massa tid så när man väl får träffa den där läkaren är man frisk igen. Typ så. Sen är jag en jäkel på självbehandling, ha ha ha ha. Så jag väntade. Väntade. Orkade inte. Väntade… men efter tre månader var det inte alls så bra, blåsorna var nu också i händer, på fötter, på magen, i munnen och ni vet när man känner på sig att något trots allt inte stämmer. Energin tryter och tröttheten rätt lamslagande, somnade så fort jag satte mig på bussen.

Ok, tog processen. Och ja det VAR en process, det tog tid att få den där läkartiden, den där remissen etc. Men så när svaret på blodproven kom satte de fart, hudbiopsi, tarmbiopsi genom gastroskopi (urk, minst sagt…) och diagnosen var ett faktum: Hudceliaki…

Snark.

Glutenintolerant.

Hmmmm.

Bajs.

Och nu med facit i hand så stämmer ju allt. Det där med trötthet, magproblem dåligt energiupptag, ja eller vad säger ni cykelbabes som vet hur öööööverfyllda mina cykelfickor varit med energi när vi kört lopp? Och ändå har jag liksom tagit slut på ett konstigt sätt.

Nu detoxar jag mig från gluten, håller på att lära mig att äta glutenfritt, måste ju göra det forever and ever, inge inne-trend som går att hoppa av ifall gluten blir hett igen. Hur det går? Det går bra. Glömmer bort ibland. Missar ibland. Får lite bakslag och lär mig. Det är lugnt. Det är ju inte något direkt världsproblem och jag är ju inte ensam i världen om det. Men fasen vad jag saknar mina mackor. Yes, de finns alternativ. Jag hittar dem undan för undan. Men jag saknar den där känslan av att låta tänderna glida igenom en färsk limpmacka med alldeles tokmycket smör på… Så hittar ni mig bland skogaholmslimporna med stirrig blick och fradga i mungiporna så vet ni varför.

Men okejrå, jag mår riktigt grejhöjt. Pigg. Känner mig stark. Och nu tänker jag istället utse mig till de vita barkbitarnas ambassadör (läs glutenfritt bröd, ha ha ha). Jag har fått ta del av recept, vissa är bra, andra är mer hmmmmm, jag skola söööööka den perfekta glutenfria mackan och hylla den till skyarna. Håll ut gott folk… för en sak är säker, att det går inte att hålla mackorna från mig;)

Kram Elin

Vi rockade Halvättern, ooooh yes we did.

Oj, det var så länge sedan jag skrev så mitt lösenord till och med slutat fungera… så kan det gå.

Och apropå att gå, igår rullade vi (långsökt koppling?). She Rides rockade Halvvättern ihop, och yes vi Rockade. Så här var det.

Fokus nr ett var att ha kul, det hade vi heeeelt klart, innan, under och efter loppet. Jag var lite lätt hög på upplevelsen ända från att vi rullade mot Motala på lördagen.

Fokus nr två var säkerhet. Snygga led, kommunicera, håll ut, inga galna omkörningar, respekt efter vägen mot varandra och medcyklister.

Fokus nr tre var att sätta tiden vi tänkt, vi ville helst köra på 5-5.15 då flera i gruppen inte tränat ihop så var vi lite flexibla i hastighets-/tidsmål och som alltid med She Rides:ianerna går säkerheten före, så ibland slog vi av på tempot för att se till att alla kom i mål hela. Vi körde över mållinjen på 5.13. Glada med energi och lite pang pang kvar i benen som ett gäng som verkligen jobbat som ett team.

Love it.

Alltså känslan när det flyter på, när vi liksom som ett lok tuffar fram, i vår assnygga kläder som förresten fick massa komplimanger både i målområdet och under loppet (snygga klääääääder hördes titt som tätt… we know tänkte vi;)), kommunicera med alla och allt och en svans byggs på bakom sista roterande She Rides:ian. Tack-ropen för draghjälp när vi susade in i depån, eller det glada gänget som hängde på och stannade där vi stannade för de gillade att trampa bakom oss.

Åååååh, love it.

Att jag som individ fick känna mig stark hela vägen, få va med och dra hela vägen, garva hela vägen, att känna kraften och energin på ett annat sätt än tidigare. Coooolt. Det ger mersmak. Skulle vilja köra mera, snaaaart.

Tjejer och Nicklas, fasen vad bra vi var, Nicklas och Ann-Sofie bästa kaptenparet, det här var väl bara första gången? Det är ju tillsammans vi rockar, hela gruppen, teamet, Halvvättern-She Rides:ianerna.

Kääääärlek till er. Gött mos och gräjhöjt på hela tjottalongen liksom. Rock on till oss.

Kram Elin

 

 

Uppslukad av WÅ 2017

Jag har tillåtit mig att vara totalt uppslukad av dagarna som varit, av Workout Åre, ni vet eventet utöver det vanliga. Så är det. År efter år levererar Åre magi. Naturen, luften omgivningen liksom sveper in hjärtat i lätthet, luften känns kristallklar och fyller en med ett lugn. Minnen man skapat på plats förut omfamnar en och vetskapen om att nya minnen kommer skapas ger en go känsla i magen. Människorna. Dedikerade arrangörer och volontärer (som dessutom är grymma på detektivarbete), asgrymma kollegor från hela Sverige som delar med sig av fantastiska klasser och föreläsningar, deltagarna… så härliga, glada och all in. Självklart uppstår magi, år efter år.

Mitt deltagande i år har varit något annorlunda än de tre tidigare åren, jag har agerat ”mamma-Polar” och tillsammans med det ÜBERGRYMMA Polarteamet levererat Polar-love. Vi har asgarvat, svettats, pratat, minglat, hjälpt och visat vad vi står för. Bra kvalité, hög nivå, ödmjukhet, kunskap, inspiration, puls-proffs, massa leenden och go energi. Massa jäklans hjärta och miljoner tack till mina Polarkollegor som är bästas bäst, älskar att jobba med er.

Glad för allt och får lite extra mys i magen när jag tänker på klasserna som sidekick med Mattias Reck till Jessicas fantastiska klasser. Tack för att jag fick sno till mig lite scentramp Jessan. Det var askul att få busa lite med er, och fördelen med att inte ha ett headset framför grynet är ju att man kan flåsa hur mycket man vill;)

Ni som varit där, på WÅ, i år eller någon annan gång vet ju att det är människorna som gör det. På klasserna, på minglet, spontankaffen i entrén med den där sköningen man inte hunnit träffa på ett år fast man bor i samma stad. Eller kramarna från den där härliga filuren man faktiskt bara träffar en gång om året, just där och då. Det det naturliga och lättsamma, svettigt mascarfläckigt som sedan plötsligt blir en härlig fest där man knappt känner igen någon i ”riktiga kläder”. Ni som varit där… ni vet.

Ni som inte varit där, ni måste få veta, åk dit, nästa år. Jag kommer åka till WÅ 2018 oavsett, på ett eller annat sätt för det här är något man inte vill missa, det här är något man vill bli totalt uppslukad av ❤

Kram Elin



Kan ni hjälpa mig? På riktigt.

Hmmmm, jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget… jag går rakt på sak.

För ett tag sedan hörde en vän av sig till mig. Hans idrottande tonåring har börjat få en snedvriden inställning till mat, träning och hälsa. Den 13-åriga sonen äter knappt något alls i syftet att få en snyggare kropp. Bli deffad.

Det gör ont i hjärtat på så många sätt. Dels med mig egen historia av anorexia i tonåren som gör att jag fullt ut vet ångesten och smärtan det medför men också då jag ser hur träningsbranchen faktiskt påverkar en allt mer yngre publik till en inte så hälsosam syn på varken träning, kost och bild av vad hälsa och vältränad är. Och jag vet att det är viktigt att vända tankarna och beteendet så snart det bara går.

Jag har å min väns vägnar lagt ut massa krokar till vänner och kollegor i branschen som har stenkoll, som är asgrymma, försökt hitta information, inspiration och hjälp som är greppbar för en 13-årig idrottskille. Det är galet vad lite det finns. Så jag behöver er hjälp. På riktigt. Jag söker poddar, youtube-kanaler, instakonton etc med vettigt innehåll som kan hjälpa den här killen. Vård är så klart prio ett, men därtill behövs också inspiration åt rätt håll, för att hjälpa tankarna att vända.

Ge mig allt ni kommer på.

Tack ❤

Kram Elin

Jag cyklar, trampar, svär och njuter.

Jag cyklar, trampar, härjar, svär och njuter.

Jag jobbar, nytt jobb. Lär mig. Delar med mig av det jag kan. Använder åååååår av erfarenhet och omvandlar till nytt behov. Så häftigt, roligt och allt det där. Jag vet att man inte kan kunna allt från början, det hade varit fint, men så funkar inte livet. Jag frågar, får svar, utvecklas…

Kroppen pirrar. Det händer saker. Jag känner mig stark. Jag ska berätta mer sen, men idag är det för sent, jag är tröttis.

Tiden springer iväg och jag skalar av för att hinna leva. Bloggen lever men uppdateras inte lika frekvent. Det får vara ok. Det får vara så ett tag. Är du mer nyfiken så häng med mig på Instagram också.

Snart är det sommarlov för lillkillen, kan minnas känslan av sommarlov. Det känns fint inuti. Han är mitt hjärta, det bästa jag har <3.

I sommar vill jag skapa magi.

Nästa vecka är det Workout Åre. Det brukar också vara magiskt. Ser fram mot att komma dit igen, på torsdag bär det av.

Imorgon är det friyay. Men nu ska jag sova. Mummma för det.

Kramar Elin