En riktig jäkla Ego-Onsdag, nu blir vi Polare på riktigt.

Det är inte många dagar som återstår av april, och när maj drar igång så kommer även min vardag förändras en del…

Idag har jag jobbat med ”the dream team” ala Team Polar på Bosön och nätverkat på Klubbsverige Exclusive 2017. Självklart har en del av dagens jobb varit att hjälpa att dema våra grymma produkter men också för att visa upp mig som den som ska ta över rodret i maj och ha hand om Polar Club. Woooohoooo, yes, det stämmer, nytt jobb på G.

Att få jobba med träning på ett annat/nytt sätt, att få jobba med gym och fitnessbranchen och använda mig av all den kunskap och erfarenhet jag samlat under mina 12år i gymbranchen känns fantastiskt bra. Det har kliat i den organisatoriska delen av mig och jag är löjligt inspirerad att få sätta tänderna i detta.

Polar, pulsbaserad träning, gruppträning, gymbranchen, PT-coach… halli hallå…så rätt och så kul. Jag är så glad för detta. Taggad till tandköttet och så klart med lite pirr i magroten. Preciiiiiis så som det ska vara.

Jag kommer finnas kvar på SATS och köra en del klasser och även hålla igång någon rackarns PT-klient som vägrar att släppa taget 😉 (eller är det tvärt om…? <3).

Så håll i hatten, nu kör vi.

Kram Elin

 

Dags att börja grisa till det lite… bara gört.

Jag har börjat höja temperaturen i cykelsalen, alltså inte så bokstavligt att jag höjt värmen, neeeej då, men värmen lyfter liksom tillsammans med intensiteten. Efter ganska lång tid av fokus på tröskelträning (träning kring mjölksyratröskeln) i diverse olika former av intervaller som varit kortare, lååååånga, med kadensfokus, styrkefokus, watt-fokus, ren-glädje-fokus, mentalt fokus etc börjar jag nu lyfta mot VO2max och det där rejält obekväma, wiiiiiiiiii.

Judåååå, idag mixade jag först några lite något snällare (?) styrkeintervaller med en hög rejält grisiga 40/20. Två looper så vi får känna ”kärlek” mer än en gång…ha ha ha.

Jag är ju egentligen en sån där som faktiskt gillar att träna kring tröskeln, så jag har njuuuutit av långa intervaller, finlir och sånt där så det är liksom bara att gört nu. Och när man är klar, när känslan i kroppen är så där läckert mööööör så kan man ju inte låta bli att flina lite.

Så vill ni grisa lite framöver så vet ni vart jag finns… måndagar 17.15 på SATS Sveavägen, just sayin.

Ha en superbra vecka, det tänker jag ha.

Kram Elin

Safe with signs…

Jag satt precis och uppdaterade lite inspo och info i gruppen jag trampar Halvvättern med i sommar. Inlägget handlade om kommunikation på hojen, när man kör klunga och mycket fokus på tecken/handsignaler.

Vi var ute ett stort She Rides-gäng i helgen och trampade i storm, sol och hagel… just den distansturen får ett ”gött mos” av mig, men det jag skulle komma till är just vikten av att kunna signalera/kommunicera när man hojar många ihop och tight.

När jag pendelhojar så tecknar jag av rutin, men brukar tänka på att det vore ju fantastiskt om alla andra också kunde bjuda på lite tecken i trafiken. Jag menar det kan vara rätt trångt och brötigt där på cykelbanorna och mångar trampar som om att de är ensamma på banan, dvs svänger hit och dit utan att kolla eller varna, undviker hål och hinder i sista sekund så detr är svårt för dem som kommer efter att hinna reagera etc. Så varför inte posta lite handsignaler för cyklister oavsett om man kör klunga eller ej.

Den här bilden hittade jag på Roadbike.io. Dock tror jag de flesta ”här i trakten” signalerar ”stop” genom att sätta upp handen i luften. Sen kan man ju vara verbal och jobba med ringklocka också…

Har på känn att pendelcyklisterna kommer öka rätt rejält i antal nu när sol och vår börjar titta fram. Och till alla She Rides:ianer jag trampade med i helgen, tuuuusen tack för en händelserik tur 😉

Ha en fin söndag så rockar vi igång ny vecka imorgon.

Kram Elin

Unfold yourself

Unfold your heart. Open up every tiny space that has ever been closed. Unfold your heart and do not fear what is inside. Let it out, set it free. Set your soul free. Unfold your soul.

Unfold your memories. Carry them with pride because they made you. Let every cornerof yourself exist. Even though the past has past, unfold your memories and let go of what has to be set free.

Unfold your body. Crave and demand the space that is yours, that you need, that you deserve, that will let you be all you can be. Unfold your body, extend, grow and never let anyone steal your space.

Unfold yourself.
Breathe big, strong, proud and enjoy the space thats created for you, from inside and out.

Unfold yourself and be you.

 

Mina ord.

Kram Elin

Stolt ambassadör för MAMATUMMY DAY.

Det här är viktigt. På riktigt.

Det kommer allt mer träning för mammor, nyblivna mammor och gravida. Tyvärr finns det flera ”aktörer” som säljer in att om man som mamma anlitar deras träningsprogram ska man ”snabbt komma i form”. Det gör mig frustrerad… är det något man som gravid eller nybliven mamma INTE behöver hetsa med så är det väl att ”snabbt komma i form”. Det räcker (för mig) med att tänka på vad kroppen gått igenom för påfrestningar och förändringar och vad som faktiskt väntar en nybliven mamma för att med lite logik inse att det fåååår ta tid. No stress.

Därför. Bland annat därför är det viktigt med alla de aktörer som faktiskt kan sin sak om träning under och efter graviditet. Som certifierad MammaMage-tränare vill jag så klart lyfta fram MAMATUMMY DAY den 25/4. En dag som inte bara handlar om just träning utan har skapats för att uppmärksamma många av de fysiska besvär en graviditet kan bära med sig och som kan vara svåra att få hjälp med, men som framförallt behöver uppmärksammas.

Så nästa tisdag anordnas MAMATUMMY DAY på flera ställen runt om i landet. I Stockholm där jag bor kommer eventet hållas på Rosa Skrot, du kan läsa mer om dagen och schemat HÄR, men till exempel finns dessa aktiviteter:

13.15-13.45 Föreläsning och prova på ”Stark inifrån och ut”
Vad är egentligen diastas och har du MammaMage?

13.15-13.45 MammaRun praktiskt löppass kom-igång. Premiär för våra nya löpargrupper. OBS! Utomhus! Kläder efter väder.

14.00-14.25 Inspiration! Hormoner och hemorrojder ställer vanliga frågor som Katarina Woxnerud svarar på. Inget är för ”pinsamt”!

14.30 Föreläsning ”Träna mer”
När kan man börja med styrketräning, löpning mm?

17.30-18.15 Träning eller operation?
Kirurg och forskare Anders Olsson från SöS berättar om sin
studie om rektusdiastaser och erfarenhet av träning.

Är du nyfiken? Har du möjlighet att hänga på så gör det! Jag vill tacka Katarina Woxnerud och hennes grymma crew som ser till att detta händer och ger oss alla chans att utvecklas, lära, förstå och sprida kunskaper vidare. Ni rockar ❤

Kram Elin

 

Det får mig att fundera.

Anledningen till att jag från första början börja skriva på bloggen var nog mest för att marknadsföra mig, som mig. Att få berätta vem jag är, vad jag står för och på något sätt sammanfoga träningsbranchen med det mänskliga. Att visa att även vi som jobbar med träning inte lever överdrivet hälsosamt. Eller vi är väl lika unika som resten av jordens befolkning där vissa är överdrivet hälsosamma, andra toklata och den tredje något annat… jag menar jag ville visa mänsklighet.

När jag kör klasser, är jag i mitt esse, love it and can’t stop it, jag känner det som att jag ääääääger och allt det där. Men jag vill också visa den där andra sidan, att vi alla lär oss på vägen, att allt är en ”väg”, ibland tvekar man och ibland kliver man rakt på, och resultatet blir att man rockar. För man är människa och utvecklas med sitt allt man är.

Jag vill liksom berätta att som PT inspirerar man av sina klienter, av människorna vi spenderar tid med. Vi inspireras av dem och lär oss. Jag menar utan klienter, utan människor att hjälpa/jobba med, att utvecklas tillsammans med så kan vi ju inte vara det vi är eller jobba med det vi gör.

Jag vill visa, jag vill säga, jag vill slå ett slag för att det är ok med lagom, också. Det ok med att vilja vara bäst, det är ok att lyckas, det är ok att falla och lära sig något på vägen, det är ok att inte vilja och det är ok med att ta det lite mellanmjölk.

All in och all out är inte lösningen på allt. Att komma i form på åtta veckor (vilken form det nu är vi snackar om), snabbt, hårt, nu, nu, nu, nuuuuuu är inte lösningen som får resten av livet att slå i blom och glittra som guld.

Det får mig att fundera. Vad vi skickar för signaler? Bara för att vi är galna i träning och oftast ses med ett brett leende på läpparna och studs i benen… Vi syns sällan som tex jag själv idag, lite som en urvriden trasa som snarare tänker ordet ”soffa” före ordet ”cykel”. Så vad skickar vi för signaler? Inspirerar vi? Stärker vi? Skapar vi dåliga samveten eller kan vi locka med lite mellanmjölk?

Jag inser att basen till att jag skriver på bloggen idag, nu, är samma som när jag började. Jag vill visa människan som både har studs i benen, är galen i cykeln men ibland helst av allt sippar på en kaffe och stirrar ut i tystnaden. Så när jag funderar så tror jag att jag fortsätter på samma sätt ett tag till.

Kram Elin


Långa frukostar och kyliga vindar.

Mannen är i Syrien och jobbar så jag och lillkillen är själva. Planen var att ta bilen norrut till morfar idag, käka påsklunch, hänga lite och sedan köra hem ikväll. Men med endast sommardäck på bilen, grader runt nollan och rapporter om blixthalka och olyckor på vägarna väljer jag att stanna här hemma i el Stockholmo, ta en bio och njuta av solen som strålar på ett kyligt Stockholm.

Igår fick jag chans att rulla några mil racer, hade bra energi och längtade efter lite vind i lungorna. Det var kallt och den där jäkla sidvinden trakasserade mig i stort sett hela vägen runt. Jag svor en hel del gånger med ett snett leende, försökte frammana lite medvind, muttrade att ”jag blir väl starkare i alla fall” och kunde trots bortdomnade tår inte annat än njuta. Den där supertiden får jag väl ta en annan dag…

Påsken i år gror med ett stort lugn. Lediga dagar, oplanerad tid, långa frukostar, lite godis, massa mys och en del kyliga vindar som lämnar ännu större längtan efter värmen. Mottot är: Hä bir bra ❤

Kram på er och ha en fin påskhelg.

Orden.

Orden från dagens yinyoga. Tillägnat Stockholm.

Vi

Vägen ut sker tillsammans.

Sida vid sida med en rustning av kärlek. Värmen från våra hjärtan bryter kylan från det okända och skapar ånga som stiger i luften.

Imma omvärlden med kärleken från din utandning, låt den omsluta, omfamna den som saknar den mest.

Våra gemensamma hjärtslag bultar starkt, tryggt som en dov trumma i evighet. Rytmen, monoton och kallande i dimman av ilska.

En hand som sträcker ut, berör, når, fångar och håller dig även om omvärlden ibland skrämmer med oförstånd och grymhet.

Tillsammans. Hand i hand med breddade bröstkorgar, modiga, stolta, öppna och inkluderande. Luften i lungorna och vibrationerna från våra hjärtslag.

Tillsammans är vi enade.

Tillsammans är vi starka.

Tillsammans går vi vidare.

 

Mina ord.

Kram Elin

En ny dag väntar, keep on loving

Jag tycker det är svårt att veta vad jag ska känna, vad jag ska skriva och ibland hur jag ska agera efter fredagens tragedi i Stockholm. Igår promenerade jag drottninggatan ner när jag skulle till min klass på Sveavägen. Kände att jag behövde se och närvara för att på något sätt förstå.

Haven av blommor och alla människor som visar sin sorg, delaktighet, medlidande och värme var verkligen överväldigande. Svårt att förklara, svårt att ta in. Livet rullar ju på som sig bör med både skratt, kramar uppblandat med tankar som drar iväg mot det där hemska.

Imorse värmdes hjärtat upp av solen när jag cyklade in mot city och så klart alla möten med kollegor, klienter och klassdeltagare som lyfter dagarna. Imorgon väntar två yinyoga-klasser och jag ska ta till vara på tiden i stillhet att leda in mot mer värme, hopp och närvaro.

Eftermiddagen bjöd in till extra närvande med lillkillen. Han är värd allt. Han är mitt hjärta.

Ta hand om er, en ny dag väntar tillsammans med resten av livet.

Kram Elin

Tillsammans

Helgen har snart passerat och med det som hände här i Stockholm i fredags så är det som att jag är fylld med både förtvivlan och värme. Svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på och tar del av händelsen på Drottninggatan, tankar på de drabbade och på hur destruktiva vi människor uppenbarligen kan vara.

Vi vet alla att det här händer i andra delar av världen, har hänt nära och alla har nog tänkt tanken att det kan hända här hos oss. Nu när det har hänt känns det så overkligt, obehagligt och sorgligt.

När jag cyklade hem från jobbet i centrala Stockholm i fredags vid 14.30 var jag vid extremt gott mod och såg fram mot en helg i Mora med Polar och att hålla Pulsutbildning, att få dela med mig av min passion och jobba med bästa teamet.

Nyheten landande med en duns i mitt hjärta, fattade nog inte först… sen haglade det in sms från vänner och familj som ville veta att jag och pojkarna var ok. Kärlek till omtanken och jag skickade i min tur iväg sms till de jag inte sett kommentera händelsen i social media eller säkeranmält sig på FB. Tacksamheten att alla i min närhet var ok och tårar för de som inte haft samma tur.

Jag och Thomas bestämde att vi skulle ta oss mot Dalarna som planerat, med kollektivtrafiken inställd satte jag mig i en taxi mot Bromma där vi skulle mötas upp. Det kändes på något sätt helt fel att åka i motsatt riktning mot alla promenerande människor som begav sig ut från stan, ovissheten om vad som pågick, om det var över, om mer tragedier skulle inträffa gav ett tryck över bröstkorgen. Vägarna in mot city var tomma och hela stan vibrerade av olust.

Jag har funderat massa över helgen, hur världen ser ut, hur vi människor agerar, om livet och framtiden. Rapporterna om attacken har repeterats om och om igen, ändå lika svårt att ta in samtidigt som det är väldigt verkligt.

Värmen bland medmänniskor, omtanken, hur Stockholmare öppnat sina hem, sina hjärtat och gjort vad de kunnat för att hjälpa, ge stöd och visa att vi finns för varandra, poliser, räddningspersonal, privatpersoner som osjälviskt rycker in…alla är hjältar. Hörde kronprinsessans korta tal på radion i bilen, och hennes svar på frågan om hur vi går vidare: Tillsammans… ❤

Så är det, tillsammans. Det ger mig hopp fyller mig på något sätt med tro på just framtiden. För det var ”tillsammans” som värmde den isande känslan i Stockholm i fredags och i helgen. Vi fortsätter tillsammans.

En söndag med familjen har gett mig lugn och tack alla i Mora för lördagen.

Kram Elin