Ego-Onsdag: Bara jag.

Nu är den ute i etern, den andra Yinyogan jag filmade in för SATS Online Training.

På samma sätt som det är lite läskigt och jobbigt att se sig själv på film och att då så klart även andra kan titta och ta del av klassen så är jag otroligt stolt.

Yinyogan för mig handlar mycket om ärlighet, att våga närma sig sitt jag och jag försöker verkligen leverera varje yinyogaklass med så mycket ärlighet, hjärta och med så mycket av mitt jag som jag bara kan. Jag försöker att vara… bara jag.

På lördag ska jag till GIH och vara ”bara jag” inför mina härliga instruktörskollegor på SATS GX Trainingday. En ära, en glädje och klockren boost att få dela med mig av en Ego-Onsdag.

Kram Elin

Naket

Bakom ilska vilar sorg, sorg över sånt som passerat, som saknats och aldrig kommer att fås.

Ilska som lägger ett skyddande skal runt ett hjärta som inte vill brista. Som inte vill brista här och nu.

Frustration som på nåt sätt stärker och sträcker ryggraden för att stråla kraft. Rädslan för att släppa taget om frustrationen kring det ytliga då det kan få kroppen att mjukna, ryggraden att runda sig så att känslorna sipprar fram.

Jag vet. Jag förstår. Någon gång låter jag det komma. Någon gång släpper jag taget. Låter hjärtat brista och sjunker ihop sann och naken inför mitt jag. Inte nu, inte idag, men någon gång.

Kram Elin 

Make it possible

Idag blev jag ”lurad på konfekten” i mitt planerade ”yang-utlopp”, jag sitter här hemma med pirret kvar i benen och hjärtat som längtar efter att få bulta riktigt hårt… Men så är livet ibland och det sägs ju att universum har en tanke med allt… inväntar nyfiket att bli upplyst om den här planen;)

Nåja, det är måndag och jag ska sätta ett mindset eller en intuition som jag ska försöka eftersträva under veckan, den här är för mig rätt klockren… ”Make it possible”

Den får bli en del av den sadhana som ingår i min pågående yogutbildning där en viktig bit är att landa på yogamattan varje dag. Jag lovar att jag kan ge er minst 50 rätt trovärdiga och sanna anledningar till att jag inte kan/hinner/göra detta alla dagar i veckan varje vecka i en månad framöver. MEN, make it possible, jag ska göra det, jag ska göra det möjligt… och se där… kanske det var universums plan för mig idag, att jag skulle spara på krafterna så jag har energi och utrymme kvar till min tid på mattan. Denna första dag av så många följande.

Kram Elin

IMG_0021.JPG

Även när jag hatar det så älskar jag det.

Glad men tömd efter tre dagars utbildning i Global Yoga.

Hur känns det? Bra.

Vad är bra? Som Vevve så klart skulle ha frågat…

Bra är att jag så klart fått massa utbildning i yogans historik, filosofi och teknik inom Global Yoga, men det ser jag egentligen som ”självklart”. Det jag är mest tacksam för, det som jag ser mest som bra är det jag lärt mig om mig själv under helgen.

Första dagen kände jag mig som en slags avtrubbad, lite distanserad observatör. Fanns inget driv att ta mig in i gruppen, involvera mig och dela med mig av vad yogan är för mig. Detta så klart inte medvetet men jag kände ett enormt motstånd och som ett vakuum. Jag var där med min kropp men inte med mitt jag som jag känner mig själv.

Dag två var det massa ilska som bubblade i mig, under inledande meditation störde jag mig enormt på precis allt och alla jag hade runt mig, motståndet och det obekväma var liksom inte längre kittlande på ytan utan rotade sig hårt inuti. Och det var absolut noll fel på gruppen, det är en superhärlig samling individer, de råkade bara hamna mitt i min väg där jag mötte ilskan. Precis där och då kom jag på varför, eller i alla fall en del av anledningen till mitt motstånd att öppna, släppa in och släppa ut. Yogan i den formen, den flödande yangyogan har varit min egen. Mitt sätt att hitta in, öppna upp, lära känna, experimentera, andas och väcka mig till liv genom rörelser och positioner som passat mig där och då. Känslor som som just ilska och även tårar har fått komma fram genom min egna yoga och jag var inte redo att visa den för någon annan.

Nåt hände under klassen som efterföljde meditationen och spärrar började släppa. När vi sedan skulle prata om vår upplevelse var det jobbigt men befriande att få berätta om ilskan, irritationen, rädslan att känna och längtan efter att få vara ifred med att just känna. Senare på kvällen var det som att kroppen andades ut, och det där mjuka lugna som jag mer känner igen började nosa sig in i min kropp och mina tankar igen.

Idag var det en symbios av releas hos större delen av gruppen. Tårar blandat med trötthet och asgarv. Hjärtan som började klappa allt hårdare för gruppen, människorna, individerna, yogan, tankarna, positionerna… ja allt tror jag.

Det känns bra. På det sättet känns det bra.

Vevve strålar. Jag avgudar hennes oändliga kunskap och jag fascineras av hennes nyfikenhet, vetgirighet som bubblar upp i form av outtömliga svar gång på gång. Jag njuter av hennes starka och galna personlighet som färgar hela utbildningen till något lysande, genuint och aaaawsome. YES, som hon skulle sagt själv. Klasserna, äh löjligt bra, även när jag hatar det så älskar jag det. Jag ska förklara, när hon utmanar i tex armbalanser som är det absolut läskigaste jag vet, som jag faktiskt skulle kunna klä i orden ”hatar” så älskar jag att hon får mig att försöka. Att frustrerad fladdra med näsvingarna, tjurigt skaka på huvudet och sedan gå påt igen. Det är så jag lär mig, ja absolut lär mig mer om armbalanser, men framförallt lär mig mer om mig själv.

Därför känns det fantastiskt att dedicera mig, hänge mig yogan, för den lär mig mer om mig själv. Det här är bara början.

På det sättet känns det bra.❤

Kram Elin

10595773_10152217064066366_999271160_n

Yoga och ”me-mood” on… eller?

Mmmmm, jag önskar att jag just nu hade ett lavendeldoftande och ljuvligt lugn i magen. Imorgon påbörjar jag en ”ny” yogaresa, alltså inte en resa som i att resa bort, utan en resa i mig själv via yogan. Imorn är första dagen på Global Yoga-utbildningen, och jag önskar att jag kände mig så där rosa-moln-fluffig och tillgänglig som är underbart att vara när man ska göra en sån här sak. Jag har gjort några ”resor” tidigare och jag vet att man landar i sig själv, ser sig själv, är med sig själv, ja möter sig själv. Och har jag inte tentaklerna ute och är mottaglig så kan det liksom bli som en ”brutal-öppning” av dörren in i jaget.

Been there before.

Jag känner mig istället för öppet yoga-fluffig som på high speed, har tokälskat att trycka pedalerna till jobbet två dar i rad, ööööst, mentalt high five:at mig själv varje gång jag orkar pressa liiiiite extra så det river till lite i lungorna i nån elak uppförsbacke. Jag har liksom varit ”whooop whooop” på AMP:en, på jobbet, på kvällarna…så där hög på yang och full fräs från morgon till kväll med asgarv och precis allt annat än rosa fluffighet och djupa andetag.

Yes, yang, yang, yang, speeed, tempo, untz och yeeeeeeeha…

Dessa perioder brukar ju ge bra högintensiv träning, men de brukar också innebära att det finns något som lurar där innanför. Högst sannolikt.

Drog dessutom det smarta draget att ta mig en vass kvällskaffe precis… jodå så atte…

Hur som haver. Jag kommer dedicera mina tre kommande dagar till utbildningen, till att se vad jag har under det nuvarande yangläget. Lära mig allt jag kan, uppleva allt jag kan, låta mig uppslukas av detta mycket lyxiga och efterlängtade tillfälle och därmed helt sannolikt utesluta datortid dessa tre dagar. Bara så ni vet.

Håll hatten nu köööör vi, eller nej just det… aaaauuuuuum.

Puss på er.

Elin

 

 

 

Nämen tjäääääna du styrkeuthållighet.

Vi närmar oss slutet av augusti och jag måste nog erkänna för mig själv att min cykel-lopp-säsong är över, det finns en del godingar kvar som jag gärna hade varit med och trampat i men de krockar med jobb och massa roliga uppdrag som jag valt att prioritera.

Det känns ändå gött, med tre genomförda lopp av tre planerade (Siljan Runt, Vätternrundan och Cykelvasan) där jag cyklat med glädje, inspiration, passion och lyckats naila bättre resultat än enligt plan, så är jag nöjd, väldigt nöjd.

På vägen (och stigen, ha ha ha) både under träning och under själva loppen har jag lärt mig massor om mig själv. Vad jag har förbättrat genom min träning inför säsongen, vad mina styrkor är och så klart vad jag behöver förbättra. Jag är inspirerad till max för att fortsätta trampa, inne och ute, ja det måste väl vara det bästa av allt, att glädjen, längtan och just inspirationen finns kvar och nästan har vuxit.

En sak jag behöver fokusera på är styrkeuthållighet. Det har varit mycket fokus på uthållighet och framförallt hög kadens, och yes där har det hänt grejor, så nu behöver jag tillföra lite mer power och pang pang till det ivriga pedaltrampandet. Jag vet vart jag vill, jag har redan 2017 i mitt fokus, i min längtan… men först ska jag stanna kvar i här och nu, njuta av sensommaren, några långturer till med bästa sällskapet, några solorundor, skogsrundor (jag loooovar dig en skogrunda innan hösten Niclas ;)), lite nytt, lite gammalt…

Samtidigt säger jag ”tjäääääääna du styrkeintervall” lets go get them;)

Kram Elin

img_1705

Mindset en måndag: Vad gör det om 100år…

Misstag händer, eller hur? För vissa sällan och för andra ofta (kommer tillbaka till detta). Ingen är perfekt och förr eller senare händer sånt som du inte vill ska hända och det finns ingen annan att ”skylla” än dig själv.

Förut råkade jag göra misstag nästan dagligen, misstag som gnagde mig till det oändliga, som jag kunde vakna upp ur en tanke av och nästa få en ångestrysning, ni vet när man tänker tillbaka och helst av allt bara vill gömma sig… Det händer inte alls så ofta längre…

(Här kommer det), jag har absolut inte blivit mer felfri, kontrollerande, planerade eller mer ”perfekt”. Nope. Babsolut inte. Långt ifrån. Jag är fortfarande samma jag. Däremot har jag ändrat mitt sätt att se på mig själv, mitt sätt att vara, mina bemötande mot mig själv och plockat en hel hög krav från mig själv. De där små misstagen, ni vet de som ändå händer lite titt som tätt, låter jag vara just små. Kanske gör jag en snabb repetion av händelsen i mitt huvud, utvärderar händelse och konsekvens och kan faktiskt oftast konstatera att det är ingen större fara. Jag kan möta händelsen med ”Vad gör det om hundra år”.

Låt mig bjuda på ett exempel, häromdagen på en yogaklass som för mig var viktig lyckades jag i ett asymmetriskt flow glömma en sidan i positionen svanen. En av deltagarna frågade efter klassen om detta var enligt plan… jag erkände direkt att jag helt enkelt glömt. Sååååå, hade detta varit förut hade jag nog fortfarande suttit och suckat över händelsen medan jag idag kan tänka: Oj, det var ju inte optimalt, hade varit bättre att fått med allt enligt planen, men ingen skadade sig, ingen verkade ta illa upp, alla verkade istället ha en fin klass i övrigt…så…vad gör det om hundra år?

Är ni med mig? Var lite extra snälla mot er själva, döm inte så hårt och släpp det du faktiskt kan släppa.

Kram Elin

 

Tårar, ensamtid och massa muskler.

Helgen är ju inte slut än, vi har fortfarande en söndag att uppleva, känns rätt gött faktiskt.

Killarna är på kortvisit i dalarna och jag har en väldigt lugn morgon, TV:n står på och jag har suttit och bölat under de olika klippen på de fantastiska idrottarna som visat sina känslor under och efter sina prestationer. Jag kan ju inte annat än känna med dem oavsett om känslorna har kommit av vinst eller förlust. Igår på vägen hem efter jobb följde jag Jenny Risveds guld-lopp på bussen via min telefon och är sjukt imponerad, farten, tekniken och hela hennes inställning är galet inspirerande.

Inspirationen startade faktiskt redan på morgonen, jag hängde på Erikdalsbadet som gästinspiratör på deras årliga event. Yinyoga följt av cykel och en hel hög härliga deltagare som både tog till sig och gav tillbaka. Det är verkligen lyx att få ha det som jobb att dela med mig av det jag är som mest passionerad av till andra. Tack.

Från Skanstull till Stadion, Polar är på plats under ”Solid Fitness Challenge”, så tillsammans med bästa teamet njöt jag av sol, snack, sälj och fascinerades av atleterna som tävlade. Crossfitmänniskor, hatten av för er, wow liksom.

Mmmm, nu är morgonkaffet slut… jag tänker rulla ut yogamattan och ta vara på stillheten här hemma, ta en promenad i ett mulet Stockholm och se fram mot att pojkarna kommer hem snart.

Ha en fin söndag.

Kram Elin

 

Det är ju så man ler ända till nacken.

Smuttar på liiiite vin, kollar på fotbollsdamernas OS-final, läser på fejjan om cykellopp som tänker olika på damer och herrars medverkan (hmmmm), laddar inför en lördag jag ser fram mot, njuter av fredagen och är glad av veckan som har fullkomligt öst från måndag till precis just nu.

Klasser, klienter, vänner, familj… inga konstigheter men massa härligheter.

Snart drar höstens schema igång på SATS, jag har tre härliga yinyogaklasser, två cykelklasser och två AMP-klasser att njuta av och dela med alla sköna deltagare i veckorna. Förresten vilket galet drag det var i måndags i cykelsalen på Sveavägen, det är ju så man ler ända till nacken. Det blir bra det här.

Nu är det dags att njuta av helgen.

Kram Elin

img_1566

Liten börjar bli stor.

Att bli mamma är så klart det bästa som hänt mig. Att få följa den här lilla killen, se han växa, utvecklas, förändras, frigöra sig, för att sedan komma tillbaka och vilja vara liten och mysa i mitt knä, se honom våga, se honom vara allt han är och bli ännu mer egen och sig själv är häftigt och på riktigt en ära.

Lillkillen gillar att trampa (jag lovar, heeelt utan tvång, även omtag tokgillar hans intresse), han har fått en ny cykel och vill köra i skogen. Så idag efter fritids trampade vi iväg till en skogsslinga. Han var grym, tapper och envis. Vi tog det bit för bit, ibland rullandes och ibland gåendes, ibland euforiskt lyckliga och ibland blodsockerlågt griniga. Men bit för bit tills vi var hemma och han konstaterade att det hade varit en bra skogsrunda, kraschlandning och långa uppförsbackar var bortglömda, det som fanns kvar var känslan av grus, kvistar och gropar under däcken och stoltheten i att få ha klarat något nytt.

Liten börjar bli stor❤

Kram Elin